Torrt. Torrare. Torrast. Här och där är det grönt. Då handlar det nästan alltid om en illegal israelisk bosättning. 83% av vattnet på Västbanken tar bosättarna och Israel hand om.
Långt därborta ligger Jerusalem. Färre vägspärrar än 2003. Men ännu svårare för palestinier att ta sig dit om de inte är registrerade i östra Jerusalem.
Men för mig som besökare går det bra. Inga förhör. Inget grävande i mina väskor. Upp med passet och åk.
Det är bara det där irriterande -“Welcome to beautiful Israel!” Som soldaten skanderar när vi kliver in i en illegal bosättning i Hebron. Staden med den 2000 år gamla moskén där Abraham och Sara och ett antal av deras söner ligger begravda.
Moskén där Baruch Goldstein mördade 29 bedjande människor och skadade över 100 andra.
Hebron – staden med 5 illegala bosättningar inne i staden. Staden där människor som egentligen har 100 meter från A till B får gå omvägar för att palestinier inte får gå på flera av gatorna.
Så för en palestinier är det bara mer inspärrningar. Men inte för mig som är på besök.
Till och med på flygplatsen på väg hem handlar frågorna om – “Har du packat din väska själv?” Inte mer.
Betlehem
Wales Off Hotell. Banksys verk. Hotellet med världens sämsta utsikt. Muren. Separationsmuren. Apartheidmuren.
Du kan hyra en sprayburk och måla muren. De flesta gör det hellre än bra.
På väg tillbaka till Ramallah blir jag nästan kär i Antoinette.
3 äldre damer som startade ett kvinnokooperativ. Mat. Broderier. Försörjning. Stolthet. 2 kuddfodral är nu mina.
Och så Gamla Stan i Jerusalem. Ska man besöka en butik så är det Maro Sandrounis The House of St George for Authentic Art > Här!
Och så var det maten. Denna kyckling i Hebron.
Och innangårdarna. Denna i Lutherska kyrkan i Jerusalems gamla stad.
Det började med Adam och Eva längst bort till höger. Så långt var allt väl. Men sedan försvann mammorna och papporna tog över barnafödandet så att Jesus till slut kunde födas. Ja då dök ju äntligen en mamma upp igen. Maria. Men på trädet ser det ut som om Josef var hennes far.
Nu ska den Röda Gruppen kliva in i Heliga Gravens kyrka. På väg dit kommer den ena gruppen efter den andra. En grupp leds av en korsbärare. De andra grupperna fäktar med selfiepinnar. Utom en grupp som har ett sånghäfte.
Det var ju ändå två långvandriga flygplatser. Fast det var 3 flygplatser. Men det gicks inte mycket på Jomo Kenyatta International Airport i natt.
Men maten är god. Väldigt god. Extremt väldigt gott.
Jag mätte mina klimatavtryck för 2016. Det var klart färre resor än 2015. 2 gånger till Uganda. 2 gånger till Tanzania. 3 gånger till Sverige. Och så några semesterresor – långhelger i Berlin, Barcelona, Paris och Dubai. Och Lissabon. Och 2 resor till Machakos. 75 kilometer enkel resa. Så visst reser jag. För mycket. Men sedan 29 maj 2016 behöver jag lämna Kenya då och då. För att andas. Fritt.
Det susar från en luftkonditionering. Någon pratar tyst i sin mobil. Väldigt tyst. Jag hör inte vad hon säger.
Hemåt. Framme i kväll.
En rysk handbollsspelerska har lämnat sin ryggsäck obevakad.
Söndag. Jag tänkte mig Galerie Lafayette’s matavdelning. Stängd.
Vid bordet bredvid tände damen en tändsticka. Maken fyllde år. Han fick en chokladbakelse. Och en tändsticka.
Och en flytande ö.
Och sprit.
Paris blev kortärmat. Solen gassade.
Tills det var sovdags. Men före det var det ostron och gamla bekanta.
itsallabouttransparency 