Just det. Män och krig. På Armemuseum. (Jag tänkte att det skulle vara svalt därinne – det är det  inte) Museet är en dröm för vapenfetischister. Det är metall och gjutjärn och vassa svärd och spetsiga hillebarder. Och Charles de Gaulle.

 En hel källare med Charles lite här och var. Hållandes tal. Planterandes rosor.

Allas Kalle.

HologramKalle.

Och Napoleons grav.

Graven är omcirklad av vaktande statykvinnor. Och mysljus.

2. Det är 34 C i Paris. Inte ens museets tjocka väggar ger svalka. Och här finns inga dunkla vrår så Kate Atkinson kan inte ha fått inspiration. Inte här.

Besökarna går runt med Napoleon papphattar. Jag avstår.

3. Sedan blir jag förvirrad. En del av Frankrike var ockuperat av Tyskland under andra världskriget men resten var inte det. Påstår museet. Men Vichyregeringen var väl bundsförvanter med tyskarna? Eller? (Måste googla). Men det ser lite nationalistiskt hjärtligt nekande ut med en karta som visar att hela Frankrike inte var ockuperat. Men inte var Vichyregeringen som Asterix och hans gäng som aldrig gav upp?

4. Jag kan inte träna på min nya skälmska blick här. Alla bara dreglar över vapensamlingarna. Ute på gatan fungerar det inte heller. Alla – inklusive jag – kisar. Solen gassar. Inga ögon äro öppna.

5. Café Max. Burratina och rigatoni. Fransk restaurang. Italiensk mat. Den äldre mannen bredvid läser Le Republique och hummar. Om han hummar nöjt eller hummar missnöjt är omöjligt att veta. Men han slurpar nöjt i sig sina jordgubbar med vispgrädde. Han går ut  med en käpp som stöd. Jag vill också ha en käpp. Det ger respekt. Eller rädsla. Det finns ju de som höttar med sina käppar.

6.  Zoe. Otuktad schweizisk schäfer.

-“Lie down! Lie down!!”

Zoe struntar i den amerikanska mattens förtvivlade order. Grymtar till och efter det att ordergivningen upphört sätter hon sig tillrätta och sedan lägger hon sig ner.

I en minut. Upp och skäller – jagar en pojke som går förbi, rycker matte med sig. Hon släpas över trottoaren. Restaurangstolen rasar. Mineralvattenflaskan ringlar runt på bordet, vinglar, lägger sig tillrätta. En stund och rasar sedan ner med en kvartersrungande krasch på trottoaren.

Upprördhet. Ja, alltså alla är upprörda- utom Zoe. Som äntligen lägger sig ner på trottoaren. Matte från USA – förövrigt klädd så hon matchar Zoe – ja, vi är ju bara ett kvarter från fisförnäma varuhuset Bon Marché – samlar ihop sig och försvinner snabbt. Zoe är glad för uppmärksamheten.

7. De paraderar förbi. Eller lufsar. De franska damerna paraderar. Hatt. Bara axlar.  Klapprande klappar. Liten nyfriserad hund. Viktig uppsyn. Fräscha. Nyondulerade. Precis som sina hundar.

Turisterna lufsar förbi med shorts som har ätits upp av stjärtskåran. De ser mest svettiga ut.

För övrigt vill jag verkligen rekommendera Lets Botanistes, 11 Bis Rue Chomel. Zoe lär inte återvända dit.

8. Skärmstirrarna är farligare än i Stockholm. Här går de med höga klackar. Vinglar. Långsamma. Går i sidled.

9. Jag längtar efter en stad där jag kan snubbla nerför trapporna och äta frukost på en trottoarservering. Eller inte. Arman skulle ju bete sig som Zoe.