Bryssel

Den tredje vågen

/ Hans Lind / Leave a comment
När man inte får röra mun ögon eller näsa med tassarna

Belgien. Nya restriktioner men egentligen bara en upprepning av de nuvarande. Trots att siffrorna går upp igen – efter flera veckors nergång. Under flera veckor var de flesta butiker stängda (förutom mat o apotek) men 1a december öppnades alla butiker igen. Den nedåtgående siffran av antalet döda/dag slutade gå ner och går nu något upp sedan några dagar.

Den tredje vågen är här – säger experterna. Vaknar upp på morgonen till en märklig twittertråd –

Märklig med tanke på hur ett regelverk sätts igång när folk sitter i luften och hamnar i ett ingenmansland i en passkontroll och informationen om vad härnäst uteblir.

Minnena kommer;

Sydafrika 2014 – fasthållen på flygplatsens polisstation i 2 timmar utan information om varför. Men jag misstänker att de trodde jag var knarksmugglare med tanke på mina ständiga resor ut och in från Peru under 5 år (de förstod inte – och frågade inte – om varför jag rest så mycket till ett land jag bodde i under 5 år). Nåväl. Jag släpptes ut ur landet och har inte återvänt till Sydafrika sedan dess.

Schiphol 2011 eller 12 . Eller var det 2009? Nåväl 5 centimeter snö och alla flyg ställdes in. Mitt plan från Lima fick landa på en annan flygplats. Var var det? Eindhoven? Möjligen. Och sedan till Schiphol. Och där var det stopp. Alla plan inställda. Inga ombokningar möjliga. Ingen information – utom ”gå till gaten och hoppas på det bästa” . Och det gick bra. Jag kom iväg med första planet – men med dåligt samvete förty det krävdes armbågar. Vassa armbågar.

Schiphol (igen) 2012. Knark på planet! Sades det. Alla passagerare bussades iväg till en tom terminal. Sitt! Där satt vi! I timmar! Ingen information. Sitt! Och sedan en i taget fick vi gå igenom en kontroll och vända ut och in på fickorna. Och sedan uppmaningen – spring så du inte missar din anslutning!

Den oförberedda ansvarige. Som inte har en plan B. Som inte vet hur agera. Som inte ens improviserar utan väntar och ser.

https://covid19.healthdata.org/belgium?view=daily-deaths&tab=trend

Den tredje vågen. Men min CoronAlert app säger att jag inte varit i närheten av smittrisk. Märkligt. Med fler än 2500 nysmittade/dag borde ju någon finnas i närheten.

Men spridningen i Sverige – lika stor befolkning som Belgien -är 4faldigt högre just nu. Men antalet döda/dag är ungefär lika högt.

Över till något annat; Julmat. Köttbullar. Janssons frestelse. Gubbröra. Sellerisallad. Fetafyllda paprikor.

Ledig i tre veckor. Det var länge sedan sist. Nästan så jag inte vet vad jag ska göra. Mer än laga julmat. Och vara isolerad.

-“Vill du vara med i vår Board of Trustees?”

/ Hans Lind / Leave a comment

En överraskande fråga. En organisation som jag hört talas om. Som gör ett gott jobb. Som når ut till miljoner människor. Jorden runt. Men inom ett område som jag inte arbetat i. Vad skulle jag göra för nytta i den styrelsen? Jag ställer frågan. Jag får svaret. -“Du är svensk..”.

Som om det skulle vara en merit. Det är mer ett passinnehav. Så vad handlar detta om? Jo – follow the money. Det är populärt att vara svensk i biståndsvärlden. Sverige är ett av de få länder som håller den internationella solidariteten högt. Drar inte ner på biståndet. Det görs det däremot i den tillfrågande organisationens hemland. Biståndet dras ner från 0,7% till 0,5%. Biståndsmyndigheten absorberas av utrikesministeriet. Så var finns nya säkra pengar? Svar; Sverige. Tror man. Men då får argumenten för att locka till en styrelsepost vara andra än passinnehav.

Men faktiskt har både Turkiet och Luxemburg och Norge högre bistånd i % av BNP (än Sverige) Så varför frågar de inte en turk eller en luxemburgare? Jag tror det beror på flexibiliteten hos den svenska biståndsmyndigheten – att inte tänka att enbart Sverige svenska krusbär har. Öppenheten för kvaliteten hos organisationen som pengarna slussas genom – inte för hemvisten. Så nu när många länder skär ner på biståndet så verkar det finnas en marknad för styrelseposter för svenskar i utländska organisationer.

Och jag går vidare i livet lite solkad av att min nationalitet går före min personlighet.

Och svarade “nej”. Förståss.

-“Det gäller inte mig …”

/ Hans Lind / Leave a comment

Sedan igår surrar det – inte bara i Bryssel – om diplomaterna och den högervridne ungerske homofobiske EU parlamentarikern och de 20 talet andra som fångades med byxorna nere i en sexorgie förra fredagen.

Men det är inte det som detta ska handla om. Fast det var en käftsmäll mot Fidesz-partiets dubbelmoral. Något som de verkligen inte kan skylla på Soros. Det enda kanske?

Det ska istället handla om det egna ansvaret. Vem stoppar Corona-virusets framfart? Alla andra – inte jag? Men tillbaka till diplomaterna (förlåt) – Hur tänkte de omkring det egna ansvaret när de organiserade orgien? “Vi är diplomater. Vi står utanför ansvar. Vi stiftar lagar och förbättrar världen. Men det är andras ansvar att lyda regelverket” Eller?

Förre EU kommissionären Hogan från Irland bröt mot de irländska regelverket genom att delta i en stor middag fast han precis flög in från det Covid-19 rödlistade Bryssel. Och så kan listan fortsätta – makthavare som besöker älskarinnan, belgiske prinsen som deltar i en fest i Spanien, Ebba’s krogkramande. Listan kan göras lång av makthavare som bryter mot rekommendationer och regelverk.

Jag är helt säker på att det finns icke-makthavare som gör samma regelbrott. De upptäcks men blir inte löpsedlar. Men för varje makthavare som visar att “detta gäller inte mig” så ges argument för andra att kliva utanför det egna ansvaret.

Att bryta mot andra regelverk – som säkerhetsbälte i bilen, gå mot rött ljus, äta 17 ägg om dagen o s v drabbar oftast bara en själv. Oftast. Men regelbrotten mot Covid19-reglerna drabbar andra – så “jag blir ändå inte upptäckt” faller rejält platt.

Jag möter folk utan ansiktsmask ( ett måste i Belgien). Jag pekar på ansiktet och ser grym ut. Jag ser skaror av folk i parken och jag tittar argt på dom. Jag vet – jag är en moralpolis. Det tänker jag fortsätta vara tills corona-viruset slutar spridas. Jag vill lämna denna isolering. Jag vill gå på restaurang. Jag vill prata med den förvirrade gamla damen som var lärarinna och lärde sig spanska men som aldrig praktiserat spanska. Tills hon mötte assistenten. Jag har inte sett henne på 3 månader. Tidigare såg jag henne och vi promenerade med assistenten i flera kvarter minst en gång i veckan. Nu är hon borta från gatan. Jag hoppas hon lever. Men något säger mig att hon har drabbats av andras “det gäller inte mig“.

************

Uppdatering. Arrangören av orgien försvarar sig. -”Vi hade 2 sjuksköterskor med!”

När det brinner i våningen under – ska man inte utrymma sig genom att ta hissen…..

/ Hans Lind / Leave a comment

…..det gjorde jag. Och assistenten.

Det var sent på tisdagskvällen. Jag var mitt i BrysselCalling – häpnandes över Sara Skyttedal – eller hur SVT skildrar henne – och hennes klagan över en sen leverans av en sittpuff. Detta medan de andra parlamentarikerna rusar runt och söker påverka andra. Jag skulle precis oja mig för detta genom en tweet – som jag inte kunde avsluta. Då. För mitt i tweeten gick brandlarmet. Det gemensamma larmet som når alla 7 lägenheter i huset.

Detta är tredje gången på två år som det larmas och gör sig till. Första gången när jag hade feta ankbröst i ugnen. Andra gången när jag glömde att jag rostade bröd. Och så nu. Går runt för att se vad som osar. Det är inget som osar – men grannlägenheten på våningen under ligger i en Lutzen-dimma och det springer folk därinne. (I dessa lägen är det bra med en ljusgård mitt i huset – för att kunna se vad grannarna gör) Och min dörrklocka ringer i ett. Utrymning. Plockar på mig assistenten och plånboken. Glömmer ansiktsmasken. In i hissen. Trycker på gatuvåningsknappen. Hissen börjar vandra neråt. Mot den brinnande lägenheten. Jag blundar. Det går bra.

Det visade sig att branden var i motsatt ända av lägenheten. Långt från hissen men det visste vi inte då. Men blundar man så går det bra. Eller nåt slikt….

Ner på gatan. Där står grannarna, polisen, brandkåren. Vi föses bort mot närmaste korsning medan brandkåren hissar upp sina stegar. Det är då vi upptäcker att våning 2ans katt och våning 3ans labdoodle också är där. Men inte våning 4as katt. Men det råder djurfrid. De stirrar på varandra men inser att man inte bråkar när ens hem brinner.

Det blir en oviss väntan. Det ryker ur 5ans fönster. En förkolnad säng med madrass dumpas ner på gatan. Polisen vill se våra legitimationer. Varför vet jag inte. Kanske för att vi är utomhus fast det är utegångsförbud? En kontroll av att outrymda inte finns på plats? Vad vet jag. Eller så vill de ha något att göra.

En granne hann inte få på sig skorna. Hon står på en pappskiva.

Vi väntar. Vid en mila. Det luktar mila. Sot. Rök. Men ingen eld. Brandmännen kommer ner på gatan. Sotiga. De frågar efter våning 6. Assistenten och jag lyder. De ska undersöka kolmonoxidhalten. Det mäts och mäts. Siffran 14 – konstaterar brandmannen. -“Det borde vara 10 – men vädrar du i en timme så kan du sova i bostaden.” Vi gör så. Vädrar. Men det är kolmörkt. Ingen elektricitet. Brandmännen har stängt av elen. Ser ficklampor i brandlägenheten. Tar hissen ( nu är det ok). Erbjuder 5an att få sova i gästrummet. Han tackar nej. Men räddar natten genom att säga att vi måste ner till huvudströmbrytaren i källaren. Svårare än så var det inte att få tillbaka elektriciteten.

Vi sover rökta. Det luktar skarpt. Men vi har fönstret öppet. Bättre bli förkyld än förkvävd.

6 dagar senare är det historia. Utom för grannen vars lägenhet genomgår sanering. Alla tillhörigheter i plastsäckar som fraktas bort. Jag antar att det är för sanering av sot och rök. I morse vaknade vi att att saneringsfirman skurar och dammsuger för fulla muggar.

Hos oss luktar det bara rök när hissen passerar våning 5. Det slutade bra. Ska låta stearinljusen vila ett tag.

***********

I övrigt så öppnar alla affärer i Bryssel imorgon – inte bara de essentiella. Men handla max 30 minuter – handla ensam – såvida du inte köper en bil eller ett kök – för då får man ha sällskap med sig. Covid-19 talen sjunker. Men inte så mycket så samhället öppnas upp helt. Frisörer, restauranger och cafeer får snällt vänta till mitten av januari innan de får öppna.

Det blir en hemma-jul. Vad ska jag med gran till när jag inte kan bjuda hem folk? Men jo – jag vill se tindret i assistentens ögon när han får sopa ner julgranskulor. 3 stycken kraschade förra julen. Och så fixar vi köttbullar och sånt där. En jul för två.

Idag tog första världskriget slut….

/ Hans Lind / Leave a comment

… för 102 år sedan men det firar Belgien fortfarande så det vankades helgdag.

höstvisa

Är det ledig dag och lagom temperatur så vankas det långvandring med assistenten. Det var ett tag sedan vi var till botaniska trädgården så andra assistenter har varit där och kissat. Så vi går två steg. Stannar upp en minut. Sniffar. Smakar. Nej. Okända assistenter.

Annat var det i går kväll. Då fick vi vittring på fienden. Full rusning framåt tills vi hittade akita/schäfer blandningen. Assistenten som vi var i slagsmål med. För länge sedan. Under 10 sekunder. Men minnet sitter kvar. När vi får ögonkontakt så blir det två stinna assistenthannar som stirrar på varandra. Svansarna rakt upp. Två assistentägare som drar åt varsitt håll. Men det var igår kväll.

Idag är det ett långsamt strosande. Fast det är helg så är det folktomt. Coronavarningarna duggar tätt. Folk går omvägar om varandra. Eller det kanske inte är Corona utan min assistent som skapar omvägar. Vad vet jag.

Antalet smittade går ner. Men dödssiffrorna stiger stadigt. 190 avlidna/dag i snitt. Stiger stadigt.

Det dimper ner reklam om att det idag är singelshopping-dag. Inte shoppa singlar utan rea för singlar. (Hur nu butikerna kan kolla att man är singel?) Ett kinesiskt påfund som motvikt till Alla Hjärtans dag. Och nåt om att dagens datum 11 11 på nåt sätt liknar singlar. Säger de på P1 så det måste ju vara sant. Men skriver man siffror så på kinesiska? Det tror jag inte. I vilket fall så blir det en misslyckad reakampanj i Belgien. Helgdag och stängda butiker.

Tillbaka till botaniska trädgården. Assistenten ser två män som tränar thaiboxning. Mycket skydd på sig men det smackar och smäller vid slagen och sparkarna. Assistenten vill avbryta det hela. En antivåldsassistent. Vi ser en man som röker marihuana på en barkbänk. Assistenten skäller. En antidrogsassistent. Resten av botaniska trädgården avlöper utan klagomål.

**********

För övrigt häpnar jag över Centerns Ungdomsförbunds märkliga kampanjaffisch från igår om ”F—k facket!”. Märklig tidpunkt och ännu märkligare budskap. Att folk organiserar sig för att bli starkare tillsammans borde ju vara i intresse för ungdomar som organiserar sig.

Idag pudlade de. Affischen borta. En sorts förklaring om att man inte tycker om att människor kommer i kläm för en del regler i kollektivavtalen. Avtalen. Jag repeterar; avtalen! . Alltså inte påbuden. Avtal är mellan parter och är man irriterad för att människor kommer i kläm så ska man ”f___a bägge parterna”. Det gjorde man inte – så den pudeln föll platt.

**************

Bryssel calling. Såg de två första avsnitten och häpnade över Sara Skyttedals oförmåga att mingla. Jag som trodde hon utstrålade självförtroende Big men det visade hon inte upp. Däremot imponerade Jytte Guteland. Ständigt på väg. Ambitiös.

**************

Slutligen. Börjar nästa tycka synd om Trump. Det är något sorgligt över hans ”vakna upp och rasa iväg en massa tweets” om att han har vunnit. Vunnit! Vunnit!!! Det är något väldigt ensamt över honom. En del ja-sägare som ger stöd men jag tror det är ren rädsla. Rent Stockholmssyndrom,

Är man singel så får man hångla med två men inte samtidigt ….

/ Hans Lind / Leave a comment

Min knuffelcontact .

Eller ja – det heter ju knuffelcontact – som betyder kram-kontakt. Men när den engelska belgiska sajten skriver det så översätts det till cuddle-contact. Och det blir för mig mer än kramande.

De som är sammanboende får bara knuffla med en annan. Jag får två. Generöst. Men inte samtidigt. Jag får handla mat, blommor, medicin och byggmaterial . Alla andra butiker är stängda. Likaså restauranger och barer och caféer. Utegångsförbud mellan 2200-0600. Påmaskning utomhus.

Men äntligen – antalet smittade börjar gå ner. Eller? Antalet avlidna är högt. 165 i snitt/dag. 1700 smittade/100 000 invånare. Skyhögt. Men går verkligen antalet smittade ner? Det är bara de med symptom som får testas nuförtiden. Så det går runt en hel del utan symptom men med smitta ovetandes. Min app Coronalert visar inga träffar.

Det är en märklig värld. En avståndstagande värld. En värld som så förblir i flera månader till. Tror jag. Lättar du på restriktioner så blippar siffrorna upp igen.

USA. För 4 år sedan somnade jag i en hotellsäng i Dar es Salaam med nån sorts tillförsikt. Vaknade upp vid 3 -tiden på natten utan att kunna somna om. Följde med allt minskande hopp hur de röda siffrorna steg. Satte mig vid frukostbordet och bara tittade rakt fram utan aptit.

Nu vaknar jag också upp vid 3-tiden på natten men med tillförsikt. Fina siffror. Nån sorts anständighet får råda t o m i USA. God frukostaptit.

Ler lite nöjt – och skadeglatt – åt de som rusade åstad.

  1. Janez Jansa som gratulerade Trump för 3 dagar sedan. Slovenien skäms.
  2. Mattias Karlsson som med sina bruna vänner nominerade Trump till Nobels Fredspris. De bruna skäms nog inte trots Trumps demokratisabotageförsök.
  3. Benjamin Dousa som lite ejakulationprecox-mässigt tyckte opinionsmätningscheferna borde gömma sig.

Som siffrorna ser ut just nu så har Biden totalt 50,5% och Trump 47,7% – det är snävare än opinionssiffrorna innan som gav Biden en ledning med 6-7% men ändå inte helt galet.

Man ska inte ropa hej innan man hamnat över bäckenet.

4. Och så valobservatören Björn Söder. Det är bara att hoppas att OSSE ser hans tweets.

Men jag börjar längta efter andra nyheter än Covid-19 och Trump. Men är väldigt nöjd med att det kommer att bo 2 schäfrar i Vita Huset.

Vem var det?

/ Hans Lind / Leave a comment

Jag har haft Coronalert appen i 3 veckor. Den har alltid ekat tom. Men idag! Jag har varit i närheten av en med positivt Covid-19 test under gårdagen. Men vem?

Rannsakar gårdagen. Förutom 3 vandringar med assistenten där jag inte riktigt minns vilka jag mötte. De andra mötena är mer lättminnade.

Frisören – var fjärde vecka möts vi för 30 minuter. Han tvättar håret. Klipper det. Pratar om sina katter.

Fönstertvättaren som tvättade frisörens fönster. Men han kom aldrig närmare än 3 meter.

Fiskmånglerskan och dennes assistent. Jag stod bakom strecket hela tiden. Men när jag fick min torsk, laxsallad och ”svenska” sill kom vi nära varandra.

Tobakshandlaren där jag lämnade in en Lottokupong (vinst 13.30 euro) och köpte en 12årig Tomintoul och en 22årig Botanist. Där hade vi en plexiglasskiva mellan oss.

Grönsakshandlaren där jag köpte citron, ingefära och vitlök.

6 misstänkta. Alla 6 som har mycket och mångt kontakt med människor.

Men det kan ju ha varit vem som helst av alla de tjogtal som jag mötte på trottoarerna.

Assistenten har ingen app så honom riktar jag inga misstankar mot.

Men eftersom det konstaterades 15000 nya smittade bara i går i Belgien så är det ju konstigt att appen inte har markerat träff tidigare.

Vill man vara omarkerad så finns det inte så många ställen att gömma sig på.

från Brussels Times

Torsken hamnade sedan i gott sällskap. Skivad potatis rörd med olivolja, salt, peppar och pressad vitlök. 25 minuter i 210 grader. På med torsken, persilja, smör, salt och peppar och tunn citronskiva på varje torskbit. 12 minuter i ugn.

Assistenten gillade också torsken.

*******

Uppdatering. För att man ska hamna på ”highrisk” måste min bluetooth vara i närheten av den smittades bluetooth i 15 minuter. Så det var alltså inte frisören. Där satt jag i 30 minuter på ett avstånd av 5 centimeter.

Nästan författare…..

/ Hans Lind / Leave a comment

Idag kom boken – färsk från tryckeriet. Boken där jag skrivit ett kapitel. Om mina tankar om socialt arbete.

Nästan författare. 8 månader från inskickad text till färdighet. Boken är en sammanfattning av hur Luis Rodriguez Gabarrón har arbetat och tänkt under årtiondens arbete med utsatta barn och deras familjer. Mitt bidrag? Svar: hur jag påverkats i mitt arbete av mötet med Luis och hans fru Libertad.

********

Gårdagen gick i dimma. Natten hade varit svår. Ett kramdjur trycktes gnyendes mot mitt ansikte kl 0200. Väldigt gnyende.

-”Vad vill du?”

Assistenten rusade mot hissdörren. Klädde på mig. Gnyendet fortsatte. Ut på gatan och ….. det olämpligt uppätna sprutlackerade trottoaren. Man ska plocka upp hundbajs. Men för detta hade det behövts en industridammsugare. Tacksam för regnet som kom i morgontimmarna. Assistentens olämplighet sköljdes bort. Men 0430 kom nästa kramdjur uppgnytt i mitt ansikte. Dags för gatan igen.

Det råder utegångsförbud i Belgien mellan 0000-0500. Vi bröt mot den bestämmelsen 2 gånger den natten.

Sedan ut igen för den sedvanliga morgonvandringen. Aldrig förr har jag med spänning iakttagit konsistensen på assistentens avföring. Lite fastare nu. Vid lunchtid ännu lite mer fast. Kvällsvandringen fortsatte i samma utveckling. Idag också. Men ännu inte riktigt bra. Det är dags att sluta smaka på alla lövhögar. Det är nog därifrån mageländet kommit. Eländet som ledde till 6 promenader under 24 timmar.

I övrigt är assistenten väldigt pigg.

Det är jag med. Semestrat 4 av veckans 5 dagar. Storstädat. Läst Robert Fisk.

Under tiden fortsätter belgarna smitta varandra med corona-viruset. Över 10 000 smittade/dag. Dödssiffrorna som legat på 2-3/dag är nu uppe i 35. Smittan i Bryssel ligger i Europatopp.

Detta blir en långvarig historia. Det goda med det onda är att jag betar av kokbok efter kokbok. I kväll ska det bli Tottes fisk. Jag vet inte vem Totte är men det ska skivas potatis och ugnsgräddas och sedan på med torsk och vitlökssmör.

Mannen som skriker efter bilar

/ Hans Lind / Leave a comment

Idag testade vi Bryssels vattenförråd

Går ut till höger. Nästa korsning. Där står han. Mannen som skriker efter bilar. Inte alla bilar. Utan de bilar som kör för fort. Det är ett rödljus lite längre fram och en del gasar på för att hinna när det lyser grönt. (Varför heter det rödljus när det också lyser grönt eller gult?) Men se då kommer skrikaren. Han vrålar ut sin ilska antingen från sitt fönster eller som idag – ståendes i skrikställning på trottoaren. Han har en plastdinosaurie i sitt fönster. Vi hälsar på varandra de flesta dagar. Men inte på skrikardagarna. Då är han på dåligt humör.

Assistenten och jag går en nostalgivandring. Vi tittar in i restaurangfönstren. Sista dagen de har öppet på en månad. I morgon kommer stora stängningen. Corona-smittan bara ökar och ökar. Fler än 7000 nya smittade per dag. Över 2000 inlagda på sjukhus. Det var länge sedan siffrorna var så höga. Och nu får man bara hångla med en annan människa. Tidigare var det 3 och strax innan hela 5.

Vi har förberett oss för vintern. Plockat in de otåligaste blommorna. Apelsinträdet har slutat huttra.

Vinter. Fryser vid tanken.

4 semesterdagar nästa vecka. Hade tänkt besöka Antwerpen. Har slutat tänka besöka Antwerpen. Inga restauranger öppna. Vad gör man då i Antwerpen? Handlar diamanter?

Det får bli vila på golvet med alla kramdjur omkullslängda. Vi hade en bråkig promenad idag. Vi skrek inte efter bilar. Men vi skulle absolut lukta och smaka på varenda kissfläck vi såg. Tvära kast för det var bråttom så inte fläckarna försvann.

Men trots bråken. Oj vilken ömhet jag känner för den snart 9-årige assistenten. Googlar på hundars livslängd. Borde inte ha gjort det. Schäfrar blir i snitt 10,3 år gamla. Helvete.

*********

För övrigt önskar jag att Nyamko Sabuni hade svarat på Ebba Busch’s ”kom hem” uppmaning. -”Inte så länge du söker skapa misstro mot folk med mitt ursprung! ”

Reklam för nåt nyttigt

/ Hans Lind / Leave a comment
Om han kunde prata så…

Det började 28e maj. Det fortsätter. Jag lär mig helt nya och främmande saker.

Språkkompis. (det är bara att anmäla sig!!)

En som vill lära sig svenska. En som kan svenska. Vi möts on-line. 2 gånger 30 minuter i veckan. Jag i Bryssel. Språkkompisen i Kristianstad. Jag lär mig om svetsning, om Emmaljungas barnvagnar, om persisk mat, om kolonilotter. Jag hjälper språkkompisen med att skriva CV och så letar vi svåra ord. Nu vet jag vad de olika delarna av ett skjutmått heter.

Under covideriet har dessa språkstunder varit ett sunt avbrott i alla andra onlinemöten som jag klivit in i med färdigt manuskript. Mata in de vanliga fraserna i alla möten. Bevaka de frågor som jag vet att jag ska bevaka.

Och så dessa möten. Utan manus. Utan förberedelser. Bara vara och se vad vi kan resonera om. Ibland är det svetsning. Ibland är det matlagning. Igår var det kosläpp.

Det är de manusfria mötena som är de bästa.

De manusfyllda mötena på arbetstid – där löser talare efter talare av varandra. Just nu lyssnar jag på en fransman som pratar om afrikanska utvecklingsbanken.

Det som överraskar i dessa manusmöten är folks bakgrund. Alltså inte deras merittillstånd utan vad som finns bakom dem på skärmen. Fransmannen sitter i ett ganska kalt rum. Få böcker i bokhyllan. Men – se där – en stor hantel på golvet – lägligt placerat så alla kan se den. Det finns en tanke bakom. Tror jag.

Strax innan pratade en tyska. Hon satt under köksfläkten. Efter alla otal webinarier de senaste månaderna så var det faktiskt första gången som någon satt i ett kök. Hennes kök glänste rent.

Själv har jag ibland en hund bakom mig. Men för det mesta en huipil (blus) från San Andres Xecul.

Byn med den gula kyrkan med apor och geparder klättrandes efter väggarna. Huipilen som jag köpte av en 90-årig dam – den sista som kunde brodera motivet och som hade arbetat tre månader med att brodera. Damen som ville sälja huipilen alldels för billigt. Jag betalade mer. Det var nästan 30 år sedan. Färgerna lyser fortfarande klara. Väldigt klara. Men huipilen har slutat lukta rök.

Det behövs ett mindre huvud än mitt

Under tiden har fransmannen med hanteln kommit fram till slutet på sin presentation – visandes sina resultat.

Inte av arbetet med hanteln utan om sitt arbete med att förbättra de afrikanska jordbruket.