Gäspar stort. 26 timmars resande. Lima-Panama-Amsterdam-Beijing. Copa-KLM-Southern China.
KLM vinner. Förutom varmrätten – Biff Stroganoff som smakade unket.
Henrik Berggrens Palmebok är 1/2 läst. Suverän bok.
Beijing – klockan 0500 i gryningen. “Betygsätt mig” säger passkontrollanten. Effektiv. Bra. Långsam. Dålig. Jag trycker på “effektiv”knappen. Han var effektiv.
Helgdag idag.
-Är allt stängt? frågar jag chauffören.
Han skrattar.
-Bara på nyår stängs allt.
Men folk är i sina hemstäder. Tomma gator.
Tomma breda gator.
resfeber
Montevideo
Det är något retro över staden. Inte vägen från flygplatsen till centrum. Det är rena modernitetspropagandan. Det är rent. Det är upplyst. Det är modernt. Det är en gåva i form av en skinande blank bugande staty. Vit. Sydkoreagåva.
Det är när man öppnar en dörr som retrot dyker upp.
Toaletten. Var spolar man? Letar på stolen. Hittar knappen – högt upp på väggen. Toalettdörren. Två lås. Säkert. Här kan man vara säker på att ingen kommer in medan man letar efter spolknappen.
Lunch. Stabilt för 90 kronor. En rejäl kalvstek med potatismos och apelsinflan till efterrätt. Rustikt. Retro.
Middag. Letar. Allt är stängt. Plastpåsar virvlar runt. Tomma bussar skriker med sina bromsar. Vandrar.
Inget. Och så. Porten bredvid hotellet. Danube.
Sardiner, tomat, oliver, lök, olivolja. Himmelrike.
Mexico
_Han har inte tagit över än, Peña, säger taxichauffören. Han säger att PRI partiet fortfarande är densamma men att Mexico har förändrats. Därför har han hopp.
Till Zona Rosa. Förfallet tilltar. Det investeras inte i fastigheterna eller på gatuskötseln.
_Borgmästaren vågade inte reta upp gaycommunityn, säger taxichauffören. Men det är väl inte de som bordelliserar Zona Rosa? undrar jag. Och ingen av oss vet svaret.
Så det är bara att se sig för var man sätter fötterna för att inte ramla ner i en grop.
Iväg
På ett plan till Mexico city. Den gamla hemstaden. Men renare nu än då.
Om en vecka mot söder. Montevideo. Den stora
småstaden.
Om 2 veckor Stockholm. Staden som ska göra mig ärbar.
Madrid
Det var 2 veckor sedan. Men muttrandet sitter kvar.
“Du är min första kund och ändå är det sen eftermiddag” säger frisören och klipper så dåligt så jag får reparationsklippa 2 dagar senare. Jag förstår varför hon har så få kunder. “Jag var administratör på ett byggbolag och sedan kom krisen” säger taxichauffören och vill inte alls köra taxi.
Och 2.40 euro för en liten öl. Madrid är inte vad det brukade vara. Nu är det inte bara servitörerna på Cafe Gijon som är sura.
Mexico
2 år sedan sist. Mexico city. Det varnades i förväg om protester efter Reforma. -du kommer inte fram till hotellet…. Men det protesterades inte. Istället luktade det tacos efter motorvägen. Mexico.
Reforma 222. Shoppingcenter i glas och vit metall. Fullt. En modern vandringsled mellan Zara och Sanborns.
Zons Rosa – fortfarande i förfall. Ständigt i förfall.
Colonia Roma – det nya Condesa. Restauranger sätts upp lite här och var i de mörka husen. Men när Condesa började blomstra var det småkrogarna som kom. I Roma är det storkrogarna. Hotell Brick. En minikoloss med 40 rum.
Arlanda – långt och trångt
Ett mysterium. Arlanda Europas tredje trevligaste flygplats? Terminal 2 och terminal 5 (bortsett från den nyare delen) är trånga, långa och i ständig ombyggnad. Köerna vid incheckning blockerar förbipasserande. Så Europas tredje trevligaste?
Nope.
Zürich går före. Långt före. Gardemoen också. Vantaa likaså.
Under tiden i Peru
-“Detta är nationalsporten i Peru – att klaga” svarar en twittrare när jag undrar över detta ständiga klagande här. Presidenthustru flyger i presidentplanet ledandes en delegation med ministrar och tjänstemän för ett utbyte i Brasilien om bekämpning av barnfattigdom, om kamp mot undernäring, om barns rättigheter.
Fel!
Utropar media och opposition. Hon borde inte ha flugit i presidentplanet! Nu hade i och för sig ministrarna och tjänstemännen redan fått tillstånd att använda sig av planer, men presidenthustrun var inte med listan.
Detaljer….
Det finns alltid en detalj att haka upp sig på för att kunna klaga på ett formellt misstag. Och det gör man. Media och opposition.
Det måste ha kommit som en kalldusch för dem att presidenthustrun har 62% i gillande i senaste opinionsmätningen.
Men den som klagar mest i Peru är presidentens far – Isaac Humala. Inte på oppositionen, inte på media – utan på sonen och sonhustrun. “Hon är berusad av makt och pengar”. Med en sån far behöver man inga fiender. En sur far som tycker att det är fel son som är president. Den “riktige presidenten” sitter i fängelse. 25 år. För en ockupation av en polisstation med dödade poliser som resultat.
“Det börjar kännas att det blir brådis”
Säger hon. Hon hade kunnat säga “Nu får vi springa!”.
En annan säger: “På något sätt känner jag starkt att….”. Jag vet inte vad hon menade. Hon tvekade eller hon tvärsäkrade. Jag vet inte. Men jag tjuvlyssnar. Mitt modersmål förändras. Det sägs saker som får mig att stelna till mitt i tjuvlyssnandet.
På Skansen. Det springande skrattande barnet. En högklackad mamma springer efter. “Nu är det här inte roligt längre!” flämtar hon. Nej, det är ju barnet som ska ha roligt. Och barnet har roligt. Springandes på Skansen.
Föräldraspråk. När började det förändras till att bli så luddigt?
Haiti
En nyordning. Chaufförerna får inte längre stå vid dörren till flygplatsen och möta de anländande. Istället har taxibolagen tagit över dörren. Ett nytt jobbtillfälle har uppstått- springarna. De som kommer med en papperslapp med ens namn talandes om att chauffören väntar vid parkeringsplatsen. Det skapas jobb. Port-au-Prince.
Läsning på planet; säkerhetsrapport för senaste veckan. 5-årig flicka våldtagen av 12-årig pojke. Man lynchad efter att ha stulit en get. Kvinna kidnappad. Polis ihjälskjuten. Demonstrationer mot FN styrkorna. Bär en halvtom plånbok i fickan med gamla kreditkort och några sedlar för att snabbt kunna lämna något när du får ett vapen pekat mot dig. Ringer någon och lägger på – meddela säkerhetsansvarige, för det kan vara en förberedelse till kidnappning – av dig. (som tur är så fungerar inte mitt peruanska sim-kort på Haiti)
Sida efter sida med våld. Sätter mig i bilen. Låser dörren. Inifrån.
Nu går det fortare att komma till kontoret jämfört med i mars. Fler gator är rensade från husrester.
Villa Creole hotell. Kaklet är gammalt och intakt i badrummet. Ok, rummet klarade sig bra under skalvet. Sover tryggt till bruset från en arg luftkonditioneringsapparat.
Skolor. Det byggs mer permanenta skolor.
Väck med tältskolorna. Men det är svårt att bygga. Det går långsamt. Mer än 80% av skolorna i landet är privata. Det är riskabelt att börja bygga utan att ha garantier för att skolan verkligen förblir en skola och inte används till något annat. Det knyts in föräldraföreningar, det knyts in barnklubbar, det knyts in bräckliga lokala myndigheter. Allt för att se till att skolan förblir en skola.
Kolera. Det ligger 8 patienter i ett rum för 10. Nästan fullt. Utanför entrén är det observationsstolar. En stol med hål i mitten. En hink under. Är det diarré eller kolera? Det tar nån timme – sedan vet man. Om det är kolera – in för behandling i rummet med sängarna. Sängar med hål i mitten och hink under. Droppflaska på ställning bredvid. Matta orkeslösa människor. Men de kliver friska ut från kliniken.
Toalettbyggen. Uppe på ett berg. Milsvid utsikt. Flytta hem. Bort från lägren. För att stödja det så byggs det latriner och tvättrum. Folk är glada för att slippa de trånga lägren, men rädda för att bli bortglömda. Därför är det viktigt att inte bara arbeta i flyktinglägren, utan också där folk har ett hem.
Haiti. Lite lite bättre.
itsallabouttransparency 