resfeber

Det började som en skakning i klostervalven ..

/ Hans Lind / Leave a comment

.sedan kom adeln och tog över. Klostret Walden Abbey revs och adeln byggde upp Audley End. Ett tag det största herresätet i England men sedan tog pengarna slut så grevinnan – som sedan testamenterade det hela till brorsonen – rev två tredjedelar av slottet.

Nu tassar det runt volontärer för BBC ska sända sitt trädgårdsprogram nästa helg från Audley End. Då kommer bilarna att köa. Förra helgen var det Victorian Horse show. Det luktar fortfarande hästgödsel. Undrar vad det kommer att lukta efter trädgårdsshowen?

Först tittar jag på tjänstefolkets arbetslokaler. Downstairs liksom – men det är mer sideways för tvätteriet och smörtillverkningslokalerna ligger i en sidobyggnad. Nu vet jag allt om potatisstärkelsetvätt och smörkärning.

Inuti huvudbyggnaden råder fotoförbud. Que? Jo även om slottet nu ägs av staten – så är ägodelarna privata och tillhör de som är kvar av familjen Braybrooke. Och när jag skulle ta reda på vilka dessa är så dyker det upp en arvstvist som får manuset i Downton Abbey att blekna. Läs själv. Hade jag läst om detta innan mitt besök så hade jag ju andats in konflikterna och surheten – men nu blev jag mest sur för att jag inte fick fotografera. Det fick ingen annan heller. Man fick inte heller ta med sig mat in bland de 100 rummen.

Matsalarna användes senast 1948. Familjen flyttade ut 1941 och militären tog över och gjorde det till en hemlig plats. Så frågan är vem som åt middagen 1948?

Det placerades sprängämnen under broarna över floden Cam. Det hemliga bestod i att träna polska soldater som sedan fallskärmades ner över Polen. Men de polska soldaterna fick inte besöka matsalen.

Jag vet inte om de fick besöka de två korridorerna fyllda med taxidermade djur och fåglar. En av 1800-talssönerna hade för vana att döda djur och fåglar och stoppa upp dem. 100-tals. Djuren spökar inte säger guiden. Synd. De borde hämnas. Men uppstopparsonen dog ung . Han var så krasslig så han fick bo med sin läkare. Säger de,

I barnkammaren får man läsa om de 5 sönerna – inklusive denuppstoppande – och vad som hände dem. De tre döttrarna – ja där får man se deras leksaker.

Ut ur huset. Ut i det gröna. Köksträdgården. Den Elysianska trädgården. Broarna. Svanarna. Äpplen. Päron. Sadlar.

Jag kommer inte att gå på trädgårdsshowen som BBC ordnar. Bara om de de två grenarna av släkten som var vinnare och förlorare i arvstvisten dyker upp. Skulle blomkrukor vina i luften då? Det vore nåt i livesändning på BBC….

Men – laga god mat; det kan inte engelsmännen. Men däremot gör de skäl för namnet ängelsmän för fixa i ordning trädgårdar. Det kan de!

Här skyltas det

/ Hans Lind / 2 Comments

Och inte för att främst informera utan för att banna i förtid. Det skyltas inte ”No dogs allowed” utan ”Strictly no dogs allowed” . De privata gatorna har 2 -3 skyltar vid infarten med samma text om att man ska ge fan i att parkera på deras gata om man inte bor där.

Men annars är det trevlig halvfart här i staden som blev rik på att färga tyger med saffran. Så då fick staden namnet Saffron Walden från att bara ha hetat Walden tidigare. Staden växer. Men kvar i de centrala delarna finns det hus som byggdes när Ivanhoe tvekade mellan Rebecca och den blonda.

Före det byggdes slottet. Som idag är en klump kvar. Det revs av någon anledning som man kan bara gissa om. Förmodligen togs byggstenarna från slottet till andra byggen. Här finns ingen sten för byggen. Staden vilar på en kalkgrund. När det regnar så slukar marken upp regnet direkt. Hungrig kalk.

Kyrkan – Heliga Maria – är rejält tilltagen. Störst i Essex. Men sådär anglikanskt tom på utsmyckning. Några få tavlor. Färgade glasfönster som i och för sig är rejäla. Men det oväntade – en barnhörna med leksaker som inte väsnas. Bordet vid utgången med kvarglömda saker. En trädgårdsspade. Gyllene änglavingar. Ett antal vattenflaskor. Och kläder. Kläder. Jag hoppas ingen lämnade kyrkan naken.

Bakom kyrkan. Fry Gallery. 3 tättbefolkade rum. Av tavlor som är så tätt upphängda så man ser minst tre tavlor samtidigt. Och hummande pensionärer. Jag är också pensionär men jag hummar inte. Jag hostar så det finns utrymme att komma förbi den hummande pensionärsflocken. Och så ut och in i trädgården som är trädgårdar. Bridge End gardens. Rejält tilltaget med äpplen, blommor och allt möjligt grönt. Och förstås en skylt om att hundar inte är tillåtna – men bara vid huvudentrén. Tar man sig in via någon av de andra ingångarna så tror man att detta verkar ju bra för hundar. Men då kommer Rita Rättrådig som slutat humma utan vevar med sin picknickkorg och det är bara för hundarna att lämna.

Det är nåt med engelsmän och engelskvinnor. Vänliga så man mår som ett tomt väntrum på akutmottagningen. Bestämda när de tycker det behövs så man mår som flaskan längst ner i glasåtervinningen. Men det bestämda är främst via skyltar. Lyd dom och du hamnar inte i glaskrossen.

Matbutiken. Hylla efter hylla med färdiglagad mat. Har engelsmännen och engelskvinnorna för små kök eller hatar de att laga mat. Fast nu säger de att det är matlagning när man värmer upp det färdiglagade i 200 C i standardugn och 180C i varmfläktsugn. Det är det inte.

Utanför butiken finns en bänk med en snäll skylt. ”A stranger is a friend you haven’t met yet”. Skylten uppmanar en till att sätta sig ner så kommer en stranger och vill bli din vän. De fyra gånger jag handlat mat har bänken gapat tom.

Då är det pubarna som är bättre kontaktytor. Trots att ölen har en alkoholstyrka på 3,5 – 4,5 %. Inte att undra på att grannarna klagade över det belgiska ölet. ”Bloody hell we got drunk after one beer!” Den kundägda kvarterspuben har ölfestival i 10 dagar. Jag frågar efter den starkaste ölen. 5%.

En vecka kvar här. Hundarna Oscar och Henry – punktmarkerar mig. De ser mig som den som ska ge dem mat. Hela tiden. En del dagar strejkar de. Vägrar gå mer än 100 meter och sen hem. Tjurrusning hem. Andra dagar lunkar de fram över åkrar och ängar i kilometer efter kilometer. I fredags gick vi 8 kilometer. De med de små krumma benen. Jag förstår varför de vandringsstrejkade på lördagen.

De fyller 12 år nästa månad. Två bröder som synkroniserar sin gång.

Och så labyrinten. Byggd nån gång när Ivanhoe tvekade mellan Rebecca och den blonda. I mitten placerades en ungmö. Och så skulle de unga männen ta sig fram efter labyrinten utan att snubbla. 1609 meter är vägen fram till ungmön. Jag tycker de skulle återuppväcka traditionen. Givetvis med förmanande skyltar efter de 1609 metrarna.

Det har vart bra medicin att vara här. Lugnt. Bra sömn – med Henry på mina fötter och Oscar kämpandes för att sno min kudde. Som det ska vara.

Gentrifierar

/ Hans Lind / Leave a comment

Staden lockade igen. Gent.

Eller så är det hotellet som lockar.

Hotellet där jag sover min bästa sömn. På något sätt är kuddarna – alla 4 – alltid svala.

Det gamla postkontoret från 1898 som nu inhyser butiker restauranter och så hotellet med 36 rum. Hotellet där alla detaljer är perfekta. Badrumsvågen som visar 2 kilo för lite. Baren där det tar lite tid att få drinken men den är perfekt. Baren som är så populär men där det bästa borden är reserverade för hotellgästerna.

Barskåpet i rummet med färdigblandad Negroni och Manhattan och nån tequila-grej. Frukostarna i lugnet före stormen – innan amerikanerna kommer och ojar sig över de låga fåtöljerna.

Men sedan finns ju staden där jag har så ,mycket kvar att upptäcka. Det finns områden där armbågen behöver vässas. Där turisterna kommer i bredd. Och så finns de tomma gatorna med fasader och kanaler och båtar att beundra.

Och så lammet. Lammet som lajvar Jesus. Bröderna Van Eycks mästerverk. Gåvan till katedralen från det rika paret som fick varsin ruta i målningen:

Bokning behövs. I april kom jag inte in. Fullbokat. Så nu har jag bokat en vecka i förväg. Och stod förstås först i kön när de öppnade kl 10.00.

På med rymdutrustning,

En virtuell vandring i kryptan där hela storyn om lammet berättas. Och om katedralen. Och sen sätter man sig. Och väntar. På lammet. För lammet öppnas bara efter 30 långa minuter. Först får man stirra på det rika paret. På lite allmänt kristet folk. Och sen öppnar sig tavlan och lammet – ja – det är alltså Jesus som på nåt sätt och av nån märklig anledning har klätt ut sig till ett lamm.

Hej då katedral.

Drar vidare till stadsmuseet STAM. En vandring efter en kanal med avundsvärda hus och ännu mer avundsvärda båtar. Flotten som puttrar fram med solenergi. Museet förklarar. Om Amand som kom och kristnade folk. Om nordmännen som kom och plundrade. Om staden som ville vara självständig men som förlorade sina krig. Om nazzarna som stal Lammet och gömde den i en saltgruva i Österrike. Och överallt får barn lajva stadsplanerare.

Det är ett trevligt folktomt museum.

Så jag drar vidare till klostret. St Pieters klostret som var i funktion fram till 1800 -talet. Rika knösar som kunde måla tak.

En kyrka till. St Nicholas. Högt i tak.

Gudagott.

Men sen är det mat.

Waterzoi från Gent.

Brun krabba med avokadokräm.

Sjötunga med bacon

Kalvfile

Kvarg.

Men sen.

Sen är det Cimon. Cimon den snuskige. Mammelokkern. Död åt Cimon.

Men Gent lever. Och så länge jag lever så återvänder jag hit.

-Nu när du är pensionär så har du väl tid att skriva oftare?

/ Hans Lind / 1 Comment

Svar: Nej

Jag har fullt upp med att utforska världen post-pension.

Morgonen när jag vaknade upp som pensionär var en fri morgon. Fri. Fira. Bokade in 3 nätter i Antwerpen. En terrass över torget. 7 våningar från gatubullret.

3 dagar i Antwerpen. 4 museer. 6 restauranger.

Vinnare bland museer; Mayer van den Bergh. Mannen som samlade och samlade konst tills han föll ner från en häst och dog. 51 år gammal. Mamma Mayer skapade museet.

huvudrätt

Vinnare bland restauranger; Sir Anthony van Dijck Lomo Bellota och ankbröst. Vackra väggar och ljudvågor i vågor. Mellan rätterna höjdes rösterna som sedan tystnade när tuggandet började. Nästan alla gäster kom samtidigt så ljudet var samkört.

Denna restaurang hade jag inte upptäckt om inte ryktet om den räddade gränden Vlaeykensgang hade väckt mitt intresse. Gränden som skulle blivit en parkeringsplats men blev en gränd där turister säger -“ooohhhh!” Jag sade -“ooohhh!” av maten. Kombinationen varma körsbär och ankbröst var lika perfekt som kombinationen Lomo Bellota och fikon.

Tillbaka hem efter tre mätta dagar var jag inte mätt. Tog tåget till Halle- stället dit folk åker i april och maj för att se den blommande skogen Hallerbos Det är inte långt dit. 25 minuter med tåg. Jag skulle inte se skogen – den har slutat blomma. Jag skulle se staden. Det gick fort. Sevärdheten;

… den svarta madonnan – som kungar vallfärdat för att se. Hon blir bara mer och mer mörk för det är ett hav av tända stearinljus framför henne.

Men efter 1 och 1/2 timme hade jag sett allt av Halle. Utom mat. Och det blev ju 1 och 1/2 timme med ceviche och kalvfilé.

Ceviche med gurkskum. Gurkskum. Visa detta för en peruan och det blir blodstörtning. -“Esto no es ceviche!!! Es una blasfemia!!”Men den var god. Förutom gurkskummet.

Nu vaktar jag ett hus och en hund i 3 veckor. Det är huset jag gått förbi så många gånger och tänkt – efter revolutionen ska jag bo där. Huset är stort. Hunden är stor. Huset är lättskött. Hunden är lättstött. Avrundar jag vandringen för snabbt så lägger han sig ner och vägrar gå. Folk omkring.- “Est-il malade?” -“Non, juste têtu” (jag kan inte franska men denna fras har jag fått lära mig för att förklara varför en liggande hund inte tarvar en ambulans).

Hunden – Tango – är känd i kvarteren. Folk hälsar på honom och han hälsar på dem. Till och med damen med katten och det gråa håret hälsar glatt på honom fast Tango dreglar mot katten.

Och under tiden får jag en fråga från Essex om att passa Oscar och Henry medan ägarfamiljen är på semester i Albanien. Så helt plötsligt har jag bokat en resa till Saffron Walden – jo man odlade saffran där förr i världen – i augusti. 17 dagar av lokala pubar och sevärdheten – en mosslabyrint – som om man går genom den ger en promenad av 1.5 kilometer.

Mitt hundpassande går på export.

På drift med lärarinnor

/ Hans Lind / 2 Comments

Tog äntligen tag i kartongen med alla foton. Färgerna har bleknat men minnena obleknar. Fastnar i ett foto med 3 rejäla svenska damer. Lärarinnor – ja två av dem är det. Den tredje var reseledaren – för nu var lokalföreningen från Täby på besök. Och ja. Då var det dags att för första gången besöka Ixcan i norra Guatemala. Inte för att det var farligt för mig att åka dit. Men för de jag besökte så skulle frågor ställas om varför jag hade varit där. Men i detta sällskap såg vi ut som 3 missionärer med chaufför. Och missionärer kryllade det av.

Lurade missionärer. Eller halvlurade. Kristendom varvades med ursprungsreligion. Egna gudabilder stoppades inuti krucifix. Som i CocaCola-kyrkan i San Juan Chamula. Blanda traditionell religion med kristendom. Missionärerna nöjda. Lokalbefolkningen nöjd.

Så att se ut som missionärer på drift var bra i detta läge där inbördeskriget härjade i Guatemala. Militären utrustade lokala hemvärnsgarden med vapen och spionerande öron. Vilka hjälper guerillan? Så koll på besökarna. (Note to myself; skriv en dag om middagen med en av guerillaledarna utan att jag visste vem det var) Det var en tid av änkor och barn. 140 000 döda. 1 miljon på flykt. I ett land med 14-15 miljoner invånare.

Men det vackraste land jag rest i.

Lärarinnorna var på besök på uppdrag av lokalföreningen i Täby. Lära sig för att lära vidare. Jag tror de fick en bra resa. Hotellet i Cobán med de knarrande golven. Maya-altaret med blommor, rökelse och ris. Tortilla med äggröra och svarta bönor till frukost. Smaken sitter kvar länge. Skolorna med 2 barn i varje skolbänk. Barn med frostnupna näsor och kinder. De vackra gryningarna när dimman lättnar.

Men också skotten i gryningen. -”Fyrverkerier?” frågade en av ”missionärerna”. Nej. Det låg kroppar vid vägkanten. Ett bakhåll mot militären. Vi reste vidare under tystnad.

En annan resa. Utan ”missionärer”. Men till byn uppe i bergen vid San Marcos. Den belgiske prästen hade skramlat ihop pengar och lett arbetet med att producera en konstgjord sjö. Med en liten ö. Och med 2 roddbåtar. Fiskodling. Folk ska inte bara äta tortilla och bönor och kyckling. Det behövs fisk i maten också. Så jo – han hade ju 2 fiskar som Jesus och såg till att det blev fler fiskar. Fiskar som delades ut bland byarna i närheten. Och där hade folk grävt dammar – som fylldes med vatten från nån av det otal bäckar som slingrade sig nerför bergsväggarna. Och när fisken vuxit till sig – så tömdes dammen och fisken plockades upp.

Och det är här jag vet att jag har i alla fall åstadkommit en förändring som var till det bättre för fattigbönder.

Mjärde. Böjde och ståltrådade av hönsnät en mjärde under böndernas tillsyn. Tornedalen goes San Marcos. Jag hoppas att ryktet om mjärden spreds till de andra dammbyggarna.

Och det var här uppe i bergen som jag hamnade i Tornedalen. Tystnaden. Hummanden. Där vi satt på en hemsnickrad bänk och såg ut över dalen. Mer dal där än i Tornedalen. Men samma gubbtystnad. Avbruten av ett konstaterande -”Det ser ut att bli regn i morgon…” Sedan tystnad igen. Nöjd tystnad. Regnet behövs. Samma gubbkonsterande.

En annan resa – södra Guatemala. En lärarinna – denna gång en guatemalanska – är med. Vi är 4 svenskar i bilen. Hon frågar om vi är gifta och om vi har barn. Svaren är lika -”har varit gift men är nu frånskild”….. Hon är tyst en stund och säger sedan – ”Jag förstår, i Sverige gifter man sig för en period!”

I bilens kassettspelare ljuder Eva Dahlgren – ”En blekt blondins hjärta”. Lärarinnan får kassetten. Jag undrar om hon fortsatte lyssna på den tänkandes på de periodgifta svenskarna.

Nunnorna i Retalhuleu. Södra Guatemala. Internflyktingar var deras uppdrag. Stöd. Mat. Skydd. Nunnorna var bevakade. När vi satte oss ner så öppnade de fönstret mot gatan – så att ”öronen” skulle höra bättre. -”Vi har inga hemligheter!” sade en av nunnorna. Någon månad senare fick hon fly till Spanien. Men innan det – när hon hörde att jag aldrig varit vid Stilla Havet – så tyckte hon vi kunde ha resten av mötet i bilen för ”havet är ju nära”. Ja – det var ju ”bara” 40 kilometer efter en av de rakaste landsvägar jag skådat – så det borde ha gått fort. Men det blev mer än 40 kilometer för vi fick köra i zickzack för att undvika de största hålen i asfalten i den dåligt underhållna landsvägen. Och jag fick premiärdoppa tån i Stilla Havet.

Guatemala. Det närmaste jag kommer det landet idag är när nån av de lokala latinska butikerna i Bryssel har burkar med pipian-sås som jag kan dränka kyckling i.

Nätter i Juba

/ Hans Lind / Leave a comment

Vaknade upp 0200 i natt. Svårt att somna om. Assistenten försökte tränga ut mig från sängen. Centimeter för centimeter utökade han sitt territorium. Mitt missnöje lugnade ner sig när jag mindes de osovande nätterna.

Juba.

32 C i medeltemperatur på nätterna. Dieselgeneratorn stängdes av 2200. Då slocknade den gnisslande takfläkten. Allt blev tyst. Och varmt. Syntetlakan skapade värme underifrån. Också.

Då och då en vindpust som fick moskitnätet att svaja till. Lycka. Mitt rum hade 2 fönster. Lycka. Det skapade ett drag då och då. Men alltför sällan. Det var olidliga nätter. 2 -3 timmars sömn tror jag men förmodligen sov jag mer. Jag drömde ju långfilmer. Mord. Jag mördade folk till höger och vänster. Om det var biverkningar av Lariam eller att jag bodde i ett land där våldet hängde runt hörnet och fortsätter göra det – vet jag inte. Kanske både och. En f d kollega som också tog Lariam men i en fredligare region av Afrika drömde om att hen var upptagen i sexuella orgier varje natt. Så olika skiljer sig ödets lotter.

Jag sade adjö till Lariam 2009 efter 2 års knaprande. Sedan dess har jag inte mördat någon på nätterna. Nuförtiden drömmer jag mest om att packa resväskor under tidspress. Trevligare så.

Jag sov bättre i andra delar av Södra Sudan.

Malualkon -med sina miljarder stjärnor på natthimlen. Ormar i utomhusduschen. En dusch bestående av en plåttunna med stege där man först klättrade upp för att fylla tunnan med hjälp av plasthinkar. De spretiga väggarna i sovhyddan som släppte igenom Saharasand så när jag klev upp från sängen så låg en sandfri konturyta av min kropp kvar i sanden. Det gnisslade om tänderna.

Rumbek – med mer stabila sovstugor som också skorpionerna gillade. Duschar kopplade till en vattenpump som gav bästa duschtrycket av alla de södra sudanesiska sovställena.

Bor – där sovhyddorna dröjde med att bli klara. Byggföretaget var ständigt försenade. Så där sovs det i tält där man bankade med fötterna när det var dags att kliva in. Då och då pös en orm ut.

Det fanns dagar också i Juba. Reservskjorta till kontoret. Byte efter lunchen för den 200 meters promenaden till restaurant Queen of Sheeba i 40 graders värme krävde skjortbyte efteråt.

Kyckling med pommes frites. Dagliga lunchen. Eller det var egentligen kycklingben med lite kycklingkött på. Ständiga skämtet – ”Den här kycklingen har nog promenerat hit från Uganda.”

Frukostarna – kaffe med kex med mjukost. På helgerna ett kokt ägg – efter det att äggen först passerat vattentestet. Alltför många ägg flöt.

Juba. Fungerar bra idag som; -det kunde ha varit Juba. Har jag svårt att somna om mitt i natten så var det värre i Juba. Har jag dåligt tryck i duschen så var det värre i Juba (där duschade jag i vatten hämtat direkt från Nilen..) Har jag glömt köpa ost så var det värre i Juba för där smalt osten. Allt var värre i Juba. Utom när de 2 teleteknikerna från Ericsson gjorde fälttjänst hos oss och upptäckte att den extremt sega internethastigheten via satellit berodde på att it-ansvarige laddade ner långfilmer som han sedan sålde på lokala marknaden. Men det var kvällarna när vi drack whisky och såg 2 episoder av Smack The Pony. DVDboxen som jag köpte i Dubai och tulltjänstemannen på Juba flygplats absolut skulle kolla vad som fanns på DVDskivorna.

-”What is this?”

-” It’s comedy..”

-”This is not fun!!”

Cocacolaburkar med bensin under sängbenen….

/ Hans Lind / Leave a comment
Assistenten på bilden har inget med märkliga hotell att göra

The Serpent. Jag vet inte om den stela mimiken hos huvudrollaren var skådesspeleri eller brist på skådespeleri. Han gav mig kalla kårar efter ryggraden i vilket fall . Herr Knippenberg gjorde mig nervös. Han var så nära kollaps mest hela tiden. När han klev ner i dammen för att hämta näckrosor så tog jag en paus från tv-skärmen.

Men det var inte det som fastnade ur ”mini-serien” (en serie på 8 avsnitt är ingen ’mini-serie’ så där blev jag lurad att se avsnitt efter avsnitt i tron att det var den sista tills klockan var gryning) Det var backpacker hotellen . De där färgflagnande väggarna. De fuktiga duscharna. El-duscharna med livsfara. En halv-bekant dog av elstötarna från en sån dusch. Just i Thailand,

Och de kommer rusandes. De hälsovådliga hotellrummen.

Kitale – Kenya. ”Stänger du inte av varmvattenberedaren efter duschen så kommer beredaren att explodera!”

Kampala – Uganda ”Rör inte elskåpet. Du dör!”

Dar es Salaam – Tanzania ”Rör inte hissdörren under tiden hissen rör sig! Du kan förlora dina händer!”

Biharamulo- Tanzania. Jag minns varje sekund. 1993. Några veckor innan det går åt helvete i Rwanda. Jag är på väg från Kigoma til Katanga trakten. På väg till ett flyktingläger där burundiska flyktingar sedan åratal befinner sig. Är det ett stabilt läger nog att ta emot de av de nyanlända burundiska flyktingarna som har stötts bort från lägren i Kigoma – Kasulu – Kibondo området. -”De är häxor! De är farliga!” De är inte häxor. De har en psykisk sjukdom. Men de måste bort från de nya lägren. Men … det var hotellen detta skulle handla om. Vägen till Katanga är lång. Vi behöver övernatta. Protection officern från Kamerun vägrar sova på väghotellet. Hon sover i bilen. Jag väljer hotellet. Chauffören går in. Säger att han har hittat ett rum som han kan fixa. Det behövs inte, försöker jag. Det behövs svarar han. Han skär Coca -colaburkar i halvor. Häller bensin i dom. Går in i hotellet. Jag efter. -”Lyft” – säger han. Jag lyfter på sängen och han placerar bensin-coca-colaburkarna under varje sängben.

-”Nu kan du sova ostört!”

Jag sover i en bensindimma – men de kravlande insekterna kommer inte upp i sängen. På morgonen – går till tvättrummet. Chauffören igen; – ”Ta med 2 hinkar vatten! En för att tvätta dig med!” Jag lyder. Första hinken ut över golvet och alla håriga insekter kravlar iväg. Andra hinken – snabbtvätt i en minut medan kravlandet närmar sig.

Men hotellet kostade 1 dollar/natten. Och var det enda hotellet. Så jag sov.

Min kompis C däremot. Hon hamnade på ett hotell – ett väldigt billigt hotell – i Honduras -där hon först fick ett rum med draperi istället för dörr. Hon ville byta rum och efter ett tag så gick det. Ett rum med en dörr att låsa. Och med en massagemadrass. Trodde hon. Madrassen rörde sig men inte för att hon tryckt på en ”starta massagen knapp ” utan för att hon störde madrassens inneboende. Råttorna.

Bor – Södra Sudan. Inte ett hotell. Fanns inte. Men ett tält. I tältet bredvid kom kollegan rusandes ut i fullt skrik. Ormar! Jaha. De dödades. Och jag dröjde länge med att gå in i mitt tält. Men jag måste. Stampade mig in. Hoppade. Studsade. Men det gick bra.

Malualkon – Södra Sudan. Hydda med glesa väggar. Sandstorm. Men ändå – Malualkon utan elektricitet. Så många stjärnor det finns på himlen! Så vackra nätter…. Men inte när sandstormen kom. Jag klev upp på morgonen och såg på lakanet var jag hade sovit. Resten var sand. Borstade … nej .. sandblästrade tänderna. Munnen full av sand. Peeling tror jag det heter. Men stjärnhimlen var underbar. Utom under sandstormen.

Ahuacuotzingo – Guerrero – Mexiko. Migranter från bergen som söker sig till turismens Acapulco. Inget bra ställe att migrera till . Mottagen av en bleckblåsorkester. Mat. Och sen sova. Sätter mig på toalettstolen. Det kliar på ena skinkan. Kittlar. Ett spröt. Ett kackerlackespröt. Under toalettstolsringen.

Det går att rada upp sovplatser där jag sovit med ena ögat öppet. Och så är det. Men på väg dit och på väg från de platserna har det varit upptäcktsfärd. Upplevelser. Inte som i The Serpent med fara för livet. Eller jo .. kanske … som när jag skulle ta bussen från Mexico City till Cuernavaca och kön till biljetterna var lång. Och två män närmar sig och frågar om jag vill åka med dom i stället. Lite The Serpent- varning där. Det kommer jag på när vi är på motorvägen. 31 år före ”mini-serien ” men 14 år efter riktiga ”The Serpent”. Men det går bra. Jag var en extra passagerare i taxin och det blev billigare än bussen. Eller var det för att när vi kom till första motorvägsbetalningsstället och chauffören frågade om jag kunde betala i förskott och jag bara .. ”Jag har inga pengar” och svalde så adamsäpplet hoppade där jag satt i baksätet. – ”Men hur ska du då betala?” -”Jag har pengar skickade till där jag ska bo” (adamsäpplet fortsatte hoppa)

Jag kom fram. 31 år senare vet jag inte om jag var med i en mexikansk The Serpent_wannabee eller inte.

Men roligt har det varit. Alla skratt på vägen. Som när jag vinkade till ett barn på vägen till Biharamulo.

-”Det där borde du inte ha gjort!” Sade min tanzaniska kollega Fortunata.

-”Varför inte det?”

-”Jo – han kommer hem och säger till sin mamma; idag var det en muzungo som vinkade till mig!”

-”Vad ville han?”

-”Jag vet inte.”

Dagen efter kommer mamman att gå till marknaden, fortsatte Fortunata.

Hon kommer att säga till de andra kvinnorna att en muzungo hade vinkat till hennes son.

-”Vad ville han?” Kommer de andra att fråga.

-”Jag vet inte” kommer hon att svara.

-”Se nu vad du har ställt till med!” Sade Fortunata.

Som var en fantastisk kollega. Hennes första anställning hos UNHCR – och blev ihopföst med mig. Och vi hade roligt efter vägarna. Trots att jag vinkade till barnen. Hon hamnade sedan i Afghanistan och jag är säker på att hon hamnade i situationer där folk efteråt sade -”Vad ville hon?”

As good as it can get

/ Hans Lind / Leave a comment

Det var ett Stadshotell. I mellansverige. Vi kan kalla Stadshotellets ungdomsfälla (ungdomsfylla) för Café Blanche. Vi är i mellansvenska gnällbältet. Eller strax hitanför.

Jag är där med min vän Anders från Kriminalvården. Hon sätter sig på huk vid vårt bord. Jag säger att hugsittande kan leda till klämskador i nerverna (Är jag inte förförisk? Men något hade jag väl lärt mig av min praktik på barnneurologen på Akademiska Sjukhuset i Uppsala) Vi dansar. Jag är full. Väldigt full. Jag är ung. Jag ljuger. Jag är 28 år. Min vän Anders tycker att jag inte behärskar alkohol. Jag är överens med honom. Vi lämnar krogen.

Nästa kroghelg. Hon är där igen . Jag har inte svept en flaska denna gång. Vi pratar. Nu vet jag vad hon heter. Vi är i en nattbuss. Jag ska sova hos vänner. De bor efter hennes bussrutt. Jag kliver av på hennes hållplats i den mellansvenska staden. Hennes köksbord. Té. Ett smalt köksbord. Våra fingrar flätas in i varandras fingrar. Det är kört. Vi är ett. Dagen efter är mina vänner förstående. Det har de alltid varit. Då och nu. Nisse och Lena.

Fram. Tillbaka. Mera bakåt. Du är inte så kär i mig så du kan flytta till Fagersta. Du är inte så kär i mig så du kan flytta till Västerås. Vi är inte så kära i varandra så vi bägge kan flytta till Surahammar. Vi säger adjö. Med respekt. Bra så.

Åren går. Några få år.

Jag får ett jobb i Mexiko. Och tror mig behöva ett moskitnät. Vilket jag inte behöver. Men det vet jag inte. Då. IKEA. Hon arbetar där. Överraskning. Hon vars fingrar jag flätade in mig i. Jag köper inget moskitnät. Men hon reser tvärsöver Atlanten. Där jag är. Men vi är vänner. Spända vänner. Inte först. Men efter första middagen ute. När vi ska betala för maten. ”Notan är betald!” Vi får inte betala för herrarna från Bancomex några bord bort tycker vi är så vackra så de har betalt. Tack säger vi och skickar dem ett vykort från en strand..

Vi åker till Cancun. Dansar loss på ett disco. Överens om vi nu lugnat ner oss och är vänner utan krav på varandra. Fast hon är magsjuk. Ändå är hon det sexigaste jag nånsin sett. Det tycker även de två stora – verkligen stora amerikanska systrarna vid frukosten. Vi är så svenska tycker vi – för vi blir glada för att det finns färsk frukt i frukostbuffén. Systrarna tycker vi är sofistikerade. -”Look how you eat! You europeans are so sofisticated! You use fork AND knife. We americans just mash everything with the fork and then showel the food in our months like the fork was a spoon!”

Men hon var inte bara sofistikerad och glad för frukt till frukost. Hon blev också arg. Vi hade fyllt i nån kupong på en restaurang. Dagen efter när vi är på väg till Xcaret för att snorkla med delfiner så ringer de upp och säger att vi har vunnit pris – en gratis frukost och med chans att vinna en kryssning. Vi vinner kryssningen och alla applåderar. Men det är en fälla. En timeshare-fälla. De tjatar och tjatar och surar för att vi inte vill köpa en andelslägenhet i Cancun. -”Vart brukar ni åka på semester?” -”Vi åker inte på gemensamma semestrar. Vi bor inte ens i samma land.” Det är försäljaren som har hamnat i en fälla. Vår fälla. Men tjatet fortsätter tills hon spänner ögonen i försäljaren och utan ett ord lämnar bordet. Över till delfinerna.

Vi åker till Stilla Havet. Puerto Escondido. Det är folktomt.. Lågsäsong. Vi går på stranden. Vi blir sandiga. Står i duschen vid poolen. 2 nya gäster sitter och plaskar sina fötter. -”Du vi hoppar över dom! Jag över den korta tjocka och du som har långa ben hoppar över den längre!” Damerna vänder sig om. -”Nähä. Det gör ni inte alls!” De var på inköpsresa. Från Göteborg. Silver i Taxco.

Vi har en lång middag. Jag smeker hennes mage. Hon säger ”Vi är vänner. Du borde inte göra så” Jag slutar göra så. Vi är vänner. Hon är inte så kär så hon avbryter sin IKEA karriär och flyttar till Mexico. Jag är inte så kär så jag flyttar hem till Sverige. Det finns inget IKEA eller Rädda Barnen halvvägs på Azorerna. Men vi har inte sett varandra sedan dess.

Eller jo. Hon åker hem. Jag åker med henne. Till New York. Där jag stannar. Där hon lämnar. Och där säger expediten ”Du borde köpa den här skjortan för den har samma färg som dina ögon”. Jag svarar ”men jag kan inte se mina ögon”. Svar ”men det kan jag!”

Och så blev det. Den skjortan använde jag tills den föll sönder.

Och det gick flera år. Vi var i samma stad. Uppsala. Vi pratade länge. På telefon. Men sedan tyckte hennes sambo att de borde gå till tvättstugan. Och där försvann vi.

Sist jag hörde om henne så var hon kristdemokratisk kommunpolitiker i södra Sverige.

Chartrad ……

/ Hans Lind / Leave a comment

Det dimper ner reklam. ”Resfeber?” Nej -ingen resfeber. Det resoneras om huruvida Belgien ska stänga sina gränser. Så resa? Charter?

Det var länge sedan men jag var där. Åkte på charter. Inte ofta. Inte planerat. Mer av sista-minuten – utom några få gånger.

En ospecificerad resa. Några tusenlappar och så efter lite lotteri någon främling att dela rum med. Det gick bra i 20-årsåldern.

Ibland blev det bra. Ibland någotsånär.

Ischgl. Nu ökänd för visselpipor som sprider Corona. Då – en vecka nerför berg med klasskamrater. Minns en ostig fondue. En 8 kilometers nerfärd tills snön tog slut. Hurtiga reseledare. Hotellrum med lukt av svettiga sockor.

Benalmadena. Rumskamrat från Stockholm. Det var första ospecificerade resan för oss bägge. Vi gjorde regler för rummet. Det behövdes inte. Bägge var vi skötsamma. Fast det var på den tiden när charterresa handlade mer om nattliv än dagliv. Minns de tre damerna – nåja …de är damer nu – från Kristianstad. Minns stockholmskan som återvände på en andra charter till samma ort för att återknyta kontakt med förälskelsen som dock hade hittat en ny och det blev en sorgsen resa för henne. Jag blev en fadder. Men jag var också kulturell och åkte till Ronda en sväng och såg ravinen medan de andra ny-bekanta sov.

Benidorm. Väldigt engelskt. Minns Sharon. Förmodligen minns hon mig för hon ville ideligen lära sig vad allt heter på spanska och jag tröttnade på att vara översättare så den sista översättningen blev att grillspett heter ”Cojones de toro” vilket hon beställde men kyparen bara skrattade. Rumskamraten var en blingblingbärare med slickat hår och Mercedes hemma i Lindesberg.

Rethymnon. Rumskamrat Per från Askersund, vars mamma var skolsköterska. Det var fortfarande på tiden när nattlivet lockade mer än sandstranden. Och det var på tiden när en charterresa var 2 veckor. Lite för långt. Lite för mycket brännskada av att somna i solen. Men upp i bergen för att titta på det hus som byborna döpt till minnet av Olof Palme. Det var ett trasigt hönshus. Men tanken var god.

Teneriffa. Arbetskamrater. Bra så. Då vet man vem man delar bostad med. Och nu var vi uppe i åren där restauranger och utflykter lockade mer än nattlivet. Så nu var det slut på stridsropet ”Ohh — den här låten! Vi måste dansa!” Och istället blev det ”Du måste smaka på den här fyllda paprikan!”

Kos. Två andra arbetskamrater där vi alla tre tänkte att de två andra kände varandra så mycket bättre än vad en själv kände de 2 andra. Men efter den veckan kände vi varandra väldigt väl. Jag ville gå på nattlivsäventyr – det närmaste jag kom var erbjudandet om att delta i Mr Wetpants tävling. Andra försök att kliva in i nattlivet upphörde med de andras protestutrop ”här är så högljutt så här kan vi inte vara”. De ville i stället äta tsatsiki (bägge fick salmonella) Jag åt inte salmonella. En ville måla akvareller på stranden. Den andre ville vara berusad. När vi kom till hotellet första dagen hade vi 4 taxfreekassar från flyget. Vi var tre. Mysterium. Den fjärde kassen innehöll damparfym och damsmink. Det var den berusade som hade hittat kassen under sin flygstol och trodde det var hans. Vi spelade Trivial Pursuit där vinsten var damparfym och damsmink. Jag vann och behövde inte köpa presenter hem.

Cala Millor.

Ett popsnöre på facklig utbildning

Var egentligen ingen charter utan en facklig fortsättningskurs. Resan började illa. Den facklige kamraten som skulle köra oss till Arlanda var rejält försenad så jag ringde hem till honom för att väcka honom, tänkte jag. -”Va? Han sover ju hos dig för ni skulle ju åka så tidigt!” Jag bad kurskamraten om att bli invigd i hans planer där jag var inblandad så det inte skulle leda till vad det gjorde – hans pick och pack väntade på honom i hemmet men utanför hemmet när han kom hem. Detta var i oktober – billigare med charterresor då. Jag fyllde 30 under resan. Och dags att bli mer mogen.

Men så äntligen när jag 1990 flyttade till Mexiko. Ett land med charterresor som man själv skapade – flygbiljett med 1 – hur många hotellnätter som helst. Forma din egen resa. Tvingas inte stanna 2 veckor på samma solfläck.

Det började med Zihuanatenejo. Hotellet där tonårsgänget gick lös på hotellets alla brandsläckare och skapade ett snöliknande landskap i korridorerna. Jag klagade och veckan efter ringde hotellet upp och erbjöd en fri weekend i nåt som visade sig vara bröllopssviten. Cancun – tre gånger. Stället där man vänder ryggen mot raden av hotell och ser paradiset tills man vänder sig om. Ixtapa. Acapulco. Huatulco. Men sedan tappade jag lusten att chartra – tog bilen istället ner till Puerto Angel både jul och påsk. Drällde på dagarna i Pina Palmera och sätt på kvällarna med tårna i sanden och en kall öl och en vitlökig stekt fisk på Zipolite-stranden.

Slut på chartrandet. Jag går förbi charterincheckningsköerna ibland på Arlanda. Går raskt vidare.

Jag tronar på minnen av fornstora dar ….

/ Hans Lind / Leave a comment

Jag minns knappt vad jag åt till lunch igår – men jag minns alla detaljer från en resa 16 år tillbaka i tiden.

Det började med ett översnöat Thai Airways flygplan i Helsingfors. Lång väntan på Arlanda. En incheckning som avbröts. En middag på flygplatsen och sedan äntligen i väg. 2 europashoppande thailändskor framför mig. Överförfriskad svensk herre med siktet inställt på thailändskor- “Hello girls!“. Damerna blev rädda men när herren fortsatte med sin svenska “charm” inne i planet så slog en flygvärdinna honom i huvudet med en matsked. Rätt så.

Nästa detalj. Det luktade så mycket cigarettrök i hotellrummet i Ho Chi Minh City så inte ens en doftsprayande receptionist kunde fixa det. Rumsbyte. När jag precis hade somnat så ringde mobilen. Den försenade väskan? Nej. En arg mamma som jag föreslagit inte skulle ha vårdnaden om sitt barn. Från Sverige. Jag i Vietnam. Vilket jag sade. (Jag minns att jag hade en kupad liten Siemens som senare blev egendom till en ficktjuv i Bryssel som absolut ville krama mig mitt på gatan – senare förstod jag varför )

Image result for siemens mobile phone 2000

Tillbaka till vårdnadstapperskan.

–“Fan vad du ljuger! Du bara ljuger! Du är inte i Vietnam! Du vågar bara inte prata med mig!” Och så slängde hon på luren. (Det heter nog så fast hon egentligen tryckte av samtalet)

Första lunchen. Guidebok på bordet. Väntade på brittiskan som skulle landa senare på dagen.

–“Önskar min herre damsällskap?” frågade servitören.

-“Nej. Jag har en bok.“

Sen kom brittiskan. Med sin vattenkokare i resväskan.

-“Den har jag alltid med mig. Hur ska jag annars få mitt eftermiddagsthé?”

Hon var alltså i Vietnam – ett av världens mest théproducerande länder. Men amerikanskan som anslöt var ännu mindre kunnig. Väldigt mycket mindre kunnig om var hon var. Där hon varit i 3 månader. Redan. Utan att ha en aning om var.

Vi åkte upp efter Mekongfloden. Uppdrag; utvärdera ett EU-finansierat räddningsprogram efter en översvämningskatastrof. Vi åkte i smala båtar. Upp efter floden. Långt upp. By efter by. Frågor till folk om vad som hade fungerat och vad som inte hade fungerat i räddningsprojektet.

Och så Byn. Där borgmästaren frågade om vi ville se museet. Gångarna. Guerillagångarna.

-“What museum?” frågade amerikanskan.

-“The war museum!“

–“Which war?”

–“The war against you!”

–“Against me?????”

Efter tre månader i Vietnam kände inte denna texanska dam till Vietnamkriget.

Nästa anhalt blev den caodaistiska kyrkan. Och där har mitt minne verkligen svikit mig. Jag har gått runt och inbillat mig att Jean Paul Sartre är en av kyrkans profeter – men det är ju Victor Hugo.

Han till vänster.

En penna vid altaret. Alla möjliga färger i resten av kyrkan.

Jag minns också de osedvanligt sega kolagodiset i närheten av Caodaisterna.

Jag minns de trilskande unga flickorna. 11 år. På väg hem från skolan. Inte tid att prata med utvärderare. Men de gav upp till slut och hade ett svar när jag frågade;

-“Vad ska vi göra annorlunda nästa gång det blir översvämning?“

-“Det ska ni väl veta själva. Vi är barn. Ni är vuxna!”

Sedan kom en av flickornas pappa och viskade i hennes öra att hon skulle säga att han behöver en ny båt.

Sedan upp. Upp. till Hanoi.

Brittiskan ville ha middag på tu man hand. Inte för att hon ville vara ensam med mig men för att hon inte klarade av det lokala njutandet av maten. Sörpleri av soppor. Spotteri av fiskben ner på golvet. Det nöjda rapandet. Ja – allt oväsen från karaokemaskinen. Hon ville he stillsamma middagar.

Och i Hanoi fann vi den. Stillheten. Men också matglädjen. I Koto Van Mieu restaurangskola. Skolan som var en restaurang som var en skola för kockar, bartenders och servitörer. Vi gick dit tre kvällar i rad.

Favoriteleven var hon som blev glad när jag beställde Crepes Suzette men sedan blev hon nedstämd;

-“They won’t let me put fire on things here…“

Ännu mer förvånad blev hon när jag ville ha en päronbrandy till espresson. En Poire William.

Hon blev förvånad och förskräckt.

-“What have they done to him?”

-“To whom?“

-“William!!”

Nästa kväll blev hon glad igen (vi bad om att få samma servitris-elev varje kväll). Brittiskan ville ha ett glas rödvin – jag ett glas vitt vin. Hon klev fram med stora steg med varsin flaska i varsin näve. Och började hälla upp i två glas samtidigt.

-“No!! You can’t do that!“

-“I can!!”

Det kunde hon inte.

Vi fick en ny bordsduk.

Jag minns också de tusentals motorcyklarna. En stadig ström från alla håll.

-“Gå! Bara gå! De är inte försäkrade! De kommer att bromsa in!”

Det gjorde de. Alla tusenden.

Jag minns Vietnam som igår.

Men var det sallad jag åt till lunch igår?