portugal

Plötsligt är jag i Portugal

/ Hans Lind / Leave a comment

Jag har gått genom en tunnel. En tunnel som jag aldrig sett förut. Jag har gått under en bro. En bro som jag inte visste fanns. Jag är vilse. Men jag har hamnat i Portugal.

Vandringen till Portugal började halv åtta i morse. Det var de där 5 kilometrarna till djurkliniken. Operation 2. Resterande bråck ska lagas. Vi går genom parker. I den sista parkens innan kliniken så försöker jag rena rumpan på assistenten med våtservetter. Man ska vara hel och ren inför doktorns skarpa öga. Det går sådär för han sätter sig ner i gruset direkt efteråt. Få bort grus med våtservett går inte. Det får veterinären fixa.

Vem som ylar högst vid avskedet på kliniken får utomstående avgöra. Jag vandrar iväg. Jag har ett mål – frukost och kylunderlag som gåva till grannhunden Doodle vars husse ska köra till kliniken för att hämta en groggig assistent med mig.

Jag hade ett mål. Men jag går vilse. Totalt vilse. Det är en vandring med balkongbeundran. -”Där kan vi bo! Eller där! Men vänta den här gatan ser ju trevlig ut!” Efterbeek har en hel del bovärda gator.

Om ett halvår är det dags att flytta. Hyresvärden ska sälja lägenheten. Jag och assistenten ska gå i pension. Flytten denna gång får bli kort. Inom Bryssel. En rejäl balkong/terass är ett måste. Därför går jag med näsan i vädret och tittar på balkonger. Och går vilse.

Och ser saker jag aldrig sett förr. Som den magnifika moralmuralen. Och helt plötsligt pratar alla portugisiska. Jag har hamnat i portugalienland i Bryssel. Ett lockande område. Jag trodde portugiserna höll till i St Gilles området – men även här finns de. Östra Ixelles.

Jag slutar envisas. Vill inte gå ännu mer vilse. Tar fram Google Maps och hittar rätt. Kylunderlag och frukost.

Men det var en bra vandring. Många balkonger. Många idéer om var vi kan bo.

Under tiden låg assistenten på operationsbordet. Veterinären ringer – ”Jag hittar inget bråck…. Det måste ha läkt efter kastrationen.. Hämta honom när han vaknat upp – sådär 1630” . Jaha. Det var ju en bra nyhet. En operation som påbörjas men avslutas utan färdig operation. Öppna och sy igen….. Men bra att veta att bråcket har läkt.

Jag har samma erfarenhet. Som 19 åring hade jag ett ljumskbråck. Kunde inte springa. Hälsocentralens läkare -” Är det stressigt med studierna?” (Han hade väl gått nån vidareutbildning i psykosocialitet) -”Nej – men med springandet…” Det stack knivigt i ljumsken för varje gångsteg.

Remiss till kirurgen. – ”Nja – sade denne… Bråcket är så pass litet så vi väntar och ser”. Jag väntar fortfarande. 42 år senare. Jag kan springa och har gjort det i 42 år.

Assistenten och jag. Våra bråck är självläkande. Son och far. Vi brås på varandra. När han är pigg så tar jag en vandring med honom till Portugal så han får sniffa fram en bra balkong.

*********

Senare på dagen. Noterar att kärlek växer när man sitter i ett väntrum och hör ett yl runt hörnet och assistenten kommer som skjuten ur en kanon.

Kommer Sverige att hamna i krig med Portugal?

/ Hans Lind / Leave a comment
Jag hade sedan länge slutat tro att det fanns en fara för krig.

Jag var 5 eller 6 år. Kastrull i handen. På väg nerför källartrappan för att hämta potatis. Order från högre ort. Mamma. Radion stod på i köket. Nyheter. “Diplomatisk kris“. “Sverige. Portugal”

Jaha. Tänkte jag. Då blir det krig. Ett barn som tog ansvar för världen. Eller som oroade sig för allt.

Jag tror sedan en massa år inte på att det blir krig mellan Sverige och Portugal. Människan tar in ny kunskap. Även jag som året innan hade misstänkt att jag nog egentligen var en robot.

(Kort versionen – “Mamma varför har jag ett ärr här?” – pekar på bröstkorgen – “Det vet jag inte.”. Aha. Hon får inte berätta om när de bytte batterier på mig. Tänkte jag. Ett barn med fantasi . Vild fantasi.).

Tillbaka till den nya kunskapen. Det var lättare förr – att få förståelse för att man utvecklas. Att det jag sade då var då och det jag säger nu beror på att jag ändrat uppfattning och skaffat ny kunskap. Då kunde andra inte gräva fram vad man sade 4 juli 1961. Det fanns bara i folks minnen. Men allt blev annorlunda när våra tankar hamnade i sökmotorns letande.

Då kan man se att Agnes Wold 4e juli 2020 uttryckte följande;

Men man kan också se 5 december 2020 (försåvitt inte ens Google sökmaskin placerades i lockdown 5 juli 2020)

https://www.expressen.se/nyheter/stall-dina-coronafragor-till-agnes-wold-kq4pw/

Ny kunskap. Nya ställningstaganden. Ny information.

Men likväl dyker det upp minst en gång om dagen i mitt Twitterflöde från en i MEWASSvansen .-” Ja men hon sade ju att barn inte blir sjuka!!!!

Ja- Och jag trodde en gång att Sverige och Portugal skulle hamna i krig med varandra.

Lena Einhorn förklarar i Kristianstadsbladet

”Människor föreställer sig att de tror på det de väljer att tro på. Men så är det inte. Vi tror mestadels på det vi har behov av att tro på.”

Det var nog inte menat som en pudel utan som en anklagelse mot Folkhälsomyndigheten – men det måste väl gälla alla inklusive henne och de andra 21? Vi tror det vi har behov av att tro på.

Vi vill stärka vår tro med bevis. Selektivt sökande på Google. Aha. Wold sade så 4 juli 2020. Det där är nog inhugget i stentavlor! I got her!

Nyfikenhet- adjö! Syndabock – hej!

I övermorgon blir det ett år av hel eller delvis lockdown i Belgien. Jag har inte suttit i en bil på ett helt år. Jag har inte varit på en flygplats på 13 månader. Inte klivit på ett tåg på ett år. Åkt tunnelbana kanske 15 gånger på ett år. Men jag har gått mil efter mil efter mil. Jag har haft 3 besökare i bostaden på ett helt år. Fönsterreparatören. Gasinspektören. Ventilationsreparatören. That’s it. Året på sparlåga.

Jag funderar på varför jag inte är arg på någon för detta. Visst muttrar jag på alla de näsor som sticker upp ovanför ansiktsmaskerna. Regelverket i Belgien. Jo – jag dyrkar detaljrikedomen i vad man får göra och inte göra. Som att man fick som ensamstående krama 2 andra utvalda under julen men bara 1 under nyår. Att man fram till i förra veckan fick ha 4 besökare i sin trädgård om trädgården var på framsidan av huset – men bara en av dom fick låna din toalett. Nu är det fritt fram att gå genom huset för att komma till trädgården om den ligger på baksidan – och alla 4 får gå på toaletten. Men på med mask när man spolar!

Men tillbaka till Wold. Varför upprepa vad hon sade i juli men “missa” vad hon sade i december? För att det inte passar det man har behov att tro på? Jag tror det är så. De som nu kallar sig MEWAS2.0 och har klivit fram ur det dolda använder denna metod. Leta upp något gammalt citat. Spika upp det. Stänga av sin sökmotor. Motståndsrörelse.

Motstånd mot att skaffa sig uppdaterad information.

Och varför detta? Jag tror det handlar om behovet av att ha en syndabock. Någon att skylla på. Någon att rikta sin ilska mot. Och det verkar som om de är de tålmodiga. De lugna. De sakliga som blir måltavlor. Wold. Tegnell. Carlsson. Giesecke. Löfven. De som tar sig tid att förklara. De som inte brusar upp får “resistance-folket” att brusa upp.

Jag tänker på den äldre damen på Skogsvägen i Fagersta. Hon ringde mig när jag arbetade som flyktingsamordnare. 1987. Långt efter att jag hade slutat tro att jag var en robot eller att Sverige och Portugal skulle hamna i krig.

-“Du måste göra något! Den där invandraren för sånt oväsen! Han måste tystna.”

-“Jag kommer över.“

Det var bara några kvarter bort från kontoret på Norbergsvägen 19. Det märkliga var att det inte fanns någon med utländskt namn i hennes trappuppgång eller trappuppgångarna bredvid.

Men hon bjöd på kaffe och hembakt. Det var tyst och stilla i lägenheten.

-“När är oväsendet?“

-“Hela tiden!“

-“Men jag har tittat i trappuppgångarna – det finns ingen namnskylt med utländskt namn här i huset. Det närmaste jag vet är huset tvärs över gatan – där bor en flykting (detta var på den tiden när kommunen hade tagit emot de första flyktingarna så jag visste alla adresser på min vänstra hands lillfinger).

-“Det måste vara han!”

-“Men det är ju minst 50 meter bort?”

Vi kom inte vidare. Men när jag skulle gå – såg jag i hallen en liten resväska.

-“Ska du resa bort?”

-“Nehej. Jag reser ingenstans. Den där väskan står där färdigpackad med lite kläder så jag är beredd om jag har sån tur så jag får åka till sjukhuset.”

–????

-“Jag är ju så ensam“

Och det var där skon klämde. Ensam vid köksbordet. Hon behövde något eller någon att vara arg på. 1987. Hade det varit 2021 så hade nog Agnes Wold varit måltavlan.

Varför gråter Eva?

/ Hans Lind / Leave a comment

Hon kände väl inte Robert Kennedy.

Det är bara några minuter in i den absolut perfekta Almodóvar-filmen Julieta. Nyheten blixtrar till på skärmen. USA kongressen under attack av fula ovårdade idioter. Det är så jag kommer att minnas det – 3 minuter in i Julieta.

Jag kan ha svårt att minnas vad jag åt till lunch igår – eller vad jag egentligen skulle göra i det rum jag precis klivit in i .

Men vad jag gjorde och hur jag satt och var jag satt när en historisk händelse sker – där finns inga minnesluckor. Jag gick i mellanstadiet när Robert Kennedy mördades – in i gymnastiksalen (egentligen ett gymnastikrum för det var inte stort där i B2-skolan i Olkamangi) och där satt vi på bänkar och tittade på tv:n. Och försökte förstå. Eva- skolbespisningstanten – (det luktade alltid väldigt gott i köket) – grät. Jag funderade mycket över varför hon gjorde det. Hon kände väl inte Kennedy? Jag var ett okänsligt barn på den tiden.

En annan stund. En lördagmorgon. Stefan från Sundsvall är på besök. Blev väckt av ett telefonsamtal. Aina från Västerås ringer. Jag sitter på golvet. Smutsgul televerkstelefon med hopklumpad sladd.

– ”Palme har blivit skjuten!”

– ”Men vad bra att han inte dog!” (Jag hade en förkärlek för att tänka positivt på den tiden).

-”Men han dog….”

9/11. Jag sitter på jobbet. Kollegan går förbi alla rum och meddelar samma nyhet. Jag åker hem. Det går inte att sitta kvar på jobbet. Tunnelbanan. 2 tonårsflickor bredvid. En säger;

-”Hörde du att araberna har bombat New York?”

Mannen mittemot. En viktig man bakom sin rosafärgade affärstidning sänker tidningen. Tittar stint på flickorna. Fnyser. Återvänder till sin rosa läsning.

Utöya. Jag har precis bytt kontorsrum i Lima. Nu har jag ett mindre rum. En duva pickar på fönsterkarmen. Bomb i Oslo. spekulationer börjar. Jag letar bland internetsidorna. Twitter är den bästa rapportören. En stund senare Utöya. Börjar följa en twittrare som är där. Som skriver om vad som händer. Som slutar skriva. Det var inte batterierna som tog slut i mobilen.

Kriget mot Portugal. Jag har inte börjat i skolan än. Jag har en kastrull i handen. Ska gå ner till källaren för att hämta potatis. Jag går långsamt nerför trappan. Orolig. Nu ska Sverige hamna i krig med Portugal. Radionyheterna hade ju precis sagt att det var nåt diplomatiskt bråk med Portugal. Då blir det krig. Tänkte jag. Tänkte fel. Jag var ett oroligt barn.

Där kan jag fortsätta. Händelse efter händelse. Jag minns. Stunden. Detaljen. Platsen. Som uppförsbacken med värkande mun i Umeå 1980. Jag har fått 2 visdomständer utdragna på tändläkarhögskolan. Kalle hette eleven och han bände och vred och drog och tänderna satt gjutna. Det gjorde ont. Jag hade munnen full av vaddtussar för att stoppa blödningen. (Vaknade upp ur dvalan på eftermiddagen och konstaterade att jag hade svalt tussen.) Men det är i uppförsbacken på väg mot Ålidhem som jag ser löpsedeln. John Lennon är mördad.

Men vad åt jag till lunch igår?