Staden att återvända till. Gång på gång. Staden som aldrig tar slut. Den ouppfostrade staden. Staden är som hundarna som flanerar efter gatorna. Utan koppel. Vägrar lyda sin ägare. Det finns ju alltid nån urinfläck att sniffa på. Så är också  servitörerna på alla stadens var-25e-meter krogar. Jag kommer när jag har tid. Jag ska bara sniffa lite på min kollega först.  Vad kockarna sniffar på vet jag inte – men de skapar underverk. Och är inte rädda för grädde och smör och konjak.

Och det är här det är dags att rekommendera denna restaurang undanstoppad på en bakgata i Montmartre. Efter 2 kvällars ätande där  i en halvtom restaurang ser jag att de erbjuder 20% rabatt om man bokar bord via The Fork. Besviken för att de behöver ta till lockknep. Matoset borde få folk att vallfärda dit.

Och så var det vinet.

På Les Tantes Jeanne första kvällen när servitrisen häller upp champagne (det fylldes ju år) så säger hon;- ”Drink up so i can poor more in your glass!” – Andra kvällen får jag ett erbjudande om ett vinpaket för 59 euro till 5 rätters middagen. Vad innebär det? Frågade jag.

-”Better wines and generous amounts.”

Det var det.

Och så är det avsaknaden av gå-runt-och-stirra-i-en-mobilskärm. Detta gör bara japanska turister. De tar seden dit de kommer och har förmodligen varit i Stockholm först och lärt sig stirra.

I Paris stirrar man på varandra. Man känner sig vacker i Paris. Tills man ser en spegel och ser svetten rinna nerför halsen. Men man är vacker i andras ögon. Bekräftelsegivare av stora mått.

Expediten på Galeries Lafayette när jag ska pröva ett par byxor;

-”I am size 33 and I guess you are aswell.”

-”But I´m fatter than you!”

-”Sir. You are perfect!”

Men byxorna krävde kemtvätt så det blev inget köp. Trots bekräftelsefjäsket.

Och så är det ögonen. Alltid något att se. Hus. Fasader. Skorstenar. Staden har sina breda boulevarder men också sina hur-fick-den-här-gatan-plats-här?

Jag bor i olika områden varje gång. Och det är en ny stad men ändå inte. Hundarna. Kyparna. Kaoset. Lika överallt. Men alltid något nytt. De senaste dagarna i Montmartre.

Kullen med alla revolutionärer som fick sig en stor kyrka påprackad över sina huvuden. Konstnärerna som söp och målade. Utom Suzanne Valandon som var modell och målade och söp och födde konstnären Utrillo. Som söp alldeles för mycket.

Senast vid Triumfbågen. Före det Place Republique.  Före det Opera. Men det är mer än 15 år sedan som jag sovit söder om Seine. Nästa gång? För det blir en nästa gång. Alltid en nästa gång när jag är i Paris.

(När jag bodde i Mexico sades det; -”Senast när jag var i Paris...”. Det betydde att man hade varit där en gång.)

Jag kommer aldrig att sluta åka till Paris. Så för mig är det Nästa gång när jag åker till Paris.