….som väntar och vaktar sina gathörn. Åldern varierar men jeansen sitter trångt.
Jag svarar Hola och säger att jag ska ringa deras mammor i Arequipa eller Quito om de inte slutar patrullera på min gata. Men det är inte bara min gata som patrulleras – det är alla gator som leder mot eller från Norra Station.
En amerikan i grannskapet sade att det var “spännande med alla variationer i kvarteret“. Nåja det är inte spännande att stå dag efter år i tunna byxor och huttra efter kunder . Det är ett elände.
Ju äldre kvinnorna är – ju längre från Norra Station hamnar de. Jag bor 500 meter från stationen så det är lite mormorsvarning här. Det är kanske därför det där med att hota ringa mamma i Quito inte fungerar
Annars råder det upptäckarspänning i mitt liv. Närmaste kvarteret har inte mycket att erbjuda förutom några afrikanska grönsaksaffärer med trötta ägare. Men med bara 7 minuters vandring kommer jag till St Catherine och nån minut till- Dansaert området Mumma för magen.
Boendet. Bättre kan det knappast bli. Här finns utrymme för piruetter utan att studsa in i en vägg. Det saknas dock en hund (som anländer 12e februari)
Framför mig en sovande man. Bredvid honom en uppstudsig man. Upp och ner i flygplansstolen. In på toaletten. Ut från toaletten. I repris. Amerikaner. Fler amerikaner. Upplevelsefyllda av Ääfricää.
Han med rock t-shirten. Han somnar så fort han har satt sig. Men först drar han av sig bältet. Mannen bredvid somnar ännu fortare. Han sover hela flygresan. Framför honom sitter en man i kortbyxor. Amerikan förståss. Han har berättelser. Viktiga för honom. Oviktiga för flygvärdinnan. Men hon ler. Påskyndande. FN-mannen (igenkänd för han reser i kostym- det är få som gör det) ruvar sitt skägg. Drar i skäggsstråna men de växer inte fortare för det. En snabbhipstring 5 år efter alla andra hipsters.
Landar. Lounge. Där kommer en man vandrande fram och tillbaka. Viktig i sin telefon. Noterar en kvinna som viskar i sin telefon. Stillasittande. Män sitter inte i telefonsamtal. Män vandrar effektivt medan de pratar. Understryker varje ord med ett bastant fotsteg.
Nästa flyg. Flygbuss. Männen kliver in och blockerar bussdörren. Hur ska de annars komma ur bussen om de inte ställer sig precis vid dörren.
Den oljeslickade frisyren smyger diskret förbi alla köer. Hans inoljade hår gör honom smidig. Och viktig. Han kliver in på planet. Tar av sig rocken. Kön växer. Viker rocken. Lägger den på bagagehyllan. Tar av sig kavajen. Viker den. Upp på hyllan. Ryggen mot den stampande kön. En köbildare. En köbildare sen barnsben. En viktig köbildare.
Amerikan till höger. Laddat upp med viktiga tidningar. Om framtid. Om effektivitet. Noterar att amerikanskan till vänster lägger patiens. Kvinnor kan. Slappna av.
Det är män överallt. Män som flyger. Män som färdas. Viktighetsprofeter. Mänsklighet. Det borde finnas mer kvinnslighet.
Det är jag ju inte. Eller det är inte så mycket blod omkring mig.
Men det är en svår fråga. Det där om hur det känns. Frågan som ställs ideligen. Som gör mig svarslös. Som sätter mig i ett tankeläge. Var fan är känslorna?
Att flytta. Nairobi till Bryssel. En del andas ut. Terror liksom. Men det är mer terror i Bryssel än i Nairobi. (Nu är terror väldigt sällsynt överallt utom i krigssituationer) Men det är andra som andas ut. Jag andas in och försöker tänka mindre på om den där stora träsoffan som jag har haft på terrassen kan bäras uppför trappan i huset där jag ska bo.
Men känsla. Bättre mat förvisso. Kallare väder. Spännande arbetsuppgifter (som om jag inte hade haft det redan)
Tankarna igår i den långsamma trafiktäta taxiresan på väg till Jomo Kenyatta International Airport….. Tittade på människor i bussar, i lastbilar, i personbilar… Trötta ansikten. Nickandes halvsovandes. Lastbilar som krängde och pressade undan andra bilar. De nya SUVarna med viktiga människor. Kenya.
Jag kommer inte att sakna att sitta i ett passagerarsäte och panikbromsa. (Som om det skulle hjälpa) Men det skulle kunna vara var som helst. Människor kör vårdslöst överallt. Men mest vårdslöst körs det i Kenya. Definitivt.
-”Jag ska köra om! Den mötande får väl väja undan för jag blinkar ju för fullt med lyset!”
Jag kan räkna mina trafik-jävlar-vad-nära incidenterinnan Kenya på min vänstra hand. Jag kan räkna mina dagligatrafik-jävlar-vad-nära-incidenter i Kenya på samma hand. Eller kunde. Jag har flyttat.
Så känsla av att byta land? Det är fan inga känslor. Utom att jag inte kommer att sakna trafiken i Kenya. Innan Kenya kände jag ingen som har dött i en trafikolycka. Ingen. På mina 56 år. Under 5 år i Kenya har det förändrats. Rejält.
När jag lämnade Kenya 2009 suckade jag av lättnad. När jag lämnade Kenya igår suckade jag inte av lättnad. Denna gång har varit mycket bättre. Bra arbetskamrater. Understatement. Jävligt bra arbetskamrater. Mycket skratt. Mycket värme.
Jo. Där kom känslan. Goda människor med goda tankar. Saknad.
Men så är det det där med sponsring. Sista dagarna kom de. Ehhhhhhh.. i was thinking if you could pay my childs schoolfee…
Inte en. Inte två. Flera. Och jag ska inte klaga. Det är en ekvation som inte går ihop i en 5 barnsfamilj. Skolavgifter på 2000 kronor för en termin. Plus uniform. Plus böcker. Plus allt. Fråga muzungon! Fråga den som verkar ha pengar. Omgivningen pressar på. Du jobbar ju hos en utlänning!
Och det där svåra med att säga nej. Jag har lånat ut. De har betalt tillbaka. Allt bra. Men så kommer det där i sista stund. Inte ett lån. Utan en gåva.
Där kom känslan igen. Det där svåra att säga nej. Skönt att slippa vara nej-snål. Skönt att slippa vara en vandrande bankomat. Snabba uttag. Knacka på dörren och säga I was wondering ……
Så. Mer terror. Bättre trafik. Inga I was wondering… vid dörren. Bättre mat. Mindre trädgård. Bättre öl.
Föremålen på bilden har inget med drömmen att göra
–Vill du ha ett glas vatten? frågar min yngsta dotter. Hon och hennes två äldre systrar och den äldstas make (som jag kallar bäverf-ttan eftersom hans frisyr såg ut så – sidorna kammade uppåt för att så lite som möjligt av skallen skulle synas. Men jag viskade bara hans namn tyst så bara jag hörde. Jag är ju präst trots allt och en del ord säger en präst inte högt).
Till ordningen – ja hon och systrarna och han med frisyren
var precis som min maka besvikna.
Vådligt besvikna.
Julen. Gåvornas högtid och jag hade valt att ge dem gåvobevis. Fattigdomsbekämpning. Genom en gåva. Inte bra. Inte alls bra.
Krig.
De ville ha gåvor som bekämpade deras inbillade egendomsfattigdom.
Jag tackade ja till vattnet och fick det kastat över mig.
Frun närmade sig med en burk champinjonsoppa. Kall. Nyöppnad burk.
Det var inte fråga om en förrätt utan hämnd för en oförrätt.
Hon kastade – inspirerad av dottern – soppan på mig men champinjonsoppa flyger inte lätt och fort utan tungt och närsynt. Hon fick soppan på sin handled. Normala människor rusar iväg mot närmaste vattenkran när sådant händer men inte hon.
Kast med liten burk.
En upprörd människas träffsäkerhet är dock låg. Väldigt låg.
Det dundrade till. Väggen. Bucklig tomburk.
Svågern … ja bäverf-ttan….morskade upp sig. Stryptag på
prästen. Fast med raka fingrar. Det går inte att strypa någon med raka fingrar.
Men det är irriterande för mottagarens hals med kalla fingrar som petar under
hotfyllda vrål.
-”Vik hädan bäverfitta”
sade jag. Vilket fick motsats effekt.
Men nu var inte drömmen rimlig längre. För många arga människor. För många fingrar …. Ja egentligen ett bara ……. finger mot min hals. Men ett för mycket.
Jag satte mig upp och drack vatten och somnade om.
Och drömmen fortsatte!
Nu såg jag prästgården utifrån. Vacker gul byggnad.
Adventsljusstakar i varje fönster. Frid utåt. Krig inåt. Väggar befläckade av
champinjonsoppa.
Väska packad. Bort från prästgården. Busshållplats.
Någonstans. Bort. Väntan på en buss. Kall jul. Även vad gäller vädret. Lokalt
shoppingcenter. Går in. Värme. En kvinna i ormskinnsklänning ler mot mig. Eller
ja. Hon ler mot alla.
En affisch.
Hon ska uppträda. Dansa för annandagsreafolket. Nåt
folkloriskt från Brasilien. Men affischen är mer folklår än folklore.
Djup slits.
Men musiken sätter igång och hon svävar in. Men inte i ormskinn utan i en elegant vid klänning sydd av svarta sopsäckar.
Dans.
Och ja. Hon dansar mot mig. Bjuder upp. Vi vaggar i takt och
lokalen förvånas av att prästens höfter kan rulla.
Jag hittar min portugisiska men det blir mer ”falo um bocadinho”…. Hon ska härnäst
till Estland och sedan Lubeck och efter det Guernsey. Då vet jag vart jag ska
åka.
Hon verkar inte kasta champinjonburkar.
Att drömma en långfilm är en ynnest. Så länge man kan vakna upp när kalla fingrar petar på ens hals och somna om och fortsätta drömma om varma höfter som gnuggar ens bål.
Jag vet inte om jag kan tolka drömmen. Jag försöker.
De arga. De hotfulla. De burkkastande. De finns där. I
Kenya. Och i många andra länder. Inte på ytan men våldet ligger där och
skvalpar. Under ytan. Och så en dag kastas det – inte burkar utan handgranater.
Men det finns också dom som bjuder upp till dans. Eller
talar om var man kan värma sig medan man väntar på bussen. De är fler.
Det är lätt att hitta dansuppbjudarna. Det är inte lika lätt
att hitta burkkastarna. Men de finns där. Varje gång jag drar för gardinerna
för att sova så ser jag det stora mörkret. Bakom träden. Bakom buskarna .
Mörkret som gömmer dem som vill ta genvägar till pengar. Andras pengar.
Nästa tolkning. Jag har packat. Jag är på väg. Det är
lättare att lämna burkkastare än sambadansöser.
Hade det varit Ludvika då hade jag rusat glädjetjutande runt kvarteret.
Men det är i Nairobi.
Då skäms jag.
65% av ungdomar i Kenya tycker det är ok att vara i en relation men att samtidigt ha en sugardaddy eller sugarmummy. En som sponsrar en.
Sponsring, Det är ledordet. En sponsor. Ett fint ord för en torsk.
Så när jag sitter där på Istanbul house i det nya shoppingcentret Two Rivers och har ätit min kycklingkebab och bett om notan och får servitrisens telefonnummer istället så känner jag mig inte som en het kund utan som en halvgammal halvfet vit man som servitrisen ser som en sponsor.
Jag frågar henne varför jag får hennes telefonnummer.
För att vi ska träffas.
Svarar hon.
Jag blir inte glad.
Jag ser mig som en av de halvfeta bleka män som rullar en kundvagn på Carrefour medan flickvännen spanar över hans axel efter nästa halvfeta bleka man.
Och detta innan jag ens hunnit till köttdisken.
Men vem kan anklaga flickvännerna? Det finns inga studielån. Det finns inga banklån.
Men.
Det finns utnyttjare. Halvfeta bleka män. Och helfeta.
Flickvän!
Så i helvete heller.
När det finns fattiga finns det utnyttjare.
Utnyttjare som håller sitt villebråd om axeln medan villebrådet ler stelt över hans axel.
Nyår. Helvete för hundar. Fyrverkerihelvete. Så i år kör vi tidig kväll. Hänger täcken för sängstolparna. Kurar och myser och somnar. Allt väl. Fram till 23.45.
Nej. Det är inget fyrverkeri. Det som sprakar och gnistrar är grannskapets WhatsApp grupp.
-”Vad var det där för oväsen?”
Teorierna flödar tills grannen som drabbats berättar varsom hänt. Ett stort träd har brakat ner tvärsöver gatan med ett helvetiskt vrål rakt över hennes port. Hon kommer inte ut. Elledningarna hänger lågt med ett stort träd tvärs över. Det sprakar och det gnistrar från ledningen. Det brinner småeldar här och där.
Hon frågar efter telefonnummer till elbolaget (strömmen måste stängas av) och brandkåren (eldarna måste släckas). En rådig granne rusar upp mot polisstationen. Andra mindre rådiga grannar panikwhatsappar;
-”Someone has to do something!!!”
Under tiden gör de rådiga grannarna rätt saker.
Och de låter bli att skjuta upp sina raketer. Här är det ju farligt fyrverkeri i trädgrenarna.
Hunden sover lugnt. Men inget el. De dysterkvistigaste säger att strömmen blir borta 2 dygn. Men redan kl 11.00 på nyårsdagen är elbolaget där och sätter upp nya stolpar.
Och det är då jag ser könsskillnader. Kvinnor i grannskapet tar selfies och säger ”wow!”. Män i grannskapet ställer sig med händerna bakom ryggen, vecklar ihop pannan och kommer med förklaringar och utstöter varningar och vilket träd som kommer att falla härnäst. Det är kvartersmästerskap i mansplanining. De lyssnar inte på varandras teorier. Den egna teorin är bäst. Och mest eftertänksam. Tycker de själva.
Detta är världen i miniatyr.
En del agerar.
Andra ropar efter att andra ska agera (och tycker sig då ha agerat)
Och så kommer de som förklarar åt alla som inte lyssnar.
I år är det ingen babian som har stulit champagnen. Jag har inte köpt någon. Hutlösa priser i Nairobi och risken att råka ut för bubbelfri bubbel är stor. Lagerhållningen är inte den bästa.
Det kan bli som i Luanda, Angola på nyårsafton 2001. Kinesrestaurang med costarikansiskan. Vad fasen – det är nyår. Vi beställer champagne!
Kyparen kommer med en flaska. Och en korkskruv. Vi lyckas hindra honom från det äventyret och öppnar flaskan själva. Det uppstår ett pfffttt-ljud. Bubbelfri bubbel.
Tillbaka till babianen.
Vi var en norrman, en serb, en walesiska, två tyskor och jag. Vi gjorde upp med en fiskare att ta oss med hans båt till Jane Goddalls chimpansforskningscenter. Gombe Stream Nationalpark. En 2 timmars puttrande båtresa från Kigoma i västra Tanzania.
Kigoma där man kunde se åskan rulla in över Kongo Kinshasas berg på kvällarna. Kigoma där jag under 3 månader åt chicken-fried-rice varje dag till lunch och till middag. (Utom när vi bestämde oss för att förfölja de italienska vägbyggare som hade restaurangvagn med sig – men de kom längre och längre bort ju mer väg de byggde) Kigoma där det knackade på dörren 5 minuter efter att jag hade checkat in på det hotell där jag skulle bo i 3 månader – och jag sade att det behövdes ingen städning för jag hade precis flyttat in och damen vid dörren sade att hon säljer annat än städning.
Jane Godall var inte hemma. Men vi hade ananas, paté i burk, konjak och champagne med oss. Walesiskan hade varit i Rwanda och handlat. (Eller var hon skotska?) Detta var några månader innan helvetet bröt loss i Rwanda. Just då ägnade vi oss åt helvetet i Burundi. Utom denna nyårsafton då vi var lediga .Utom tyskorna som var på semester (!) i trakten.
Nåväl – champagne ska kylas – så ner i Tanganyika -sjöns ljumma vatten och några stenar på. Månen var full. Det var inte vi. Men bada! Detta är en av de få ställen som är bilharzia-fria i denna sjö. Så där flöt vi och det var svartvitt för det enda som lyste upp var den fulla månen.
Då ser vi en man komma gående efter stranden. Tar våra två champagneflaskor och får iväg!! Hallå där!! Mannen springer i väg på alla fyra. En babian. En stor babian. Vad han gjorde med champagnen vet jag inte men hoppas den var bubbelfri.
Vi åt paté och drack konjak till. Det gick också bra.
Dagen efter fick vi en föreläsning innan vandringen ut till chimpanserna.
-” Möt inte deras blickar! De känner sig utmanade då och kan gå till attack!”
Och det kändes ju spännande.
4 timmars vandring. Vi såg en chimpans. På håll. Den såg oss och kastade kvistar. På oss.
Det är bara Jane Goddall som får krama dom.
Men dessa två nyårsaftnar är undantag. Annars har det varit bubbeltätt.
Så definierar jag inte ”hem”. För mig är ett hem dit min post adresseras. Mer stadigt än en halvt uppackad resväska i en hall. Trots definitions begränsningen har det blivit många hem.
Som vuxen började det med Floravägen 19B i Fagersta. En kommunägd lägenhet – eller var det Fagersta Bruk som ägde den ? I vilket fall så bodde jag med blommiga tapeter i köket och målade moln i badrummet i 2 år. Detta var i tider av blå radon. Jag fick en mätare installerad men fick aldrig reda på resultatet.
Jag uppgraderade mig med en ”dyr” bostadsrätt på Hantverksvägen. Hela 8000 kronor kostade den och jag sålde den för 1 krona. Där trivdes jag även om gäster fick rivsår för jag fick för mig att spackla väggarna i vardagsrummet med vit strukturfärg som man inte skulle luta sig mot. De som gjorde det fick rivsår. Jag bestämde mig också för att renovera badrummet. Det tog 6 månader. Sedan dess har jag aldrig renoverat badrum.
Nästa hem var på andra sidan en ocean. Viveros de Coyoacan i Mexico City. En stor lägenhet på 7e våningen i ett höghus där grannar slogs om parkeringsplatser och där hyresgästen före mig hade gått in ett spår i heltäckningsmattan – från ingången till köket till läshörnan till sovrummet till badrummet. Det tog flera veckors vandring i bostaden innan det intrampade försvann.
Här firade jag min första jordbävning. Det var spännande i någon sekund. Sedan svajade det för mycket.
2 år där och sedan ville ägaren flytta tillbaka.
Nästa hem blev på Calle Toledo i det syndiga Zona Rosa (rosa för att nästan allt var tillåtet där men ändå inte riktigt rött som i Red light.) En alkoholiserad dam som behövde pengar hyrde ut den. Ibland ringde hon på och svajade vid dörren. Söndagar vaknade jag upp av korianderhackande från restaurangen på gatan. Kilovis med koriander. Sedan dess avskyr jag koriander. Men ett bra hem. Trots koriander och rosa zon. Ett kvarter i 20 miljonersstaden där alla känner alla. Kastade ner pengar på gatan och tidningsförsäljaren kastade upp morgontidningen.
Märsta! Trodde aldrig att jag skulle hamna i Märsta men det gjorde jag. En kort tid. Ett nybygge som luktade plast.
Vällingby. Jag var på plats 47 i bostadskön till lägenheten men eftersom jag hade fast inkomst fick jag den. En bostad med sköra väggar men med två fantastiska tanter som grannar. Fast tant nr 2 lärde jag känna först efter att hennes man hade dött. Han var en sur en.
-”Hej! Det är jag som flyttade in igår” – hälsade jag när jag mötte honom i trappuppgången.
-”Ja jag hörde det. Det var ett jävla oväsen. Det får vara slut med det!” (Som om jag skulle flytta in där varje dag)
Nästa gång jag såg honom försökte jag stoppa blödningen från hans nyopererade fot. Det gick inte. Han dog.
Efter det så bjöd tanten på middag. En flaska grön chartreuse inköpt på 50 talet öppnades. Tanterna och jag blev berusade.
Rue Americaine. Bryssel. Några steg från Place Chatelain som öppnades upp för en marknad varje onsdag. Blommor, ost och vin. Jag trivdes infernaliskt bra där. Ett lummigt träd vid sovrumsfönstret. Ljus i matrummet. Massa ljus.
Gästhuset där jag hade ett sovrum i Juba, Södra Sudan. 32 C i genomsnittstemperatur varje natt. Inomhus. Det bruna nilvattnet i vattentanken. Efter 3 dagar hade slammet sjunkit i tanken så vattnet såg ut som vatten. Jag blev aldrig riktigt ren där. Syntetlakanen klibbade mot kroppen. En natt vaknade jag upp med en halv spindel i mungipan. Var andra halvan var vet jag inte men jag drömde att jag åt färska blåbär.
Nästa hem hittas inte på Google Street view. Huset med arga myror i trädgården. Addis Ababa.
Stugan i Nairobi. Första veckan sprang råttorna i innertaket. Andra veckan luktade det döda råttor efter att hyresvärden hade lagt ut gift. Tredje veckan upptäckte jag vägglössen. Eller de upptäckte mig. Vaknade varje morgon med blodiga knäveck. Men sedan madrassen blev besprutad och jag drog ut sängen så den inte rörde vid väggen så fick lössen hitta blod på andra ställen. Som tur är så bodde jag bara ett halvår där.
Alfonso Ugarte i Barranco, Lima.Lägenheten på tredje och fjärde våningen med terrass runt halv bostaden. Stor trivsel.
En säkerhetsansvarig tyckte att trädet på gatan borde sågas ner för där kunde man klättra uppför stammen och göra inbrott. Svar; nej. Bättre med arg schäfer på terrassen. Inga inbrott. Eller jo , men genom dörren men den tjuven – antar att det var grannens drogmissbrukande make – smet direkt när larmet gick. Det här var ett bra område att bo i. Ett bra hem.
Men allt är tillfälligt.
5 år där.
5 är här.
Och nästa hem om 1 månad >
Högst upp. Taket. De samlade tillhörigheterna är på väg dit. Om en månad bor jag där. Två veckor senare kommer hunden.
……hade ett solarium i det bakre rummet. Där klaustrofobade jag. Men det var graden av solbränna som räknades då. På 80-talet. Och bleka håret. Slingor. Det var då det. Jag tog med mig ett skivomslag .
-”Klipp mig såhär!”
Det gjorde hon.
Nästa skivomslag för klippmigsåhär var denna >
Nuförtiden tar jag inga skivomslag med mig till frisören. Enklare idag.
-”Ta bort en månad!” – räcker.
Jag saknar inte solariet eller slingorna men jag saknar pratet under klippningen. Mona fortsatte pratet månaden efter där vi hade slutat månaden innan. Här i Nairobi är det inget prat. Bara
-”How are you?”
-”Fine. How are you?”
-”Fine.”
Och så kapas en månad hår.
Mellan Mona Strid och månadskaparen har det varit många som har petat mig i håret.
Björn vid Mariatorget (bäst på skvaller)
Han vars namn jag har glömt vid Place Chatelain i Bryssel som inte kunde engelska och jag inte franska men håret klipptes i alla fall.
Hon i Madrid som uppenbarligen inte kunde klippa så hon i nästa salong fick reparera under djupa suckar.
Hon på Yaya i Nairobi som också beklagade sig över min senaste klippning och var riktigt arg tills jag sade att det var hennes kollega vid stolen bredvid som var den som klippt mig senast.
I Lima hittade jag en bra frisör som fick klippa mig en gång. Bara. För nästa gång fick jag vänta och vänta och vänta. Och gick till slut in till grannen som inte lät mig vänta.
I Mexico City beställde jag tid på en salong och fick frågan vilken frisör som skulle klippa mig. Den bäste – svarade jag. Den bäste – visade sig vara ägaren – kom och synade mig uppifrån och ner och nerifrån och upp och sade att han godkände mig som kund. Efter klippningen fick jag en t-shirt som bevis på att jag hade blivit klippt av ”den store”. Men han var duktig.
I Luanda satt jag en timme i en salong där härläggningsvätskan låg som en dimma vid Lützen. Den dimman andades jag in och sedan dess har jag hostat. Flimmerhårsbränning.
Varje gång jag har klippt mig i Dubai har frisören varit från Syrien. Duktiga för utan att fråga körs saxen försiktigt in i örat för att ta bort de hår som tränger ut från hjärnan och väljer örat som utgång.
I Paris har jag aldrig kunnat prata med mina frisörer. De har pratat med sina kollegor. Utom hon som inte hade nån kollega men som pratade med sin franska bulldog. När jag frågade vad hunden heter fick jag svaret ”French bulldog” och det var vårt enda samtal.
I Köpenhamn hade den isländske frisören en Golden retriever i salongen. Hunden lade sig på mina fötter. Sedan dess letar jag frisörsalonger där hundar bor. Men där frisören inte är bakfull.
Min allra första frisör var min pappas kusin Ivar. 50 meter bort. Han hade en hårklippningsmaskin. Inte en elektrisk utan en som nöps i nacken. Det blev knäckebrödskonsistens i nacken och sidorna och Gustav Vasa-frisyr på skallens topp.
Jag sitter på ett plan som ska från Luanda till Mbanza Congo. Angola. Där man skjuter raketer mot plan som landar reguljärt. Så detta plan ska från 10 000 meters höjd korkskruva sig ner mot landningsbanan. För att göra sig omöjligt att bli träffad av en raket från UNITA. (Guerillan)
Korkskruvslandning. Jag sitter längst bak. Det är bra för de som sitter framför mig ulkar i sina plastpåsar.
Angola. Ett krig som inte vill ta slut. Som parterna inte vill avsluta.
Och vi kommer fram.
Slutar kriget så avslutas plundringen. Så kriget fortsätter.
Mbanza Congo. Häxor. Nej. De är barn. Men de säger att de är häxor.
-”Jag kan flyga om natten!”
-”Det kan jag med när jag drömmer…”
Det här är barn i norra Angola. Barn i familjer som har flytt från Angola till Congo till Angola till Congo. År efter år. Fram och tillbaka .
Familjer som inte kan försörja alla sina barn. Ingen familj kastar ut sina barn. Försåvitt barnen inte är häxor. Då är de inte längre barn. Utan häxor. Familjer som är utmattade. Som inte klarar att försörja alla sina barn.
Barn som tror de är häxor. För de är utslängda från sina familjer. För att alla säger att de är häxor.
Och här kliver Petra från Bulgarien in i handlingen. Hon vill lösa problemet med barnen som är häxor. Ett barnhem.
Dumma Petra. Huset kommmer att brännas upp. Snabbt. Detta är inte Harry Potter. Detta är Mbanza Congo där man är rädd för barn som kan tänkas vara häxor.
Mobiliserar krafter. Mot Petra. Mot barnhemmet. (Som kommer att förstöras)
Lösningen kommer. Man kan sluta vara häxa om någon tar över häxeriet från en. Några katolska nunnor tar över häxeriet. De är frivilliga. Barnen lämnar över häxeriet. Alternativet var att få bensin indroppat i ögat för att skrämma iväg häxan. Då är det bättre med en katolsk nunna som inte tror på häxeri men som ”tar över häxan”.
itsallabouttransparency 