Dags att bli förbannad

Soiphone16 013

Som vanligt krävs det mycket fantasi för att  förstå vad bilden har med texten att göra. Eller inte.

Oppositionsledarens uppmaning till befolkningen att inte gå till arbetet – är en farlig väg att gå. Han samlade stora skaror i går i områdena Mathare och Kibera, områden där den absoluta majoriteten av befolkningen hankar sig fram dag efter dag via tillfälliga – eller låglönearbeten.

odingaspeech

Han håller tal som inte håller sig till fakta. Han påstår sig ha blivit bestulen på valet men lämnar inga bevis för det. Han håller tal för att piska upp stämningen. Människor har skadats och dödats under protesterna – men “eliminate our people” är en ren överdrift.

Gatorna fylldes under hans tal igår. Ja, han borde ha  svårt att tro att han förlorade då han samlar så stora skaror var han än tar sig fram.

-“Arbeta inte idag!” uppmaningen verkar inte ha fungerat. Gatorna börjar fyllas. Folk är på arbetsplatser. Ja, de som har anställningar som inte är tillfälliga.  39,1 % av befolkningen är officiellt arbetslösa.

Värre är att 80% av befolkningen hankar sig fram från dag till dag – s k “floaters“. De har tillfälliga arbeten. En del lånar en slant, köper grönsaker, säljer på lokala marknaden, hoppas få ett överskott för att kunna upprepa samma köpa-sälja-hoppas på det bästa under morgondagen. Livet flyter fram, men nätt och jämnt. Blir man sjuk en dag – eller ens barn behöver medicin – så “sjunker man“. Försäkringar finns – men folk litar inte på dem eller har inte råd. (Endast 3,4% av befolkningen har någon sorts frivillig försäkring.) Och så är det dags att försöka hanka sig fram igen.

I det läget ställer sig oppositionsledaren Odinga framför de stora skarorna av de som hankar sig fram – och uppmanar dem att inte arbeta! Människor som vaknar varje morgon med tanken om man ska kunna äta ett eller två mål mat om dagen – uppmanas att inte gå till arbetet. Det är att stå på en piedestal utan en känsla för hur åhörarna lever. Allt för att tjurigt protestera mot att inte ha nått ända fram i valkampanjen.

Har karln inga goda rådgivare?

********

Uppdatering. Det strejkas inte. Normaliteten börjar återvända.

Efter 4 dagar inomhus körde jag ut på stan …

IMG_2782Kylskåpet ekade tomt och det är ju bara 1 kilometer till en närbutik. Det tar bara 5 minuter och är ju i grannskapet. Så.

Dött batteri. Väldigt dött bilbatteri. Men med vakten och grannvaktens knuffande gick det ju att få igång bilen.

Men. Jag måste ju ladda upp batteriet. Köra liksom en halvtimme. Ok – till kontoret för att se att allt är ok där.

Det första jag möter är en gevärsbärande man. Lugn. Det är grannskapsföreningen som har stärkt infarten till bostadsområdet. En f d president dotter bor någonstans bland de 237 husen i området och en av hennes vakter står nu vid infarten.

Det andra jag möter är en polisbil. Normalt sett när jag ser polisbilar i Nairobi – tänker jag “Satan! Nu vill de ha en muta!

Men inte idag. Idag känns det tryggt.

Möter väldigt få bilar. Ser fördubblade vaktstyrkor vid olika bostadsområden.

Kontoret sover lugnt. Resten av grannskapet gör också det. Inget – absolut inget påminner om att ett barn dödades i Mathare i morse av en missriktad kula. Inget påminner om att det är skottlossning i Kibera. Samma stad. Olika världar.

Jag handlar min mat. Bilen startar. Jag ser 3 människor under min kilometerkörning hem.

Rapport från en hotellfrukost

IMG_2536Det mumlas. Tuggas. Glids runt. Lite högmässa innan pastorn har klivit in i kyrkan.

Men så kommer det amerikanska paret. Deras samtal blir offentligt. Högt. Väldigt högt.

Här kommer min teori. Dagisgenerationen har vuxit upp. De där som lärde sig att skrika för att höras. Det behövde man inte göra i den lilla familjen men i en dagisgrupp höjs rösten. De har nu vuxit upp – de som var på dagis utan pedagogik – utan “lek nu med varandra barn!”.

Innan tabletterna fick barnen att böja nacken. Innan man ur och skurade i en skog där de fyra väggarna och taket inte ekar tillbaka rösterna som höjs i en alltmer crescerande nivå.

De är sådär 35-40 år. Den skrikiga dagisgenerationen. De som inte lärde sig att man i ett oväsen också – eller framförallt – kan sänka rösten ett tonläge så man hörs under oväsendet. Inte höja rösten så man bidrar till ännu mer berulho.

Komplettering~ Ankie i Skaraborgs län påpekar att även de som säkerligen aldrig sett ett dagis inifrån som barn kan vara väldigt högljudda. Just det ja. Men så har vi ju grundskolan där en del klassrum kan ha upp till 90 barn. Högröstträning.

Finns våren i Paris? – dag 1

IMG_0618Att vakna 0400 på morgonen är aldrig ett nöje. Onöjet försvinner efter 10 minuter när jag trodde att jag skulle duscha kallt. Jag har solvattenvärmare för varmvatten på taket. Det är kolsvart ute. Det regnar. Hur kan då solenergi ge varmt duschvatten?

Det gör det.

Taxin kommer sin vana trogen 20 minuter för tidigt. Chauffören Peter ville nog sova en stund. Han väcks upp av en ilsket skällande hund och jag får själv packa in resväskan. Peter kliver inte ut ur taxin.

Det är blött ute. Mörkt. Enstaka skuggor rör sig efter vägkanten. Det normala “köra 15t meter – stanna – köra 15 meter stanna” byts ut till en tjurrusning genom en tom stad. Endast kroghemvändarna är ute. Vinglandes. Till fots och till bils.

En olycka, En mosad front på en bil.

-“Man ska akta dig för Langata road så  här dags!” Säger Peter. Det är där krogarna och en alldeles för rak väg finns. Fyllona får upp farten och helt plötsligt är det en kurva.

Flygplatsen. Morgontrötta människor hukar sig bakom sina halsdukar. Väskinplastarna ropar glatt – “Hello boss!” . Jag plastar in resväskan – det kan tyckas onödigt men det försvinner -stjäls en hel del ur resväskorna. Flera Facebooktrådar är fyllda av berättelsen om en dam som blev av med sin mormors 19 kilo tunga persiska matta.

Passkontrollanten som jag var rörlig för är ett enda stort leende. Mitt arbetstillstånd har gått ut – väntar på beslut om förlängning. Mitt specialtillstånd är ju inte registrerat i datasystemet – bara  med en stämpel i passet. Jag är legalt i landet men att hitta den stämpeln i ett överfyllt pass är inte lätt, Men det är bara ett stort leende.

imageFörsenad? Den ständiga frågan när man flyger med Kenya Airways.

Men inte idag.

Tror jag.

Mall – inflation

IMG_2370Först var det Sarit Centre som nu försöker lyfta fasaden men shoppingcentret kommer att vara en mörk labyrint vad som än görs.

Sedan kom stora – nåja stora för 10 år sedan Junction Mall. Men där blev parkeringen ett trångt elände. Yaya är ännu trängre och byggdes nog före tiden när folk inte körde bil till shoppingcentret.

Men sedan började det svälla. Garden City för 2 år sedan. The Hub för 1 år sedan och nu Two Rivers Mall.

Skräpmat än så länge i restaurangerna,

Mataffärerna – Stora Carrefour som är fräschare än Nakumatt och Chandarana. Framförallt är gångarna mellan hyllorna så pass mycket bredare så man slipper köra kundbowling när man handlar. Men var är smöret? Sista månaden har inget smör funnits men idag kom det franska för 65 kronor för 250 gram. Guld liksom fast det är osaltat smör.

Nu är inte Two Rivers Mall riktigt klar än. Andra våningen ekar igentapetserade skyltfönster.

Men det finns fick moderniteter som frisören som har plastmidja på skyddsrocken så kunden kan surfa medan man blir klippt.

Modernitet.

Det är sällan jag skriker av glädje

iphone15 017… i Nairobi. Matglädje alltså. Det händer ibland – som en söndag lunch på Talisman att maten är så där helt perfekt.

Det hände också en tisdagkväll på Tamarind att den gräddiga saffranssåsen till fisken var perfekt.

Men oftast är det torr fisk. Segt kött. Varmt vitt vin och kall kycklingfile.

Matupplevelser är sällsynta. Råvarorna är det inte brist på. Men fantasin. Menyerna är oftast tryckta häften – så det är samma mat år efter år, för  trycka om menyn skulle ju kosta mycket. Så jag tror det är rutinerna av att laga samma mat dag efter dag som gör att genvägar tas och fantasin uteblir.

 

Synd att det ska vara så långt både till Talisman och Tamarind.

Mitt i storstaden finns storskogen

IMG_2109

Eller egentligen 2 storskogar som delas av på mitten av en gata. Karura Forest. 15 minuters bilkörning hemifrån. Sista 100 metrarna hoppar hunden av förtjusning i bilen. Han känner lukten av storskogen.

Det luktar eucalyptus. Det knastrar torra eucalyptusblad under våra fötter och tassar.

Stigar åt alla håll och kanter. Vi gick vilse en gång när hunden fick bestämma väg i varje korsning. Det gick inte så bra.

Hästar, cyklister, apor, fåglar. Och människor.

Utom den veckan när en hyena hade tagit sig in i skogen. Då var det folktomt.Karura_Forest_New_Map_130618_Pelican_12cm Och hundtomt.

De senaste veckorna har det varit vattentomt också. Men nu är de små lagunerna vattenfyllda igen efter regnen.

IMG_2345

Det prunkar

17884053_10155003082587530_949279623764996465_nDet små regnen blev väldigt små. Det är vattnet som ska ramla ner från himlen i oktober -november som kallas för de små regnen. Sedan ska det regna stort i april och maj. Det har det inte heller gjort.

I stället har det rått torka. Stor torka. Vattenransonering då vattenreservoarerna  för Nairobi har bara haft 25% av det normala vattenståndet. Och så stängdes vattnet av helt förra helgen  för hela 4 miljonersstaden Nairobi för man skulle byta ut ledningarna som var i så dåligt skick att 10% av vattnet försvann under transporten.

Men sen kom regnen. Inte dagligen kl 15.00 som när jag bodde här för 10 år sedan – utan då och då. Efter 19.00 på kvällen – störtskurigt.  Och vid det första regnet för säsongen kommer dom – de flygande termiterna med sköra vita vingar. De söker sig till det torra – har du en lampa tänd och fönstret öppet så har du miljoner flygfän inomhus. De kastar sig mot lamporna – och dör. Golvet är fyllt av vita sköra vingar. En vit soffa blir svart. Så vis av första regnet det första året jag bodde här – så vet jag nu hur jag ska undvika sköra vita vingar över alla golv.

Men det regnar. Det bruna har blivit grönt.

Det prunkar.

Uppdatering någon timme senare.

Och så kom storregnet.

och de sköra vita vingarna.

IMG_2360

Trafikklagan

IphomneMaurit 038Det brukade ta 7 1/2 minut. Exakt den tid som Fredag Morgon av Frida Hyvönen är. 7 och en halv bra minuter. Inga korsande vägar. Inga köer. Bara vänster vänster höger vänster vänster vänster vänster. Och så var jag framme.

Nu är det värre. I och för sig bra att jag hinner lyssna på Fredag Morgon 2 1/2 gång. Men vägen till jobbet är 3 gånger så lång. Ett brobygge mitt förra vägen gör att jag får köra runt. Och köa. Och se hur illa folk kör. Hur illa folk kör om. Även vid möten. Det är bara att blinka till med helljusen med betydelsen -“Jag håller på att köra om! Bromsa!

Jag är på väg att bli en trafikhatare. Från att tidigare ha tänkt – “nu ska jag till jobbet..” så tänker jag “få se vad som kommer att hända på väg till jobbet..”

I morse; ett nerfallet träd tvärs över vägen. Bara en körbana öppen. Köbildning? Nej. Breddad attack mot öppningen. Stopp i trafiken direkt.

 

Det kom lite närmare men ändå en bra bit bort

iphone15 004

Varje kväll när jag stänger terrassdörren så ska larmbrickorna ligga i linje. Annars går det inte att sätta på larmet.

Varje natt så tjuter trädgårdslarmet. Eller nästan varje natt. 100% av larmen handlar om regnet som tynger ner kvistar i träden så de rör vid elstängslet. Eller en vilsen snigel som vilt attackerar elstängslet och får larmet att tjuta.

Det är bara att somna om. Utan oro för Arman gör det. Han hoppar till vid larmet men growlar inte mot trädgården. Så det är lugnt. Men klockan 4 varje morgon growlar han mot  fönstret som vetter mot infarten. Men även det är lugnt, det är vaktkontrollanten som åker runt och kontrollera att vakterna är vakna.

I lördags var jag ute på en lunch. Ovetandes om att 4 inbrottstjuvar sköts ihjäl av polisen på samma gata där jag bor.

Men gatan är lång- väldigt lång. Och inbrottsförsöket skedde i bortre ändan av gatan – ungefär där Arman och jag vänder om när vi tar vår kvällspromenad. Eller ungefär exakt där jag bodde tillfälligt i mars förra året när jag flyttade till Nairobi. Grannhuset.

Men rädes inte du tilltänkte besökare. Inbrottstjuvar behöver flyktvägar som möjliggör snabb flykt. Jag bor i en återvändsgränd längst in i en labyrint av smågator.

Inbrottsförsöket skedde närmast stora gatan långt bort från min återvändsgränd.