Frågan på Messenger i går kväll när jag bänkat mig framför fotbollen (på TV) förvånar mig. Inte för att jag kan läsa den för då lever jag ju. Men varför skulle jag inte leva? In på Svt.se innan jag svarar och förstår då frågan.

Sen kommer det fråga efter fråga efter fråga. Det är väl bra att folk bryr sig. Väldigt bra. Men tanken går vidare – folk långt borta från mig vet mer om det som händer runt mig än jag som lever mitt i det runda.

Gårdagen blev märklig. Prat on-line med språkkompisen i Kristianstad. Strax efter skotten. Sedan ut med taxen. Mörka gator. Men trygga gator. Utan att veta att mördaren var i faggorna – hans flyktväg från mordplatsen var i riktning västerut. Jag bor västerut. Hem. Fotboll. Sverige spelade fantastiskt bra. Gyokeres mål fick t o m den belgiska taxägarinnan att skicka beundran från Malaga. Sedan började frågorna. Och fotbollen – trots att den var rent fantastisk – fick bara ett halvt öga. Resten av kvällen var jag klistrad till telefon och tv och förklarande meddelanden från taxägarinnan. Kort sömn. Ut på morgonen med taxen. Mördaren på fri fot. Ut på gatan. Där kommer 2 stabila poliser. Trygghet. Men sedan ser jag att de har varit och handlat frukostbröd. Men parken är stängd. Inte på grund av terror utan för att de fallna löven ska rensas med diverse löv-sugar. Lugn. Det normala inkliver. Vi må ha en terrorist som är nånstans i staden men de torra löven ska bort.

Oro från Sverige.

Det är inte första gången. När jag 1990 flyttade till Mexiko så meddelade min mor med riktning ”du ska ha dåligt samvete” – att min far nu börjat titta på alla nyheter. Men det hände väl inget särskilt då som skulle kunna få folk i Sverige att skicka ett fax med frågan – ”Lever du?” Då fanns inte Messenger eller e-mail.

Men en dag i Nairobi hade en bomb smällt på en marknad. Sådär en 10 kilometer från mig. Jag hörde ingen smäll men telefonen började plinga från Sverige – ”Lever du?” På det sättet lärde jag mig att en bomb hade smällt på marknaden. En marknad jag bara kört förbi nån gång.

En gryning i Lima, Peru plingade det till i mobilen. -”Don’t go to the beach. There’s a tsunamiwarning!” Nu var klockan 0400 på morgonen och jag hade inte tänkt mig gå ner till stranden. Jag hade inte ens vaknat av jordbävningen.

Jag tycker jag hänger med vad som händer. Men mer fokus på det som händer i Sverige. Inte på det som händer nära mig var jag än bott. Min förklaring; i Sverige sprids nyheter snabbt. Media har mer resurser än media i Mexiko, Nicaragua, Peru, Angola, Etiopien, Södra Sudan eller Kenya. Men Belgien då ? Jo här sprids nyheter lite för snabbt till och med – men sen är det ju det där med min dåliga integrering när jag inte behärskar vare mig franska eller flamländska.

Sedan 1990 har jag bott till och från utanför Sverige och sedan 2005 definitivt. En utvandrare. I en bubbla som känns säker men som punkteras då och då av oros-frågor. I det stora hela har det gått bra. Fast jag sprider oro för andra- för de vet inte om jag är en del av rubriken. Men jag kan lugna dem. Uppkopplad 24 timmar för att inte låta folk sitta i orosfyllda väntrum. Och när det verkligen hade behövt vara oroliga – som 2007 – 2008 i Kenya då har jag sett till att kasta ur mig så mycket information som möjligt när jag satt inlåst i mitt hem och inte gick ut på flera dagar.

Sen är det ju en händelse som inte ledde till någon rubrik men som var det svåraste jag varit med om. Men det är en annan historia. Som jag överlevde.