Det mumlas. Tuggas. Glids runt. Lite högmässa innan pastorn har klivit in i kyrkan.
Men så kommer det amerikanska paret. Deras samtal blir offentligt. Högt. Väldigt högt.
Här kommer min teori. Dagisgenerationen har vuxit upp. De där som lärde sig att skrika för att höras. Det behövde man inte göra i den lilla familjen men i en dagisgrupp höjs rösten. De har nu vuxit upp – de som var på dagis utan pedagogik – utan “lek nu med varandra barn!”.
Innan tabletterna fick barnen att böja nacken. Innan man ur och skurade i en skog där de fyra väggarna och taket inte ekar tillbaka rösterna som höjs i en alltmer crescerande nivå.
De är sådär 35-40 år. Den skrikiga dagisgenerationen. De som inte lärde sig att man i ett oväsen också – eller framförallt – kan sänka rösten ett tonläge så man hörs under oväsendet. Inte höja rösten så man bidrar till ännu mer berulho.
Komplettering~ Ankie i Skaraborgs län påpekar att även de som säkerligen aldrig sett ett dagis inifrån som barn kan vara väldigt högljudda. Just det ja. Men så har vi ju grundskolan där en del klassrum kan ha upp till 90 barn. Högröstträning.
Och i talet från EU ambassadören nämndes det 30 åriga kriget som slutade med Westfaliska freden. Som svensk var det en skamstund. Det var ju Sverige som plundrade och härjade och betedde sig allmänt illa i Europa.
En selfie? Jag har röstat på dig!
Jag mätte mina klimatavtryck för 2016. Det var klart färre resor än 2015. 2 gånger till Uganda. 2 gånger till Tanzania. 3 gånger till Sverige. Och så några semesterresor – långhelger i Berlin, Barcelona, Paris och Dubai. Och Lissabon. Och 2 resor till Machakos. 75 kilometer enkel resa. Så visst reser jag. För mycket. Men sedan 29 maj 2016 behöver jag lämna Kenya då och då. För att andas. Fritt.
Det susar från en luftkonditionering. Någon pratar tyst i sin mobil. Väldigt tyst. Jag hör inte vad hon säger.
Hemåt. Framme i kväll.
En rysk handbollsspelerska har lämnat sin ryggsäck obevakad.
Söndag. Jag tänkte mig Galerie Lafayette’s matavdelning. Stängd.
Vid bordet bredvid tände damen en tändsticka. Maken fyllde år. Han fick en chokladbakelse. Och en tändsticka.
Och en flytande ö.
Och sprit.
Paris blev kortärmat. Solen gassade.
Tills det var sovdags. Men före det var det ostron och gamla bekanta.
Nej. En Amerikan i Paris var inte vad jag ville se inför en helg i Paris.
Att vakna 0400 på morgonen är aldrig ett nöje. Onöjet försvinner efter 10 minuter när jag trodde att jag skulle duscha kallt. Jag har solvattenvärmare för varmvatten på taket. Det är kolsvart ute. Det regnar. Hur kan då solenergi ge varmt duschvatten?
Försenad? Den ständiga frågan när man flyger med Kenya Airways.
itsallabouttransparency 