resfeber

12 timmar – 3 filmer

/ Hans Lind / Leave a comment

Sätet var så smalt så jag tände lyset. Ljusknappen sitter där låret sitter. KLM har klämt in 3-4-3 sittning i en Boeing 777-300. Trångt om stjärterummet. Men skärmen var bättre än på de gamla 747orna. Se filmer där fick mig att fundera om jag hade haft fel kontaktlinser i ögonen. Suddigt.

Nu hade jag kortspelande holländare i 3 raden. Han närmast var en 2-metersman men han höll snällt sina armbågar i schack. Utom när han var på väg att vinna i kortspelet. Då dängde han korten på bordet med hela kroppens kraft.

Resten av planet var tatuerade.

Och här sitter jag och tror att jag såg 3 filmer. Jag såg 4 – började med en spion-mossad-Iran film där allt går fel men går så väldigt rätt. Minns inte vad den heter, för huvudet blev fullt av Britt-Marie var här. En film jag verkligen ville gilla men hade svårt att göra det. Varje scen borde ha kortats en sekund. Då kanske det hade blivit lite rörelse. Jag ville gilla filmen för det var ju Tuva Novotny som hade regisserat. Hennes telefonnummer hade jag i min mobil 2003-2005 tills den elake mannen på gatan i Bryssel skulle krama mig mitt i natten och blev bortknuffad och 5 minuter senare upptäckte jag att ficktjuven hade min telefon. Jag spärrade den så han inte skulle kunna ringa till Tuva Novotny.

Men det var en seg film. Trevande. Haltande.

Så in i nästa. Och då blev det fart. Lögner. Svek. Terapisamtal. Självmord. Eller inte? Syskonbarn som inte flyttar till Norge utan flyttar ihop med Juliette Binoches man. Det märkligaste med filmen är att de lyckats göra Juliette Binoche ganska ful. Mission impossible.

Men sjujävlar så bra. Framförallt terapisamtal med stela psykiatern som tinar och tinar allteftersom Juliette har slaskat till det i sitt privatliv.

Och så blev det ännu bättre.

Carmen och Lola. Det klappas i takt och det sjungs. Och polisens vakttorn över stadsdelen med romsk befolkning har inga väktande poliser längre. Väkteriet sköter familjerna själva. Flickorna ska giftas bort. Snabbt. Fort. Annars. Det blir bättre. Ett tag. Sedan blir det bara sämre. Och om slutet var ett slut eller en början till nåt nytt? Det är bara att gissa.

Så ett jävelusiskt långt flyg kan tyna bort. 9600 kilometer eller nåt sånt. Över Kabul. Över Moskva,

Nu i Amsterdam. Det regnar. Människorna hukar sig inomhus. Flygplatsen var öde. Trodde jag. Alla gömde sig i loungen. Här är det stolfattigt.

Människor på väg. Men eftersom det är söndag så råder könsbalans. Nu är det inte affärsresenärerna,. Nu är det allhelgonarna. På väg hem.

Jag med. 4 mjukhundar i bagaget. Någon har fyllt 8 år. Jag har missat det. Kompensation på väg.

One night in Bangkok

/ Hans Lind / Leave a comment

21 timmar i Bangkok. Varav 2 timmar i passkontrollskö. En timme på väg in i Bangkok. En timme på väg ut. På väg ut en hostande indier bakom mig. Det gav blåst i nacken. På väg in en vaggande amerikan. Han vägde från ena foten till den andra under hela tiden i kön. På väg ut – varannan människa hade inte fyllt i uppgifterna i immigrationsblanketten. Det hade jag.

På väg in. Rallydam som körde taxin. Smågator. Gränder. Genvägar. Full gas. Underbar färd.

På väg ut. Äldre herre som blev omkörd av allt och alla och som tog omvägar. Men söndag morgon är en bra dag för motorvägarna. Framme i tid för att kunna köa i passkontrollen.

Lördag kväll. Förutom torkad durian – påse efter påse – så åt jag. Brände läppar och mage. Men det var gott även om det var förvirrad service. Mitt i maten kommer en dam med fråga om jag vill beställa dessert. Inte nu när jag äter svarar jag. -”Then its too late!”

Hotellet har indiskt party på våningen ovanför. Men det är bra ljudisolering. På morgonen glittrar korridoren. Paljettattack.

Australiensisk ”champagne”. Saftiga kycklingvingar. Bra så. I övrigt var hotellet roligt.

-”Du har bokat transport från flygplatsen till hotellet” sade receptionisten när jag checkade ut.

-”Nej – från hotellet till flygplatsen!”

-”Det står från flygplatsen i bokningen!”

-”Men jag står ju här. Jag är inte på flygplatsen…”

Det rodnade sig. Alltså det rodnade sig men receptionisten rodnade.

Nu hem.

För 5 dagar. Sedan åt andra hållet. Nästa långresa.

Och det har tjuvlyssnats på svenskar och finländare

/ Hans Lind / Leave a comment

Det började på planet från Bangkok till Siem Reap (i och för sig hade jag 2 högljudda bakom mig på Amsterdam-Bangkok planet men de skrek på holländska så jag behövde inte tjuvlyssna för allt hördes men jag förstod inget. De var dock upphetsade av att åka till Thailand). Nej, det var på Siem Reap planet när 20-talet finländare i grupp åkandes med Lomalinja dök upp. Tågade in. Herrarna med ärmlösa t-shirtar och smutsiga shorts. Damerna med finknuten scarf och viktig min. (Jag vet vem som bokade resan)

–Hööö! Asiaaaaan? Tä?

(Och vem som undrade vad det var för fel på Gran Canaria.)

Det luktades mumlandes på tonfiskmackan på planet.

Jag låtsades vara intresserad av landskapet medan jag fortsatte tjuvlyssna.,

Efter landningen såg jag dem inte mer.

Men på hotellet – det träplankade hotellet där hala skor surfade. Där en man i frukostmatsalen gjorde en saltomortal med sitt kaffe – kaffet alltså – inte mannen. Hotellet där all personal hälsade. Ideligen. Hela tiden. Jag hälsade tillbaka och började göra det till en sport att hälsa först. Det blev en millimetertävling. De var också snabba. – Där var de. Busslastade.

En kväll när jag såg till att få min onda fot (trampdyneskada) ompysslad av en alltför svaghändad massör så hörde jag klatschar och stönanden bakom en gardin. Inte luststönanden utan smärtstönanden. I övrigt tyst.

Amerikanskor. Värdelösa att tjuvlyssna på. De bara stönade.

Men sen kom de. Svenskarna. Finländarna. En masse. Buss efter buss.

Skatteåterbäringen är här. Tjuvlyssningen kan börja. Men det handlade bara om vilken mat det andra bordet hade beställt. Vilken drink de andra drack. Och när jag för att förlänga tjuvlyssnandet beställde en Dry Martini (världens minsta drajja) så tog det 5 minuter så satt paret vid bordet bredvid med varsin miniatyr drajja. Härmapor.

Finländarna åt frukt till frukost. Mycket frukt. Det andra fick vara. En av dem – en stadig foppatoffla – bar sitt kaffe till hotellrummet. Mysterium. Det fanns ju vattenkokare och Nescafé på rummen.

Ruinerna. Ruinerna. Så fina. Så bra. Så fyllda. Av folk. Och en katt.

Civil olydnad

Och brudparet. Hon i telefon. Han med flugknytarproblem. Hon i vitaste fräschaste utstyrseln. Han i skrynklig begagnad kostym. Ett äktenskap i obalans.

Bruden gillade mig,. Barnet skrek.

(Och på hotellet i Bangkok ylar en KennyG kopia. Hjälp! )

Men ruinerna. Där Angelina Jolie härjade för 19 år sedan. Måste se om Tomb Raider. Se hur ruinerna såg ut då. Innan restaureringen började. Eller….. indierna som lovade restaurera Jolie -templet använde syra. Inte bra. Nu använder de inte syra längre. Men restaurationen går i makligt tempo.

Vila vid denna källa….

Armbågar. Trängsel. Se ruiner. Eller se sig själv i ruiner. Ruinselfies.

-”This is a good photospot. Stand in line for your photo!” Sade guiden. Var femte minut. -”This is a postcard place! Very famous postcard!” Insisterade han. Sponsrad av nåt selfiesticksförtetag. Tror jag.

Var var finländarna? Svenskarna? Nu var det spanjorskor. Och mexikaner. Jag gick bakom dem. De skulle dö. Hela tiden. Trodde de.För de gick uppför en brant trappa. Men bara om de föll. Då skulle de döda andra också. Med sina kameraväsketyngda kroppar.

–Hola! Sade spanjorskorna vid varje avsats uppe på templet. Det blev för mycket. En hälsning hade räckt. Nu blev det upprepning varannan minut. Men jag knuffade dem inte nerför trappan. Den branta trappan.

Och så sista kvällen. Då var de där. Hotellrestaurangen. Svenskarna. Kvinnor med GustavVasa frisyr. Män med igelkottsfrisyr och vågade glasögonbågar. Såna där – jag är förvisso inte kulturtant men min fru är det– bågar. Det-är-hon-som-valde-bågarna-fast-jag-själv-ville-välja-dem-men- lät-bli. Och de pratade. Och pratade. Om vilken mat de andra borden hade valt och vad de hade i sina glas.

Det 72a landet

/ Hans Lind / Leave a comment

Tredje veckan på tur. En veckas vila och sedan blir det en tur till. Och sedan vila.

Rwanda var ordnat och välskött och lite för många bilar för de smala gatorna. Och grönt ljus som slog om till rött ljus inom 8 sekunder. Det gällde att inte vila på gaspedalen. Och regn. Och åska.

Däremot var Senegal torrt. Så torrt så Sahara hade flytit in över Dakars trottoarer. Vandra i sand när man vandrade efter gatorna. Hästkärror och landcruisers i en salig blandning. Stekande sol. Kollegor som ställde fråga efter fråga medan solen brann. Kyckling till lunch och middag. Magra kycklingar. Välstekta kycklingar.

Både Rwanda och Senegal var mest möteslokaler. Inte mycket av land att se.

Cambodja nu. Eller framme i morgon. Väntar vid min mila på Bryssels flygplats.

En servitör smäller i skåpdörrar och skriker ut sin stress. Eller sitt missnöje. Jag hör var han är i lokalen.

Resor. Jag stänger av det som är utanför resan. Flygplats. Taxi. Hotell. Vad händer i resten av världen? Jag vet inte. Men jag har det bra. In i lokalen kliver en 3 barns familj. Ett av barnen skriker. De andra kommer nog att skrika snart. Barn skriker på flygplatser. Flyget Bryssel – Dakar i förra veckan – där skrek ett barn när det var mat, när hen somnade, när hen vaknade, när hen petade på tv-skärmen. Föräldrarna turades om att hålla i det skrikande barnet. Inte ett ljud. Inte en kram. Inte ett sssccchhhyande. Bara lämna över det till nästa förälder medan skriket fortsatte.

FN-kvinnan i sätet framför var däremot tyst. Tills hon stod i passkontrolls-kön. På behörigt avstånd från barnfamiljen. Då började hon oja sig över barnets skrik.

På väg hem skrek inga barn. Det var natt. Då sov alla. Utom han snett framför mig som tränade på manspreading – benen for ihop och isär under det mesta av 5,5 timmars flyget. Blodproppsrädsla eller flygnerver.

För så är det. Jag stirrar på – eller iakttar – andra passagerare. Hon framför mig på flyget till Dakar som var pergamentssolbränd. Hon öppnade sitt handbagage – tog ut alla plagg – mest solklänningar och vida scarfar – viftade med dem och vek ihop dem. Det stod ett dammoln omkring henne. Sedan satte hon sig ner och plockade fram leverpastejsmörgåsar inlindade i stanniolpapper och bet njutningsfyllt i den ena smörgåsen efter den andra. Ändå hade hon precis ätit av den lilla boxen med kyckling som Brussels Airlines bantar sina passagerare med. Frukosten hos dem > kaffe och kex. Inte att undra på att belgare är sura på morgnarna.

Annars har jag haft stolsgrannar av samma slag. Unga kvinnor på väg ut i världen. En med sin katt. Den andra med sina frågor. Knappt hade hon satt sig (Kigali – Amsterdam) innan hon började ställa frågor. Kattkvinnan (Bryssel – Dakar) blev sur när jag sade att det hade varit roligare med en hund. I nästkommande 3 flyg kommer jag att ha 3 stolsgrannar. Jag ska iaktta dem noga.

Mina bästa stolsgrannar har varit de informativa;

  • Amerikanske professorn i tropiska sjukdomar som forskade i malaria och som vägrade ta profylaxmedicin. -”Malaria är skonsammare”.
  • Danske forskaren som visste allt om vad som låg under Lake Malawis vattenyta.
  • Amerikanen som inte visste hur CandyCrush …. eller heter den Crash… fungerar. Nu vet han det. Där var det jag som var informativ – så jag borde vara på hans bästastolsgrannelista.
  • Ryska flygvärdinnan på Emirates som satte sig ner bredvid mig för att trösta när jag satt där utan stolsgranne och grät till slutscenerna av August Rush. Hon informerade mig om att hon också grät när hon såg filmen. Och så erbjöd hon champagne som tröst.
  • Japanen som prydsamt vände bort sitt ansikte när jag storgrät … ja.. riktigt hulkade (jag tror tårar rusar fortare fram på 10 000 meters höjd) i slutscenerna av Hachiko.

För övrigt noterar jag vid minnet av att jag grät på nästsenaste flyget också men kan inte minnas till vilken film. Det kan inte ha varit den där Jennifer Lopez har en fusk CV. Eller Kursk (Fast den kan man gråta till dels p g a Pernilla Augusts Och Max von Sydows prestationer men också för det sturska Kreml-beteendet).

Återkommer. Om nya stolsgrannar. Och gråtfilmen.

En gammal, en nästan ny och två helt nya

/ Hans Lind / Leave a comment

Den gamla. Jag nöp mig i armen när jag såg den första dalen och det andra berget. Allt var så vidunderligt vackert. Ner i dalen som var färgad av cochinealfärgade tyger. Denna lilla kaktuslus som kan ge så mycket rött.

Jag nöp mig i armen funderandes om det var sant att jag var där. Det hade gått fort. Februari 1990. Jag hade korsat Atlanten för första gången. Nytt arbete. Mexico. CentralAmerika. Jag minns av flyget att jag hade ätit för mycket. För ofta. Mellanlandning i Amsterdam och av någon anledning fick jag matkuponger som räckte till en trerätters middag. Dagflyg till Mexico. Mer mat. Taxi efter Viaducto till ett hotell vid Insurgentes. Jag minns att jag knep ihop munnen i duschen på hotellrummet. Vattnet var inte drickbart. Tänkte jag. Trodde jag.

Det var en vända till Nicaragua först (räksallad på Aeronicaflyget – min kollega fick den).

Ja- Jag minns maten under mina resor.

Och till El Salvador. Och sedan det vackra. Det farliga. Guatemala. Landet som jag under 3 år besökte ett 15-tal gånger. Efter det har det bara blivit 2 gånger.

Landet där så mycket hände. Där en amerikansk nunna påstod att jag var veterinär – för det var mindre farligt för lokalbefolkningen än besök av en svensk biståndsarbetare.

San Andres Sajcabajá, där varje gång man flyttar på “stenen” – en relief med ett helgon på, så blir det jordbävning. Säger de. Men det jordbävas ofta i den trakten.

San Andrés Xecul. Byn med den gula kyrkan.

Den enda byn där huipil – blusarna har djurmotiv.

Jag har en i min ägo. Snart 30 år gammal. Och färgerna lyser klart. Fortfarande. Jag minns kvinnan som broderat i 3 månader och ville bara ha 25 dollar för blusen. Hon fick mer. Jag prutade uppåt. Blusen luktar fortfarande vedeldning.

Guatemala. Varje resa gav minnen för livet.

  • Servitrisen i Quetzaltenango som påstod att de hade Café Espresso. Serverade bryggkaffe -“men hon serverade den väldigt snabbt“. Hon hade humor. Svarade “lite Mai och lite Tai” när jag frågade vad som fanns i cocktailen MaiTai.
  • Jakten efter de sju symaskinerna som hade donerats till en grupp änkor. Över tre berg med vandringsstart kl 0400 i gryningen. Jo – de fanns där de där symaskinerna liksom burken med majonnäs från gårdagsmiddagen som hade vandrat i förväg till symaskinsbyn. Den middagen ja. Överrraskande middag. Rostad franska. Kokta ägg. pommes frites.

-“Är detta en vanlig middag?” frågade jag försiktigt.

–“Inte för oss men för er!”

–“????”

-” Vi hade en amerikan här i 3 månader och det här var det enda han åt!”

  • Lärarinnan som åkte med 3 svenskar i en bil. Hon frågade om familjer – om barn. Och alla 3 svenskar var frånskilda.

-“Hur länge var ni gifta?”

Hon fick svaren och var tyst en stund. Och sedan;

–“Aha! I Sverige gifter man sig för en period!”

Det stämmer nog.

  • Amerikanskan som sökt sig dit för att dödas. Det var det farligaste stället på jorden hade hon läst sig till och självmord var inte att tänka på. Hellre bli mördad. Hon dog inte under de timmar vi bodde på samma hotell. 3 gäster. Stort hotell. Märkliga drömmar.

-“Va? Bodde ni där? Där bor man inte. Det hotellet blir alltid överfallet för det ligger så öde.“

Det blev inte överfallet den natten.

  • Fyrverkeri? Så här dags? 0600 i gryningen.

Inget fyrverkeri. Efter vägen ligger de dödade soldaterna som hade hamnat i ett bakhåll från guerillan. Där kör vi förbi.

Jag hade gått upp i gryningen – före 0600 för att simma några längder i hotellets pool. Jag simmade ända tills en vaktmästare stirrade på mig. -“Upp!” sade han. Han hade precis lagt ut ett lager klorpulver på vattenytan. Morgondimman lurade mig. Jag såg inte klorpulvret. Men kände det på kroppen när jag klev upp. Vitare än vanligt.

Ett land fyllt av minnen. Fina minnen. Hemska minnen. Människor jag träffade vars minnen inte borde finnas.

Nu åker jag tillbaka dit. Nästan 30 år senare.

Men jag ska till det nästan nya landet först. Där har jag varit i tre dagar. 2017. På ett hotell. Inte utanför hotellet. Inte för att det skulle ha varit farligt utan för det digra programmet. Jag satt i en panel med 6 andra män och pratade om hur få kvinnor att bli medlemmar i kooperativ. Salen var fylld av kvinnor. Det var sista gången jag var med i en #allmalepanel. Räcker så.

Nu blir det 6 dagar i landet med alla kullar. Fördubbling jämfört med senaste vistelsen. Och inte bara ett hotell denna gång.

De två nya länderna är inte speciellt kulliga, Tror jag. Jag har ju inte varit där. Men de är spridda på varsin del av klotet. 12 691 km mellan länderna. Land 1 pratar alla väldigt gott om. Förutom den kinesfinansierade statyn.

Land 2 – där kommer min granne på våning 3 ifrån. Eller halva hon. Resten av henne är från Frankrike.

Resa 1 – 9790 kilometer

Resa 2 – 5485 kilometer

Resa 3 – 9506 kilometer

Resa 4 – 8963 kilometer

Allt inom 6 veckor. Flygskam? Ja. Men ingen av res-syftena går att ordna via datoriserade möten.

Pariserier

/ Hans Lind / Leave a comment

Ja en till i Paris serien. 14e fången här. (Skulle skriva gången men det blev bättre så). Fångad av en Paris vind. Varför?

Det är inte bara maten. Även om den är fylld av omsorg. Och grädde. Och smör. Jag behöver inte gå många steg innan det pirrar i magen. Lockande pockande restauranger var 20e meter.

Och det vita. Vita vidder. Gnistrande vitt. En stad att bländas av.

Få går med mobilen som ledstjärna. Här är det andra människor man bligar emot. Kyska blickar. Färska blickar. Hypnotiska blickar. Det är en stad som öppnar. Som famnar. Om en.

(Bortsett från områdena runt järnvägsstationerna – där är det sluga blickar. Lömska blickar. Vad kan jag sno från dig blickar. Och så jag går snabbt blickar. Mina blickar är sådana )

Men …. jo. De kommer i grupper. Ledaren har en mikrofon. Skaran har hörlurar. Turister. Den japanska gruppen är mest påtutad. De går mitt på gatan. Den ryska gruppen verkar vara dopade för de går åt alla håll och kanter. Alla kommer från bysten vars byst de gnidit.

Dalida.

De är på väg mot Sacre Coeur. Om de nu kommer att se kyrkan eftersom de bligar i sina mobiler.

Skottpengar på turister. Nästan. En och en är vi ok. Vi turister. Men när vi hordar ihop oss är det bara att göra korstecken och fly.

I går kväll blev jag peruansk. El Pulpo. Och det var en upplevelse. Maten var vänligt bra. Ägarinnan drick hasade runt utan att lyfta fötterna. Som tur var så var kocken snabbare.

Uppmuntrad av en annorlunda upplevelse så vill jag leva upp mer. Frukost på stället 40 meter bort där ägarinnan hotat en kund med kniv – enligt en recension i TripAdvisor. Jag slet och drog i dörren. De skulle öppna 0800 och jag var där kvart i 10. Dörren låst. En man satt därinne och viftade med armarna. Jag antar att han var gisslan. Men jag var hungrig.

Äggröra på stället där personalen jobbade mellan sina modelluppdrag. De paraderade i sin skönhet som om kunderna satt vid en catwalk. Men äggröra kunde de.

Men de hade hällt syra över badrumsspegeln. Jag tror det var nån i personalen som inte var så snygg så denne ville inte att skönheterna skulle spegelbeundra sig. Eller så var det ägarens verk – eftersom personalen stod och ålade sig framför spegeln för länge. Nu ser alla leprasmittade ut. Bra så. Jämlikhet., Framför spegeln.

Paris. Paris. Stad i världen. Världens stad. Oj vad jag gillar dig.

Nästa uppdrag. Affären Merci. Som har allt man vill ha men inte behöver.

Först lunch. Nyttig lunch. Det ligger kyckling i botten. Och ris, Mitt bland alla möljor. Det var det sista nyttiga under den här resan.

Detta ska hädanefter bli min melodi

Sverige Sverige Fosterland?

/ Hans Lind / Leave a comment

Längtan efter en räksmörgås. Den avverkar jag den första timmen i Sverige. Det är jag och 2 pensionärer. De är nog inne på sin 3e påtår. Jag på min första räksmörgås. För mycket majonnäs.

Jag får en blankett att skicka till Försäkringskassan. Var kvar i svenska systemet. Jag skickar inte in den. Det är länge sedan jag varit inne i ett svenskt system, Skatteverket kallar mig för ”Utlänning med inkomst från Sverige”.

Så jag är en utlänning som iakttar Sverige och svenskarna. De var lugnare denna gång de svenske. De har höjt blicken från mobilskärmen och vandrar mer målmedvetet. Inte längre vägförda av mobilgu(i)den. Nu är de guidade av hundar. Rakt framåt.

Noterar att man kan få botox på tre områden enligt reklamen. För 3000 kronor. Jag antar att mobiltummen är ett av dom områdena. Annars är sig Sverige nästan likt. Fler hundar. Hundar överallt. Hundar som stirrar på varandra och mattar och hussar som gör smackiga ljud.

På Pressbyrån kostar Läkerolen ”tjugoandra kronor”. På Arlanda är 3 dagar inte 3 dagar utan 72 timmar för det finns ju nätter i de timmarna också. Säger han som fyller på mitt SL kort – under någon sorts färsäljaren-vet-bäst attityd.

På Apoteket Kronan förstår jag att Isabella Lövengrip börjat paketera krämer. Som utlänning tycker jag att svenska apotek alltmer liknar små allti allo varuhus. Som en sorts lite dyrare Galne Gunnar.

Sverige förändras. Mer hundar. Mer tatueringar. Sämre apotek.

På Arlanda står svensken i en rak och lugn kö. Utlänningar som jag – vi ställer oss i en klump. Vi – inte jag – men han framför – har packat laptopen längst ner i sin ryggsäck och får plocka upp allting ur säcken för att få fram laptopen. Han är svensk . Vi utlänningar har tagit av livremmen, armbandsuret, lagt ner plånbok och mobil i väskan och står beredda att satsa igenom säkerhetskontrollen. Det hade jag kunnat göra om inte svensken med ryggsäck hade missat att ta av sig armbandsuret. Köbildare.

-”Ska du flytta tillbaka till Sverige när du går i pension?”frågar de.

Hmm. Jag vet inte. Det är snart 15 år sedan jag flyttade från Sverige. Det ska nog inte flyttas så mycket framöver.

En nyårsafton utan champagne – det är den andra sedan 1993 …..

/ Hans Lind / Leave a comment

…. då var det en babian som stal champagnen.

I år är det ingen babian som har stulit champagnen. Jag har inte köpt någon. Hutlösa priser i Nairobi och risken att råka ut för bubbelfri bubbel är stor. Lagerhållningen är inte den bästa.

Det kan bli som i Luanda, Angola på nyårsafton 2001. Kinesrestaurang med costarikansiskan. Vad fasen – det är nyår. Vi beställer champagne!   

Kyparen kommer med en flaska. Och en korkskruv. Vi lyckas hindra honom från det äventyret och öppnar flaskan själva. Det uppstår ett pfffttt-ljud. Bubbelfri bubbel.

Tillbaka till babianen.

Vi var en norrman, en serb, en walesiska, två tyskor och jag. Vi gjorde upp med en fiskare att ta oss med hans båt till Jane Goddalls chimpansforskningscenter. Gombe Stream Nationalpark. En 2 timmars puttrande båtresa från Kigoma i västra Tanzania.

Kigoma där man kunde se åskan rulla in över Kongo Kinshasas berg på kvällarna. Kigoma där jag under 3 månader åt chicken-fried-rice varje dag till lunch och till middag. (Utom när vi bestämde oss för att förfölja de italienska vägbyggare som hade restaurangvagn med sig – men de kom längre och längre bort ju mer väg de byggde) Kigoma där det knackade på dörren 5 minuter efter att jag hade checkat in på det hotell där jag skulle bo i 3 månader – och jag sade att det behövdes ingen städning för jag hade precis flyttat in och damen vid dörren sade att hon säljer annat än städning.

Jane Godall var inte hemma. Men vi hade ananas, paté i burk, konjak och champagne med oss. Walesiskan hade varit i Rwanda och handlat. (Eller var hon skotska?) Detta var några månader innan helvetet bröt loss i Rwanda. Just då ägnade vi oss åt helvetet i Burundi. Utom denna nyårsafton då vi var lediga .Utom tyskorna som var på semester (!) i trakten.

Nåväl – champagne ska kylas – så ner i Tanganyika -sjöns ljumma vatten och några stenar på. Månen var full. Det var inte vi. Men bada! Detta är en av de få ställen som är bilharzia-fria i denna sjö. Så där flöt vi och det var svartvitt för det enda som lyste upp var den fulla månen.

Då ser vi en man komma gående efter stranden. Tar våra två champagneflaskor och får iväg!! Hallå där!! Mannen springer i väg på alla fyra. En babian. En stor babian. Vad han gjorde med champagnen vet jag inte men hoppas den var bubbelfri.

Vi åt paté och drack konjak till. Det gick också bra.

Dagen efter fick vi en föreläsning innan vandringen ut till chimpanserna.

-” Möt inte deras blickar! De känner sig utmanade då och kan gå till attack!”

Och det kändes ju spännande.

4 timmars vandring. Vi såg en chimpans. På håll. Den såg oss och kastade kvistar. På oss.

Det är bara Jane Goddall som får krama dom.

Men dessa två nyårsaftnar är undantag. Annars har det varit bubbeltätt.

Hon sade att hon är rädd för Afrika

/ Hans Lind / Leave a comment

3 dagar på ett hotell vid Mombasa highway. En sväng in i nationalparken. Promenader. Det är vad hon har gjort. Den äldre damen från Wyoming. Hennes farfar var 2 meter lång och hette Sundell och kom från Sverige. 

-”Har du varit utanför stan?”

-”Det har jag inte råd med”

Så hon åkte från Wyoming till Nairobi för 3 dagar. Nu ska hon hem. Sedan incheckningen på flygplatsen har hon klistrat sig fast vid mig för jag verkar vara en ”trevlig italienare”.

Hon hörde vid incheckningen att jag skulle till Turin så hon antar att jag är ”italienare” . Det får hon tro. Det där med Sverige verkar komplicerat.

Men det som börjar med klistring blir efter en stund – och några glas vin – en trevlig pratstund om kooperativ. Om vad som är att ”hjälpa folk”. Nu är hon ute på promenad på flygplatsen och jag vaktar hennes väskor. Hennes rädsla för Afrika – nja – hon har ju aldrig varit här förr. Eller hon har varit i Kairo. Dit hennes bagage aldrig kom. Och där hon inte hade pengar att ge dricks till alla som ville ha dricks för taxichauffören hade fått hennes sista lokala pengar – ”vad de nu heter”.

Och jag går igenom en process. En process som startar med ”jobbig amerikanska” – och nu efter 3 timmar ”vilken äventyrerska”. Hon är rädd. Men hon låser inte in sig. Hon letar. Hon utmanar. Sig själv. Och där står jag vid  incheckningen och dömer folk som jobbiga när de inte är det. 

För 12 1/2 år sedan vaknade jag och stirrade på en fågelstjärtslampa

/ Hans Lind / Leave a comment

Tack Facebook!

36D332A0-FC00-4257-8D28-3403B234709A

Flyttlasset hade gått. Hyrde in mig de två sista nätterna på en B&B där jag kunde stirra på fågelstjärtslampan. Det var ett bra ställe. Schaerbeek. Norra Bryssel.

Nu ska jag tillbaka. Bryssel. 1 1/2 år sist. Nu minst 2 år.  Det har varit Etiopien, Södra Sudan, Peru och Kenya sedan dess.  1 år. 2 år. 5 år och 5 år på respektive ställe. Det blir längre tid på varje plats. Fortsätter jag såhär så blir jag kvar i Bryssel till pensionsdagar.

I går blev det offentligt att jag skulle kliva på den nya tjänsten i Bryssel. Ut med det på Facebook för att stilla alla nyfikna. Det tog inte lång tid innan förslaget kom. -“Hyr min lägenhet!” Och jo. Det är ju en lägenhet som jag tänkt mycket på genom åren. Jag har varit där 2 gånger – andra gången var det platsen för min avskedsfest när jag lämnade Bryssel i maj 2006. Köket! Köket!! 5 meter lång arbetsbänk med barhäng. Ytorna i vardagsrummet. En gammal textilfabrik som är omgjord till 6 lägenheter. Denna är högst upp med en takterass som är 45 m2. 

Hade inte Facebook funnits hade jag inte vetat att ägaren letar hyresgäst. Jag ska se lägenheten på fredag men jag har redan bestämt mig. 

Googlar på gatan. Jaha. Nära Red light district. Nära norra stationen. Järnvägsstationer brukar samla synd och brott. Googlemap på huset. En kvinna är fångad framför huset. Hon är för lättklädd. 

Men 6 trappor upp lär det inte spankuleras utanför fönstret.

Facebookgudarna var goda.

Jag hade immo.vlan.be knarkat i veckor. Suckat. Städa innan ni tar foton för annonsen! 

https://immo.vlan.be/en/Detail/Flat/for-rent/1040/Etterbeek/(RWB80538)?r=s_8cdf833be9eac2bbe4f94175db81c247726fce10#lg=1&slide=2

Sida efter sida med flyttlådor, ihopknölade handdukar och så….. nåt bra men sedan kommer det “pets are not allowed” eller “small pets only” Och så liten är ju inte en 45 kilos schäfer. 

Och så det där med parkettgolv framför tvättmaskinen. Jag tvivlar på att det är bra.