-“Vad kommer du inte att sakna från Kenya?” Lätt fråga att besvara.
Trafiken.
Mellan 3000 och 13000 personer dör i trafiken årligen i Kenya. En tre timmars bilfärd från Nakuru till Nairobi förklarar hur detta är möjligt. 155 km på helspänn.
De kommer blinkandes. Omkörandes. Lurpassandes bakom lastbilar. De där som tror sig kunna köra om men som inte kan det. Men gör det ändå. De blinkar ju med helljusen så mötande trafik ska ge dem plats. Det är de nya stora Prado- och Landcruiserbilarna. Det är de gamla slitna minibussarna. Matatus.
(På spanska får matatus en annan innebörd – men en riktig innebörd.
Mata …= döda.)
Men det är de som ligger bakom de flesta olyckor. Jagandes antal passagerare de kan köra/kilometer.
Plats för skämt; En präst dog och knackade på St Pers port. Framför honom i kön stod en matatuchaufför. St Per släppte in honom direkt men krävde att prästen skulle genomgå ett test.
-“Vafalls????” sade prästen.
-“Jo, du får folk att be en gång i veckan medan matatuchauffören får folk att be 50 gånger om dagen!”
Så är det. Hjärtat i alla halsgropar när de kommer farandes. Genvägar. Dikesomkärningar. Allt för att komma fram.
Jag först.
Och så de som kör utan att tänka sig för. Som denna långtradare med extra stor tank som inte mätte fordonets höjd innan han – alltid en han – for iväg på sin färd. Färd fram till en bro.
Fast.
Trafiken hade ju kunnat ta sig fram med lite blixtlåsturordning i den andra filen. Ja. En stund. Men alla skulle in i den filen. Stopp i trafiken.
Men köra fram genom sidan av vägen. Ja. En stund. Tills en lastbil fastnade där. Stopp i trafiken.
Alla ska framåt. Alla fastnar i alla. Men se – det finns ju ett dike på andra sidan – vi kör där. En ny kö bildas.
Alla kommer på samma idé samtidigt. Men det flyter på någotsånär. Tills den gråa bilen tycker sig ha rätten att köra om alla köande bilar. Han ler. Mumsar på en majskolv. Smart körning. Tycker han.
Det tar stopp. Jag ler. Genväg är senväg. Skaplig buckla på dörren när bilen ska krängas loss.
Nu orsakade detta kaos inga skadade. Men mentaliteten omkring kaoset förklarar varför trafiken är så farlig.
Jag först.
Jag ska fram.
Till varje pris.
….så Marie Bergman har fel. Man kan visst komma undan politiken.
Så idel leenden. Och Tin Roof Café på Langata Link är ju ett ställe man blir glad av. Maten. Butikerna. Maten. Terassen.
Dagens höjdpunkt – trots den goda maten – var damen som stod bakom elefanten som bestämde sig för att kasta lera. På tanten. Halsen. Kinden . Låret. Elefantlera. Bara på henne av alla de skaror som stod runt med sina iPad — kameror – mobiler i högsta hugg. Jag var en av dem.
Öppet mellan 11-12 varje dag utom 25e december. 50 kronor i entréavgift. Köa med 100 andra. Stå i en ring. Och så kommer babysarna stultandes. Och publiken säger ”ooooooooooohhhhhhhhhh”. Jag med. Och de är föräldralösa. Men till skillnad från ett barnhem så har varje elefant en vuxen skötare. Ett barn på ett barnhem har i bästa fall 1/20dels skötare. Våra plånböcker öppnas så mycket lättare för elefantbabysar än för barnhemsbarn. Men däremot får man kliva in på att barnhem i Kenya – helt utan erfarenhet- och bli barnskötare. I 2 veckor och barnen fäster sig vid volontären och så drar volontären iväg. Så elefantcentrets politik – kom hit en timme – öppna din plånbok och fyll din Facebook.
Så jag kom undan politiken idag.
En mexikanska hörde en annan mexikanska. Och en till. Och en till . Och så kom flaggan fram. Och efter flaggan kom en mexikanska till. Varje mexikan reser uppenbarligen med en flagga i bagaget.
I morse fick jag Huevos Rancheros till frukost. Nästan som min första frukost i Mexiko 2 februari 1990 när jag flyttade dit. Jag minns att jag svalde och flämtade för jag tyckte tomatsåsen var stark. Jag minns att jag duschade med knipstängd mun för det var ju farligt med duschvatten. Det var februari 1990.
Det ser ut att vara lågt valdeltagande. Och till och med valstationer där valförrättarna inte har dykt upp. I västra Kenya försöker demonstranter hålla valstationer stängda. Tårgas som svar.
itsallabouttransparency 