Perumöten

20 minuter med Felipe

/ Hans Lind / Leave a comment

image
Du behöver aldrig vänta mer än 10 sekunder. Du får alltid förhandla mer än 10 sekunder. Taxi i Lima. Det sägs att det är världens billigaste taxi. Det kan stämma. 250 000 taxibilar i en stad med 8 miljoner invånare. Men inte en endaste av taxibilarna har taxameter. Därför får du förhandla. Och förhandla. Och veta vart du ska. Alla taxichaufförer kan inte stan. De sätter upp en skylt på taket och leker taxi. Utan taxameter.
Mina 7 kilometer hemifrån och till jobbet brukar kosta sådär 20-25 kronor. Efter förhandling. Då och då synas jag från topp till tå och så klämmer man fram “50 kronor!”
-“Ser jag ut som en gringo?”
-“Ja!”
En förhandling på minst 10 sekunder. Under tiden stoppas trafiken bakom.
Signalhornen aktiveras. Stressen ökar.
Med taxameter skulle 250 000 taxibilar inte ägna 10 sekunder åt förhandling. Trafiken skulle flyta fortare.
Felipe – fotot – har kört taxi i 40 år.
– “En gång försökte de med taxameter. Men som allt annat i detta land så gjorde man det så dåligt genom att importera begagnade taxametrar, som man lätt kunde manipulera. Det fungerade inte.”
Felipe insisterar att det är kundens marknad.
-“Men man kan väl säga nej till kunder som vill betala för lite?”
-“Nej, det står 10 brummande taxibilar bakom beredda att ta upp passageraren. Så man kan inte säga nej.”
Han kör en 23 år gammal Toyota Corolla. Det är hans andra bil. Den första höll i 17 år – en tysktillverkad Volkswagen skalbagge. Den sålde han till en granne för 1650 dollar. Den var ju från Tyskland och inte från Brasilien.
Baggen var sönderrostad och motorn hade skurit. Men grannen reparerade den och det var ett rent nöje att se “den cancersjuke patienten överleva och frodas”.
På instrumentbrädan har Felipe torkade apelsiner och citroner.
-“De är vackra.”
Han har också 4 “fina stenar” vid handbromsen.
-“Jag tycker om att omge mig med fina saker”.

-“Efter 40 år måste du hitta bra i hela Lima?”
-“Nej. Jag är en pitucachaufför. Jag kör i Miraflores. Där hittar jag. Jag tar mig inte ut i de nya förorterna. Jag vet att de finns men jag tjänar inte på att sitta i köer i trafiken på väg ditut.”

Felipe har nog kört lite för många år.
Vid två tillfällen försöker han köra mot enkelriktning. Han ser inte skylten, säger han.
Vid ett annat tillfälle är han millimetrar från en krock.
-“Det var den andres fel” säger han.
Det var det inte.
Men Felipe måste fortsätta köra.
Det behövs taxichaufförer som han.
Nyfikna på sina passagerare.
Och framförallt har han annat att prata om än den peruanska maten.
Det är unikt.
Och sällsynt.

Nu är det full fart på Peru…alternativt Peka ut en lycklig fånge!

/ Hans Lind / Leave a comment

Full fartInte en endaste dag är tråkig i den peruanska politiken. Adjö såpoperor. Verkligheten är så mycket mer full av intriger, vändningar, överraskningar och förfärelser än i såporna.

Först skulle borgmästarinnan Villaran kickas. Ett gäng politiska motståndare gav sig ut med pastapåsar och kexpaket for att samla namnunderskrifter. Efter en hel del vändor fram och tillbaka med underskrifter från döda, från avflyttade och från icke existerande människor mitt ibland alla som hederligt skrev på – så fick de ihop 400 000 underskrifter vilket krävdes för att få igång en folkomröstning om borgmästarinnans vara eller icke vara.

De ledde med 30% de som ville bli av med henne…. men med alla omöjliga klantigheter som möjliggjordes så förlorade de med 2%. Borgmästarinnan sitter kvar. De som förlorade ursäktar sig med att de ville bara att hon skulle skärpa till sig. Surt sade räven o s v …

Istället är det full fart på spekulationer om att nuvarande presidentens hustru ska kandidera till presidentposten 2016. Detta är förbjudet i konstitutionen- och hon har sagt att hon inte ska kandidera, men det spelar ingen roll; debatten handlar ändå om hennes kandidatur. Som hon alltså inte finns. Men som finns i alla fall i debatten.

Och förre presidenten Toledo har köpt hus. Men det är inte han som har köpt huset utan svärmor som först enligt Toledo var väldigt rik, men sedan har lånat pengar – av sin egen firma- som hon startade för att låna pengar från men som inte hade pengar så firman fick pengar av ett banklån som sedan inte fanns så en rik vän lånade ut pengarna istället. Det har varit en rundgång av information och varför svärmor skulle köpa hus i Peru när hon bor i Belgien och är 85 år är märkligt.

Och förre presidentkandidaten Keiko Fujimori går på om att pappa Alberto ska benådas från sitt 25års fängelsestraff. Besviket har hon tvingats konstatera att han inte är döende av cancer (!) – vilket var kravet för benådande. Istället försöker han och familjen få det till att hans depression p g a fängelsestraff vore skäl för benådning.
Men – peka ut en lycklig fånge någon, tack!

Det är nu det börjar bli riktigt roligt i Peru…

/ Hans Lind / Leave a comment

Fast egentligen är det tragiskt. En kampanj om en sittande borgmästares vara kvar eller inte. I Peru finns möjlighet att genom namninsamlingar kunna avsätta borgmästare och kommunstyrelser – eller rättare skrivet, genom namninsamlingar kräva förtroendeomröstning. I fallet med staden Lima behövdes 400 000 namnunderskrifter och eftersom döda och utflyttade skrev under så fick kampanjen de underskrifter som behövdes. Evangeliska sekter mobiliserade för att de inte gillade borgmästarinnans “En stad för alla” politik (läs; även LGBT har rättigheter). Maffian bakom stadens trafikkaos (240 000 taxin i en stad på 8 miljoner invånare – innebär att taxi är billigt, men omständligt och blockerar trafiken, då taxameter inte används och varje kund förhandlar i en halv minut med taxichauffören medans trafiken bakom bromsas upp. Allt detta började under presidentdiktatorn Fujimoris tid när han sparkade 1000tals statsanställda,och släppte loss regleringar om import av begagnade bilar och taxitillstånd. Så fick du sparken – kör taxi!)… alltså maffian som reglerar minibussar – vill fortsätta styra enligt djungelns lag och det vill borgmästarinnan stoppa. Så även de började samla namn. Likaså maffian bakom en oreglerad grönsaksmarknad i centrala Lima. En marknad som nu borgmästarinnan har stängt för att handeln ska fungera från en modern, kontrollerad marknad i stället.
Och slutligen – bakom hela kampanjen står partiet som innehade förra borgmästarposten – Luis Castañedas Solidaridad Nacional. Han misslyckades totalt i presidentvalet, eftersom han knappast var känd utanför huvudstaden. Han hade hög popularitet under sitt mandat. Mannen som byggde och byggde. Invigde byggen stup i kvarten. Men alltmer uppenbart var att byggen kostade mer än budgeterat. En central busslinje – Metropolitano – skulle invigas 2005, men invigdes 2010 och kostade nästan dubbelt så mycket som beräknat. Den nerbrunna stadsteatern byggdes upp – dyrare än planerat och invigdes- fast den inte var färdigbyggd. Den allra största skandalen under hans borgmästeri var blufföretaget Comunicore som staden betalade pengar till – för at hantera en skuld som staden hade (!) inte till Comunicore utan till ett annat företag. Och de pengarna försvann. Borgmästarens parti delade lokaler med Comunicore, men säger att något samband inte finns…
Byggen målades i partiets färg gult – (men hallå det är ju kommunens färg, sade de) – byggen döptes efter partiets namn (men hallå partiet heter ju inte Solidariska Trappan eller Solidariska Sjukhuset, svarade de…).
När den nya borgmästarinnan började rota i den tidigares affärer, startade kampanjen för att avsätta henne.
Trots att den förre borgmästaren när han förlorade i presidentvalet, skrev på Twitter att han respekterade folkets vilja. Det tycks han nu ha glömt.

Så nu rasar en strid i Lima mellan de som vill avsätta och de som vill att borgmästarinnan ska sitta mandatperioden ut. Och det är nu som det roliga – eller sorgsna – börjar. De som vill behålla borgmästarinnan har f d president Lulas spindoctor som stöd. Han är argentinsk brasilianare – Luis Favre – och då rasar Solidarid Nacional och säger att de borde ju anlita peruaner! Och själva hade de en venezulansk konsult i valet 2011.
Det är nu som de som vill avsätta borgmästarinnan kräver att de andra ska redovisa sina inkomster – vilket de själva inte har gjort fast de har kampanjat i över ett år.

20130107-125032.jpg

Under en benjaminfikus

/ Hans Lind / Leave a comment

Nej, jag ligger inte på ett golv. Benjaminfikusen är 20 meter. Minst.
Barranco – Lima – Peru. Julhelg.
Gatan är fylld av nya presenter.
Barn fick rosa cyklar (flickorna) och hundvalpar (flickorna). Pojkarna fick oranga och illgula gympaskor. Pojkarna sitter på strandkanten och tittar på sina skor. Flickorna springer illskrikandes efter valparna. Valparna springer förskräckta iväg. Flickorna cyklar omkull. Illskriker.
De övergödda papporna har fått träningskläder. De springer försiktigt. Det ligger ju omkullcyklade flickor på gatan.
Det är ett spektakel.
50 meter längre ner finns havet. Bilköer för att komma dit.
Bilköer för att komma därifrån.
Under benjaminfikusträdet är det lugnt.
Julfrid.

20121226-153324.jpg

Puking on peruvian political “debate”

/ Hans Lind / 2 Comments

Almost 4 years in Peru. I do appreciate the sunday columns in La Republica. I did appreciate Rosa Maria Palacios tv program Tribuna Abierta. But I puke on the rest. Media is thrown a bone and they run like the dogs at the Parque de Faro in Miraflores. Wildly chasing the bone, not having in mind w h o did throw the bone and why. Just running, chasing the bone and then chewing the bone on and on again while the one who did throw the bone smiles happily.
Some examples:
1. the First Lady flies to Brasil together with representatives from Ministries of Women and Social Inclusion. She is there to met the president and relevant ministries for sharing experience and discussing collaboration. A normal day at work it seems. But no. She was using the presidential plane without being on the by the congress approved list of passengers…. No questions on what the results of the travel was. No! She used the presidential plane!
2. Ambassador Lynch – well now ex-ambassador Lynch – in Argentina had protests from the Sendero Luminoso political wing Movadef outside his embassy, walls painted with anti presidential slogans. So Lynch decides to meet a delegation of the protesters. Media does not ask w h a t he told the Movadef. Oh no! Its the meeting! He met them! No one asks if he actually told them to piss off and keep their protests elsewhere. No. He met them!
3. Minister of Foreign Affairs Roncanciglio was 2008 in a graduate meeting in his former school. On the Facebook of a guy linked to Sendero Luminoso a photo appears where this guy is siting at a table 2 meters from Roncanciglio. No one asks if they shook hands, if they greeted, if they talked with each other, if they exchanged business cards. Oh no! He was on the photo!
And so it can go on.
So of course. Here I am. Following the criteria of media like Peru21 I am hereby a member of the UK brittish family – but i guess they would think its KimJongIl in the photo so of course I’m a stalinist now.
The government is not attacked with constructive criticism – the attacks are in form of bones thrown to dogs. Attacks that takes the focus away from politics and leads the debate into ” Who travelled!!!! (Not why they travelled) Who met!!!! (not why they met and the outcome of the meeting) Who is in the same photo!! (absolutely ridiculous!)

20121108-115012.jpg

Ya no caen las migas del mesa del rico…

/ Hans Lind / Leave a comment

Save the Children publicó esta semana un nuevo informe que demuestra que en los últimos 20 años los niños y niñas en situación de pobreza se enfrentan a los mayores niveles de desigualdad. Esta situación está afectando dramáticamente su salud, la educación y la supervivencia – el aumento de sus posibilidades de padecer enfermedades, su salud mental, retraso en el crecimiento físico y el abandono escolar.

Y al Perú no le va bien. Pero, primero una buena noticia: entre 1990 y 2012, por primera vez desde que las tendencias globales de pobreza comenzaron a ser monitoreadas, el número de personas en pobreza extrema se redujo de casi 2 mil millones de personas a menos de 1,3 millones de personas. Si los datos preliminares se confirman, se habría logrado cumplir una de las Metas del Milenio – reducir a la mitad la proporción de personas que viven con menos de 1,25 dólares al día – antes de la fecha límite de 2015. Otra noticia positiva es que la mortalidad infantil también está cayendo. En 2011 la mortalidad de niños menores de 5 años se situó en 6,9 millones, frente a los 12 millones que se registraban en 1990.

Sin embargo, y ahora viene la mala noticia, es que el progreso económico mundial esconde disparidades. Cuando los promedios nacionales de reducción de la pobreza, el hambre, la mortalidad infantil o la educación se desagregan entre ricos y pobres, zonas urbanas y zonas rurales, o por grupo étnico o de género, se observa que algunos individuos y grupos se están quedando muy por detrás. El progreso no está llegando a todos. En el reporte “Nacer Iguales”, Save the Children muestra que el mundo necesita hacer frente a la desigualdad si queremos que el desarrollo llegue de manera equitativa a todos y todas.

Actualmente, el mundo se enfrasca en discusiones sobre el desarrollo y por ello estamos en el momento oportuno para que los líderes aprovechen el crecimiento sostenido de la mayoría de países de renta media para hacer el progreso sea para todos, y especialmente para niños y niñas.

En 1990, la gran mayoría – 93% – de las personas en situación de pobreza en el mundo vivía en países de bajos ingresos. Hoy en día, a pesar del hecho de que las desigualdades entre países siguen siendo altas, más del 70% de las personas más pobres del mundo – hasta mil millones – vive en países de ingresos medios.

El desafío en estos países no es sólo la reducción de un alto nivel de pobreza, sino también enfrentar la pobreza relativa y las brechas entre ricos y pobres. Es sorprendente que las personas más ricas continúen disfrutando de una rápida acumulación de riqueza, ya que el efecto consiguiente es que se incrementen los grandes abismos entre ricos y pobres.

En el informe “Nacer Iguales” se ha revelado que, en los 32 países estudiados, los ingresos de una familia rica son 35 veces mayores a los de una familia en situación de pobreza. Y para el caso específico de Perú, los ingresos de las familias donde viven los niños en situación de pobreza son 66 veces menores a las familias ricas. Las brechas entre los niños pobres y más ricos son considerablemente mayores que las diferencias entre los adultos, lo que sugiere que los niños experimentan mayores desigualdades.

Los países de la muestra con la mayor desigualdad entre los ingresos efectivos a disposición de los niños ricos y más pobres son Bolivia (donde los más ricos de los niños viven en hogares con ingresos de la asombrosa cifra de 222 veces superiores a las de los más pobres), Colombia (161 veces), Haití (142 veces), Guatemala (142 veces), Namibia (72 veces) y Perú (66 veces).

Y lo más preocupante es que las diferencias van en aumento. Desde la década de 1990, en los 32 países estudiados, la brecha entre los niños ricos y más pobres ha crecido un 35%. Además de la riqueza, las desigualdades grupales, las que van desde la raza, la etnia, el género o la región, tienen efectos dramáticos en la vida de los niños. Es revelador saber que en el Perú, el porcentaje de personas indígenas que completan la educación secundaria es sólo una quinta parte de la población blanca.

A pesar de esta realidad, en América Latina se pueden rescatar experiencias exitosas para reducir las desigualdades entre ricos y pobres. Brasil, por ejemplo, ha demostrado la importancia de la voluntad política de crear el cambio y la reducción de la desigualdad. Las políticas sociales brasileñas – que van desde programas de transferencias en efectivo, como Bolsa Familia, a la salud y la educación – han sido una herramienta fundamental para reducir las grandes desigualdades.

Los hallazgos de este informe demuestran que hay un amplio margen para la mejora y la igualdad de oportunidades. Desde el aumento del gasto social, para avanzar hacia el acceso universal a los servicios básicos, las políticas de salario mínimo o las estrategias de desarrollo regional. Los países tienen un amplio menú de opciones de políticas públicas para reducir la desigualdad, y así llegar a la meta de erradicar la pobreza.

Los niños son los más afectados por la creciente brecha entre los que tienen y los que no. Por ello, la desigualdad debe ser enfrentada para que todos los niños tengan la oportunidad de sobrevivir y prosperar, y se benefician de los enormes progresos que se han realizado a nivel mundial. Un mundo más igual en los próximos mejora las posibilidades de cada niño que tenga las mismas oportunidades de sobrevivir y prosperar.

Helvetes jävla underbara Lima

/ Hans Lind / Leave a comment

Allt händer på två dagar. 3 händelser som inte verkar hänga ihop, men som gör det. Definitivt. Det började för 2 år sedan. Susana Villaran från en vänster koalition valdes till borgmästare över 8 miljonersstaden Lima. Hon skulle ordna upp staden. Utveckling byggs inte bara av betong, sade hon. Den förre borgmästaren byggde och byggde men redovisade inte hur pengarna användes. Han valde att låta International Organisation of Migration utföra byggkontrakt – och dom kommer inte de statliga revisorerna åt. Villaran lovade granska förre borgmästarens finanser. Där började problemet. Hon lovade också att ordna upp trafiken i Lima. Ett stort antal bussföretagare kör sina rutter, inget är samordnat, bussarna speedar för att komma först till en hållplats. Kollisioner. Långa körpass. Bryter mot trafikregler. Kör hejvilt.
Där kom nästa problem för Villaran.
Sedan tog hon tag i den kaotiska grossist grönsaksmarknaden La Parada. En stängning och en flytt till en organiserad marknad med bättre hygien och ordning.
Där kom nästa problem.
Bakom kaostrafiken och bakom kaosmarknaden finns maffiagäng. Försäljarna betalar, producenterna måste gå via maffiagängen för att kunna sälja på marknaden.
Tidigare borgmästare har låtit dessa gäng härja fritt.
Inte Villaran.
Så självklart kommer allt på en gång.
1. Namninsamlingar för att kräva omval – och med hjälp av “skriv på så får du ett paket kex!” och med hjälp av maffiagängen så har de lyckats få ihop 400 000 underskrifter ( plus ett antal underskrifter från döda, utflyttade, icke Lima bor också….) så 2013 blir det av allt att döma ett val omkring fortsatt förtroende eller inte för borgmästarinnan.
2. Transportmaffian strejkar. Men lyckas bara få med sig cirka 10 % av transportisterna. De verkar inte komma långt.
3. LaParada maffian mobiliserar och igår small det till. När vägarna in till marknaden skulle blockeras av polisen, bröt vandalismen ut. 2 döda. 41 skadade. Kaos. Plundring. Bilar i brand.

Dessa händelser hänger ihop.
Någon vill inte förlora sin makt. Någon vill inte förlora sina svarta inkomster.
Ledarinnan för La Parada – Margarita Valladolid – är också aktiv fujimorist. Hon deltar i sammankomster ordande av fujimorister i kongressen.

Nu väntar Lima på vad som kommer härnäst. La Parada ska stängas. Maffian där vill inte tappa sin kontroll.
Busstrafiken ska samordnas. Maffian där vill inte tappa sin kontroll.
Borgmästarinnan säger att hon inte ger upp.
Just därför är Lima fortfarande underbar.
Trots kaosälskarna.

20121026-113617.jpg

Husen som kämpar emot

/ Hans Lind / Leave a comment

Vandring. En till restaurang som välkomnar hundar. La Carrochita. Ägaren säger att en svenska arbetar i kafeet bredvid. Sedan tillägger han “minä rakastan sinua”. Helt så där plötsligt.

image

Gamar. Det kryllar av gamar på de gamla hustaken.

image

Fula gamar.
De gamla husen börjar bli nya. En del gamla hus kämpar emot. De vill inte bli nya.

image

Fujisorry

/ Hans Lind / Leave a comment

Nu är dom i farten igen. Fujimoristerna. Knappt hade de misslyckats med ett foto – photoshoppat – som visade ex-presidentens “döende” och det ledde till ett bakslag. Twitter fylldes med “döende” hundar, nallebjörnar, skådespelare och bakfylla människor under #fujimoring.

Och så kommer nästa drag. En amatörmålning av Fujimori. En ung Fujimori. Piggare än på döende-fotot. Och med en text….. “Jag ber om ursäkt för det jag inte hann göra och för det jag tvingades till att göra”.
En ursäkt som en hustrumisshandlare skulle kunna åstadkomma.
“Det är inte jag. Det är omständigheterna.”
Raskt på Twitter kom #fujisorry
Inlägg efter inlägg skojade med Fujimoris “ursäkt”.
“Jag ber om ursäkt för de orgasmer jag inte gav dig och om ursäkt för de orgasmer jag fick fast jag inte ville.”
Fujimoristerna lär sig inte. De underskattar folk.
Men hur ska de kunna ha lärt sig? Under hans styre så betalades media för vad de publicerade. Rubrikerna kom från Fujimoris gäng. Motstånd skrämdes.
Men det var då.
Nu är inte folk rädda för Fujimori längre.

20121018-153327.jpg

Rigoletto _ när Tripadvisor inte luras

/ Hans Lind / Leave a comment

Det blir ofta väldigt fel på Tripadvisor. Ett tag var Limas bästa restaurang = Burrito Bar. En i och för sig prydlig liten sylta men väldigt populär bland backpackers som blev mätta för en billig penning med tortillawraps fyllda av ris och bönor och en smula kyckling. Sedan tog Saqra över = nära till massturisthotellen i Miraflores och med en amerikaniserad perumeny. Gott men hemtamt.

image

Länge tvekade jag om Rigoletto. En italiensk krog som verkade alldeles för populär för att vara sann. Men en dag gick vi förbi. Långpromenad med Arman. 4 bord på gården mot gatan. Fråga: hund? Svar: javisst!

image

Och Arman fick vatten innan vi fick vin. Perfekt. Och maten? Svar: perfekt!