Han håller upp tassen. Vi har kastat och jagat pinnar i lekparken. Men plötsligt. En grop i marken. En ond grop.
-“Fixa tassen!”
Han håller upp den och lägger den i mitt knä.
-“Fixa den! Nu!”
Vi sitter på en parkbänk en stund. Haltar sedan hemåt. Det går långsamt. Tills vi ser en duva. Då blir det full fart. En stund. Sedan påminner tassen honom om att det ska vandras långsamt.
På kvällen går vi bara ett halvt kvarter. Längre än så kan vi inte gå. Han sätter sig och tittar på mig med samma blick som Barnen från Frostmofjället när de upptäcker att Märta-Greta har ramlat av släden och försvunnit.
Vi haltar hem. Jag stödhaltar. Långsam vandring.
Jag flyttar in hans madrass i sovrummet – bäddar med svalt lakan och kuddar och sedan ligger han där bredvid min säng. Hans tass i min hand. Vi gnyr tillsammans.
Det blir oroliga drömmar. Jag vaknar upp till bägge två. Var och en för sig.
I den första är jag tillfångatagen av Sverigedemokrater. Jag blir placerad på ett hotell som de säger att jag måste betala själv. 2400 dollar för en natt. Jag vägrar. Då tar de mig till ett hotell som kostar 60 dollar i stället. Jag väcks 20 i 7 på morgonen för att köras till flygplatsen för att bli utvisad. Men det finns ingen som kör mig. Sverigedemokraterna verkar ha glömt bort mig. De sitter runt en lägereld och super och skrävlar. Jag känner mig lite besviken för att inte ha blivit utvisad från landet som de styr.
I den andra drömmen är jag en kvinna med startnummer 55 i en skidtävling i världscupen. Jag har kommit försent till starten så de andra har åkt iväg. Utom en polska med startnummer 56. Hon påstår att hon kom 5a i en sprinttävling något år tidigare. Men hon vänder ner blicken när hon säger det så jag är övertygad om att hon ljuger. Vi försöker skida ikapp de andra. Det går lagom bra. Helt plötsligt står vi med skidorna på på en metallställning – 50 meter upp i luften. Till nästa ställning går 2 metall-linor. Meningen verkar vara att man ska balansera på linorna till nästa ställning. Men det kan var och en med minsta svindel se att det är en omöjlighet. Det är väldigt bra att drömmen stannar i den scenen för jag blir handsvettig bara genom att skriva om det.
På morgonen ligger assistenten och tittar på mig. Vi går ut. Försiktigt. På asfalten haltas det men när vi kommer ut i gröngräset så ökar hastigheten. Rejält. Det haltas inte mer. Men det ödslas massor med “duktig!!” över honom. Det går riktigt bra och jag kan andas ut. Inget brutet. Adjö lekpark. Aldrig mer.
Nu kan vi återgå till Corona.
itsallabouttransparency 