Det började 2013. Första gången i en A380 – Johannesburg – Paris. Jag kliver in på planet, hivar upp handbagaget. Då närmar sig en flygvärdinna – ”Are you ok?” Jag tycker hon ser bekymrad ut. Förvisso har jag suttit 2 timmar i en lounge och druckit några glas vin. Men ser jag sjuk ut? Jag blir lite stött.

Och så hände det igår igen. Pursern – den pratgladaste nånsin – sätter sig på huk vid mitt säte. Och så kommer det – ”Are you ok?” Nu är klockan 0800 på morgonen och jag har inte druckit några glas vin.

Den gemensamma nämnaren är att bägge arbetar på Air France och kanske kanske har de egentligen drömt om att bli läkare? De ser varje passagerare som en potentiell patient så de kan hämta sin akutväska och börja pilla på en.

Men….. i går kväll när jag kastade mig undan ösregnet och in på en restaurang och möts av det polyglotta ”ça va? – Are you ok?” så förstår jag. Det är inga läkarwannabees – de är fråga om rak översättning. How are you?

Bak i tiden. Jag klev in i en kroatisk turistbyrå 1991 – ja då var den ju jugoslavisk.  Jag möttes med Što mogu pomoći?

Aha! En hälsning!  Jag svarade med samma mynt. Damen log rart. Tycke uppstod och vi hade hälsat på varandra. Så jag fortsatte med att hälsa lokalt vart jag än kom. Alla log vänligt.

Što mogu pomoći? 

Det lät både vackert och väluppfostrat.

Tills den sista kvällen på Unijes enda restaurang.

Jag var på väg till Mali Losinj med båt från Rijeka. Jag klev av på fel ö. Unije. Kväll. Båten gick. Jag var ensam turist. Inget hotell. Nästa båt skulle gå om en vecka. Militärförläggning på ön. Inga turister välkomna. Skrämde hon mig med. Den onda Zlata – serbiskan som var gift med pensionerade Arthur – en snäll krumryggad tysk. De tog hand om mig. Jag fick hyra ett rum.

De log när jag på morgonen dundrade nerför trappan och sade Što mogu pomoći? 

Nothing – svarade Arthur – the breakfast is ready. Och där borde jag ha anat att jag var ute på hal is. Men man byter inte ut ett vinnande lag.

Ön var öde. Det var jag och getter och på väg tillbaka från Arthur och Zlata efter kvällsmiddag på öns enda restaurang dödade jag massor av grodor. De låg överallt på vägen. Och finns det grodor så finns det ….. ormar. Arthurs och Zlatans toalett var ett utedass. En toalettstol av den vanliga porslinsarten men i ett bås med cementgolv och ett hål från stolen rakt ner …. i klippan. Högt fall.

Men en morgon satt jag med benen rakt ut i luften. Byxorna nere. Fötterna på cementplattan. Tittar ner på golvet och golvet rör sig. En orm ringlad runt toalettstolsbasen. Upp med benen!!! Arthur!!!!! Help!!! En kvastsvingande Arthur dyker upp. Zlata skrattar. Jag förnedrad.

Segelbåt. Den österrikiska familjen dyker upp. Sällskap! De har en dotter som ser ut som Carole Bouquets lillasyster – ja i alla fall när hon var med i Bondfilmen.

Hon petar med sina fötter på mina under middagsbordet. Vi har avskedsmiddag. Avslutar med pannkakor med chokladsås och sedan ska österrikarna segla vidare.

(Jag låter bli att skriva om när de tog med mig i segelbåten till en nudiststrand)

Morgonen efter kommer Zlata uppdundrande uppför trappan. Your friends are gone! Ýou are all alone now!!”

Hon ler glatt. Skadeglatt.

Men så kommer båten – som ska ta mig vidare. Efter en vecka av Što mogu pomoći? Och Zlata.

Sista kvällen är det avskedsmiddag. En makaronigryta på den enda restaurangen. Ägaren sätter sig ner.

Han säger att Zlata egentligen är snäll. Men hon har tagit på sig att låtsas vara elak. Hon spelar sin roll bra.

Men sedan kommer det. You are the first swede i have met. It was nice meeting you. But i wonder – why do you say Što mogu pomoći? every time you enter the restaurant? Its strange…

-Do I pronounce it wrong?

-No… its just wrong. 

-Isn’t it the correct way to greet?

-Its not a greeting…. it means How can i help?