Vardag råder. För en vecka sedan så var det upplopp och plundring och allmän amok i delar av landet. Notera – delar. Inte hela landet. En mexikanska på besök gick till mexikanska ambassaden för att registrera sig och fick till svar;- “Vad gör du här? Ta dig härifrån! Så fort som möjligt!”
Hon är nu på safari i Masai Mara och det fungerar riktigt bra. Hon fick också en karta där områden hon skulle undvika var markerade – bland annat hela kusten. Jag tror mexikanska ambassaden behöver förstärka sin omvärldsbevakning.
Svenska ambassaden är mer cool – de uppmanar svenskar att noga följa utvecklingen och inte åka till norra Kenya. Det avrådes från resor till Lamu – inklusive ön. Däremot tycker Brittiska ambassaden att man visst kan åka till Lamu Island men inte fastlandet i närheten.
Så detta blir förvirrat för resenären – att tänka sig ett möte mellan en svensk, en mexikan och en britt som ska jämföra den information de har om “no-go områden“. Handlar detta om graden av ängslan hos den säkerhetsansvarige – eller om de har information som de andra inte har? Om det är världsmästerskap i ängslan så vinner Mexiko solklart.
Så lugnet är tillbaka. Eller det som är värst i Nairobi har återvänt. Trafiken. Eftersom normaliteten är tillbaka så har trafiken ökat. Och det regnar mer. Trafik och regn i Nairobi >>> olyckor. Inte en dag utan stopp i trafiken för att det är en olycka på gatan.
Under tiden har Arman fyllt 6 år. För 6 år och 2 dagar sedan så hade jag skrivit 4 tänkbara hundraser på 4 olika lappar – Schäfer, St Bernhard, Rotweiler, Labrador. En lapp såg bättre ut än de andra. Lyckolotten. Schäfer. Dagen innan jag drog lotten – hade Arman fötts. Han och en bror. Brodern dog tre månader gammal – drack för mycket vatten ur en swimmingpool. Egentligen så skulle jag ha haft brodern, för Arman var redan paxad – men köparen ångrade sig och ville ha den lugnare hunden- brodern. Arman var för livlig. Understatement. Så 8 veckor senare möttes vi på riktigt. I min bil. En fräsande hund och jag. Och sedan slutade Arman fräsa och suckade och låg och tittade på mig resten av bilfärden.
Resten är kärlek.
….så Marie Bergman har fel. Man kan visst komma undan politiken.
Så idel leenden. Och Tin Roof Café på Langata Link är ju ett ställe man blir glad av. Maten. Butikerna. Maten. Terassen.
Dagens höjdpunkt – trots den goda maten – var damen som stod bakom elefanten som bestämde sig för att kasta lera. På tanten. Halsen. Kinden . Låret. Elefantlera. Bara på henne av alla de skaror som stod runt med sina iPad — kameror – mobiler i högsta hugg. Jag var en av dem.
Öppet mellan 11-12 varje dag utom 25e december. 50 kronor i entréavgift. Köa med 100 andra. Stå i en ring. Och så kommer babysarna stultandes. Och publiken säger ”ooooooooooohhhhhhhhhh”. Jag med. Och de är föräldralösa. Men till skillnad från ett barnhem så har varje elefant en vuxen skötare. Ett barn på ett barnhem har i bästa fall 1/20dels skötare. Våra plånböcker öppnas så mycket lättare för elefantbabysar än för barnhemsbarn. Men däremot får man kliva in på att barnhem i Kenya – helt utan erfarenhet- och bli barnskötare. I 2 veckor och barnen fäster sig vid volontären och så drar volontären iväg. Så elefantcentrets politik – kom hit en timme – öppna din plånbok och fyll din Facebook.
Så jag kom undan politiken idag.
En mexikanska hörde en annan mexikanska. Och en till. Och en till . Och så kom flaggan fram. Och efter flaggan kom en mexikanska till. Varje mexikan reser uppenbarligen med en flagga i bagaget.
I morse fick jag Huevos Rancheros till frukost. Nästan som min första frukost i Mexiko 2 februari 1990 när jag flyttade dit. Jag minns att jag svalde och flämtade för jag tyckte tomatsåsen var stark. Jag minns att jag duschade med knipstängd mun för det var ju farligt med duschvatten. Det var februari 1990.
Det ser ut att vara lågt valdeltagande. Och till och med valstationer där valförrättarna inte har dykt upp. I västra Kenya försöker demonstranter hålla valstationer stängda. Tårgas som svar.
itsallabouttransparency 