..men glad. Om en timme avfärd till El Dorado. En flygplats. Inte en guldgruva. Hem till Lima. Det har flygplatsats lite väl mycket på sistone. Lima – Bogota – Medellin- Bogota- Lima- Buenos Aires – Sao Paulo – Brasilia – Lima – Bogota. På torsdag till Sverige på semester. Juli och augusti blir res roa. Baske mig. Bara något kort över nationaldagarna i slutet av juli.
Men det där rutandet av livet speglar sig också på semestern. Landar på Arlanda – tåg till Flen – bil till Stockholm – flyg till Luleå – hyrbil till Olkamangi – flyg till Stockholm – bil till Orust – tillbaka till Stockholm.
Ett liv i transport.
resfeber
En omkullvält långtradare med cement…
…krånglar till det hela. Resan till flygplatsen går smidigt. Väntan på flygplatsen blir smidig. Men resan tillbaka till centrala Buenos Aires sker till stor del i grässlänten av motorvägen. Men det går. Bara 5 minuter försenade till http://tecnologiasi.org Och där flyter tekniken bra. Oväntat men lyckat. 600 videos av barn och ungdomar om säkerhet på internet och med mobiler. 9 länder. De tre bästa argentinska videon och de tre bästa latinamerikanska videona får pris. Uppfinningsrikt. Men det bästa är att videon till skillnad från förra året nu sprids på hemsidan och barn kan kommentera och lära sig av varandra. Så var det inte förra året. Då var det tävling och därmed slut.
Sedan kommer tre skolklasser och berättar hur de arbetar med säker användning av internet. Flickor är värst på att mobba varandra, säger de.
Palermo. Matt. Kött förstås.
I morgon Brasilia,
Attack från alla kanter
– Var är du ifrån? United States? Han uttalar det som det skrivs.
-Vi brukar spöa Colombia i fotboll, säger jag.
– Brasilien???? Du ser inte ut så.
Sverige. Det framkallar inga glädjetjut. Bara ett konstaterande. “Sverige”.
Sedan dras jag in i ett rum där det ligger en matta med en stege ritad på.
-Det här är våra rättigheter!
– Vilken rättighet är viktigast? frågar jag.
Två flickor – sisådär 9 -10 år – säger samstämt:
– Rätten till liv!
Nej, jag är inte på ett antiabortinstitut. Jag är i utkanterna av Medellin. Strax under det berg där barnen säger att man inte ska gå, inte för att det är ett brant berg utan för att man dödas där.
I Medellin är det i åldersgruppen 11-17 som antalet mördade ökar mest av alla åldersgrupper.
Barnen berättad om en elev i skolan som blev skjuten för han gick på fel gata. 3 gäng slåss om narkotikahandelsrevir. Är du från ett område och korsar fel område så riskerar du döden. Busschaufförerna får ge en slant när de passerar vissa korsningar – annars får de inte passera där nästa gång. En sorts skatt från gängen.
80% av polisen har anknytningar till ligorna. Så skydd från dem? Knappast. De deltar friskt i skjutandet när det gäng som betalar dem blir hotat av ett annat gäng.
Det är värre än någonsin i Medellin. Antalet mord ökar drastiskt. Allt på grind av ett maktvacuum som uppstod för 2 år sedan efter utlämnandet av en grupp paramilitärer till USA.
Så nu rustas det upp. Det samlas krafter. Det rekryteras ungdomar. De som är i riskzonen är de som inte går i skola. Så här är barnen. Ett aktivitetscenter- efter skolan eller före skolan.
– Hur kom du hit?
– Min mamma tog mig hit. Sade först att jag inte ville till dagis. Jag är ju 13 år – men det här är ju inte ett dagis.
Anfallen fortsätter. En vill visa sin piercade tunga. 3 andra vill visa en hip hop dans. En liten flicka vill bara kramas. En stammande pojke vill läsa upp hela sin uppsats om vad som är bra i hans kvarter. Det tar tid men det är bra skrivet. Och bra läst. Jag får inte gå förrän han har läst klart.
Medellin – en gryta, en välmående gryta med arga berg som bevakar grytan.
Ciudad Bolivar och Emo
Det är en del av Bogota. En stor del av Bogota. 2 miljoner invånare. Besöker 2 skolor som har fredsutbildning på schemat. Konfliktlösning, anti mobbning. Ja sånt där som det tjatas om skulle behövas i Sverige (och som säkert finns på sina håll i Sverige). Skillnaden är nog bara att det är färre elever i Sverige som har mödrar döende i aids, eller som sett sina pappor blivit skjutna på gårdsplanen eller knappat träffar sina mammor som arbetar från 5 i gryningen till 22 på kvällen för att få det hela att gå ihop och som är evigt tacksamma för att skolan ordnar både frukost och lunch.
Men ungdomarnas deltagande i fredsprojekten är densamma. Trots den skilda världen.
Antimobbning – vad gör ni? Jo, svarar en flicka, det är många som försöker mobba Emo:sarna. De är känsliga och emotionella och därför blir de lätt offer för mobbare. Hon fortsätter, vi går emellan och avbryter. Man ska inte behöva bli mobbad bara för att man väljer att visa känslor.
Det skulle ha blivit mexikanskt
..och spännande. El museo de la tequila. Men en måndag. Då är museer stängda. Halvvilsen vandring. Zona T. Angus. Kött. Segt kött. Förvirrad kypare. Också börjar vi backa bandet.
– När jag mötte intervjupanelen där du var med och var klädd i en slimmad snygg svart kostym, så trodde jag du var en innehållslös snobb men det vet jag nu att du inte är.
Jag tror att jag är hedrad.
Själv klagade jag över hans handen-på-hjärtat hälsning. Vadå kyrklig?
Men det var indonesiskt.
En sån där helvetesflygning
Avianca. Planet lyfter i tid men det är allt. Aha- en massa nya filmer. Buitiful! Glad för att få se den filmen men inte en endaste film fungerar i systemet. Ok, mat då? Nope – en trerummare flygning utan en endaste matbit. Men sprit har de. Och turbulens. Kinesen bredvid mig får att nervöst utbrott när det killar som mest i maggropen.
Bogota nu.
Asuncion
Något har hänt med flygbolaget Taca. De senaste flygen med dem har bestått av förhandlingar & bortförklaringar. Men igår kväll på Jorge Chavez flygplats kommer en trainee fram till mig vid incheckningskön – leder mig till en disk där 3 personal tar hand om min incheckning. Fast, det går inte fortare för det.
3 timmars flyg. Ingen film. Men fiskfile.
Asuncion. Tom stad, men klockan är 0300 i gryningen.
Men staden vaknar tidigt upp. En låtsasindian med fjädrar i håret tjoar utanför hotellrumsfönstret. Trånga gator i city lockar fram biltutande. Det går inte att sova länge.
Paraguay next
Premiär. Forsta gången till Paraguay. 4 hela dagar. Om jag nu kommer ivag. Mitt pass ar fortfarande pa utrikesministeriet väntandes pa en namnteckning fran inrikesministeriet. Flyget gar i morgon kvall. Med eller utan mig. Ordergivning finns. Tva flaskor pisco – av typen Quebrada ska kopas in.
Pa plats i Paraguay – idel kanda ansikten fran 15 lander.
Kandidera och dö
Haiti. Snart dags för omgång 2 av presidentvalet. Förseningar. Turbulens. Till slut ar det två kandidater kvar. En musiker och en politiker. Wyclef Jean som ville kandidera men som inte fick, stödjer Michel Martelly – musikern. Skott i handen som tack för det. Mitt i all turbulens har tidigare misslyckade regenter, Baby Doc och Aristide kommit tillbaka, med någon sorts tanke om att de – och bara de- kan frälsa Haiti. Motsatt effekt. Förstås.
Vem man än väljer så kommer den andra halvan att vara besviken. Och arg.
2030 ikväll
..ska tsunamivågen nå Peru. Det blir till att ställa mig i parken tvärsöver gatan och se havet 50 meter längre ner. Klippen är betryggande hög. Men de som bor i laPunta – som sveptes bort för 250 år sedan antar jag måste fundera lite mer. Skolorna i Callao och la Punta är stängda idag – även om en ev våg kommer först i kväll. Militären planerar utifrån en 3-4meter hög våg. En “expert” i kanal 4 vräker på med 6 meter! Detta trots att de vågor som nått Filippinerna varit 1 meter höga. Slutsats: det finns motsvarigheter till Magnus Ranstorp även i Peru.
Och det fortsätter: havet luktar illa! (det gör det alltid) – men det kopplas till jordbävningen. Döda fiskar spolas upp på playa Delfines!
Pust.. Det har mer med förorenat hav att göra ….
På eftermiddagen stängs kustvägen – 4 timmar innan en befarad tsunamivåg ska komma.
itsallabouttransparency 