-”Lever du?”

Frågan på Messenger i går kväll när jag bänkat mig framför fotbollen (på TV) förvånar mig. Inte för att jag kan läsa den för då lever jag ju. Men varför skulle jag inte leva? In på Svt.se innan jag svarar och förstår då frågan.

Sen kommer det fråga efter fråga efter fråga. Det är väl bra att folk bryr sig. Väldigt bra. Men tanken går vidare – folk långt borta från mig vet mer om det som händer runt mig än jag som lever mitt i det runda.

Gårdagen blev märklig. Prat on-line med språkkompisen i Kristianstad. Strax efter skotten. Sedan ut med taxen. Mörka gator. Men trygga gator. Utan att veta att mördaren var i faggorna – hans flyktväg från mordplatsen var i riktning västerut. Jag bor västerut. Hem. Fotboll. Sverige spelade fantastiskt bra. Gyokeres mål fick t o m den belgiska taxägarinnan att skicka beundran från Malaga. Sedan började frågorna. Och fotbollen – trots att den var rent fantastisk – fick bara ett halvt öga. Resten av kvällen var jag klistrad till telefon och tv och förklarande meddelanden från taxägarinnan. Kort sömn. Ut på morgonen med taxen. Mördaren på fri fot. Ut på gatan. Där kommer 2 stabila poliser. Trygghet. Men sedan ser jag att de har varit och handlat frukostbröd. Men parken är stängd. Inte på grund av terror utan för att de fallna löven ska rensas med diverse löv-sugar. Lugn. Det normala inkliver. Vi må ha en terrorist som är nånstans i staden men de torra löven ska bort.

Oro från Sverige.

Det är inte första gången. När jag 1990 flyttade till Mexiko så meddelade min mor med riktning ”du ska ha dåligt samvete” – att min far nu börjat titta på alla nyheter. Men det hände väl inget särskilt då som skulle kunna få folk i Sverige att skicka ett fax med frågan – ”Lever du?” Då fanns inte Messenger eller e-mail.

Men en dag i Nairobi hade en bomb smällt på en marknad. Sådär en 10 kilometer från mig. Jag hörde ingen smäll men telefonen började plinga från Sverige – ”Lever du?” På det sättet lärde jag mig att en bomb hade smällt på marknaden. En marknad jag bara kört förbi nån gång.

En gryning i Lima, Peru plingade det till i mobilen. -”Don’t go to the beach. There’s a tsunamiwarning!” Nu var klockan 0400 på morgonen och jag hade inte tänkt mig gå ner till stranden. Jag hade inte ens vaknat av jordbävningen.

Jag tycker jag hänger med vad som händer. Men mer fokus på det som händer i Sverige. Inte på det som händer nära mig var jag än bott. Min förklaring; i Sverige sprids nyheter snabbt. Media har mer resurser än media i Mexiko, Nicaragua, Peru, Angola, Etiopien, Södra Sudan eller Kenya. Men Belgien då ? Jo här sprids nyheter lite för snabbt till och med – men sen är det ju det där med min dåliga integrering när jag inte behärskar vare mig franska eller flamländska.

Sedan 1990 har jag bott till och från utanför Sverige och sedan 2005 definitivt. En utvandrare. I en bubbla som känns säker men som punkteras då och då av oros-frågor. I det stora hela har det gått bra. Fast jag sprider oro för andra- för de vet inte om jag är en del av rubriken. Men jag kan lugna dem. Uppkopplad 24 timmar för att inte låta folk sitta i orosfyllda väntrum. Och när det verkligen hade behövt vara oroliga – som 2007 – 2008 i Kenya då har jag sett till att kasta ur mig så mycket information som möjligt när jag satt inlåst i mitt hem och inte gick ut på flera dagar.

Sen är det ju en händelse som inte ledde till någon rubrik men som var det svåraste jag varit med om. Men det är en annan historia. Som jag överlevde.

-”Jag är för gammal för att vara diplomatisk..”

..och så skällde han ut publiken. -”Ni har alla bevis för att lagstiftningen behövs. Ändå väntar ni! Vad väntar ni på?

Då handlade det om medlemmarna i Europarådet som fick en åthutning för att de tvekade om att införa lagstiftning som skyddar barn från allt våld – d v s förbud mot kroppslig bestraffning.

Vid ett annat tillfälle kommenterade han i en panel när Venezuela och Colombia anklagade varandra för saker som de själva bägge var lika skyldiga till; – ”Det där var ungefär lika intelligent som när en fisk anklagar en annan fisk för att vara blöt!

Frihet som pensionär. Den brasilianske professorn och diplomaten är äldre än jag – 13 år äldre. Men han har inte pensionerat sig än. Men han är för gammal för att vara diplomatisk. Säger han.

Jag tänker på honom när jag nu sammanfattar ett år som pensionär. Friheten. Bort med balansgång. Fast jag behövde egentligen aldrig gå balansgång – men när marknadsavdelningen fick e-mail om att jag borde få sparken eller när peruanska twittrare taggade deras UD med krav på att jag borde utvisas när jag hade åsikter om Fujimori – så krymper friheten. En stund. Nåja- jag fick aldrig sparken eller blev utvisad, men lite gå på tå ett tag behövdes.

Mina drömmar har förändrats. Under de hundratals år jag arbetade så återkom två sorter av drömmar;

  • Jag letar efter rena kläder att packa ner i resväskan men flyget går om en timme och taxin har inte kommit och jag hittar inte passet
  • Var jag än bor så går min dörr inte att låsa

De drömmarna är borta. Man behöver ju inte vara varken sig Freud eller Jung för att tolka drömmarna – 1. Stress – aldrig bli klar utan att det dimper ner nya arbetsuppgifter på mig respektive 2. Vara på vakt – rädsla för att göra fel eller bli avslöjad som inkompetent.

Drömmarna som pensionär har inte övergett arbetet – men det är nice drömmar om möten i arbetet – trivsamma möten, Spännande möten som jag vaknar upp från och blundar för att återvända till drömmen. Så trevliga är de.

Det finns ett sug att flytta tillbaka till Sverige. Ett visst sug. Att vara politisk på sociala medier är begränsat. Det är liksom att öppna fönstret och vråla ut åsikter ett tag. Enbart duvorna hör. Det som lockar med Sverige är att engagera mig på riktigt. Politiskt. Inte bara vara en åsiktsmaskin utan också ta ansvar för åsikterna på riktigt. Jag minns hur spännande det var att sitta i kommunstyrelsesammanträdena på 80-talet och höra om hur björkrötter angriper vatten och avloppsrören. Allvar! Jag fick lära mig väldigt mycket. Jag fick respektfulla möten med hedersknyfflar som kunde vara både moderater eller folkpartister. Det var på den tiden när det fanns hederligt folk i de partierna. Förra seklet alltså. Det var den tiden Sverigedemokrater – fast de hette Bevara Sverige Svenskt på den tiden – ägnade sig åt klisterlappar på lyktstolpar. Det var den tiden när rasister skämdes för att stå och glutta bakom köksgardinen för att misstänkliggöra någon som gick förbi som inte var klädd i svensk folkdräkt.

Men bli politiskt aktiv. I vilket himla parti?

-”De där mammorna blir glada när deras barn dör!”

Det sade hon som satt i sätet bredvid mig på Austrian Airlines. Planet som snart skulle lyfta från Ben Gurion flygplatsen i Tel Aviv. Hon var lite nyfiken -eller väldigt nyfiken – över varför jag eskorterades till min sittplats av två säkerhetspersonal.

Jag hade tillbringat 4 timmar i en säkerhetskontroll. Alla mina papper kopierades. Jag fick klä av mig i en hytt, Petades under armarna och i skrevet.

Mitt brott? Jag hade besökt Gaza i 4 timmar. Av de 4 timmarna bestod en timme av att vara ensam med min kollega i en väntsal. Inga framför oss. Inga bakom oss. Men vänta. Vi bestämmer när vi vill kolla ditt pass. Tålamod. Vi hade bokat av en hel dag så väntan var inget bekymmer.

Tillbaka till Ramallah. Det var på den tiden när check-points var mangelkvarnar. Förnedring. Hån. Från ockupationsmaktens soldater. (Det var mycket bättre 2017 när jag kom tillbaka 13 år senare- då var vägspärrarna borta).

Hade jag gjort nåt annat brott? Att ha en 5 dagars kurs med folk från ministerierna om barns rättigheter? Förtjänar det en 4 timmars säkerhetskontroll och en eskort till sittplatsen av säkerhetsvakter? Inte i de flesta länder.

Tillbaka till damen i sätet bredvid. Hon försökte – ”Have you been to the holy places ?

Jag berättade och då blev det stopp. Jag berättade om bosättarna i Hebron som kastade sopor på de palestinska barnen som gick till skolan. Jag berättade om familjerna i Jenin som satt fast i sin stad. Jag berättade om min kollega som inte fick åka med mig i min hyrbil eftersom jag körde på en bosättarväg och han var palestinier. En palestinier i Palestina. I hans land.

Och det var då. Då hon sade att palestinska mammor blir glada när deras barn dör. Att palestinska mammor blir glada när deras barn dör, för då blir de martyrer.

Jag tittade på henne. Hon var sammanbiten. Inget läge att argumentera. Jag bara – ”you are totally wrong”. Sedan var vi sammanbitet tysta ända tills planet landade i Wien.

Och nu. 20 år senare. Fler illegala bosättningar. Fler igencementerade vattenhål. Fler vägar som palestinier inte får använda, I sitt eget land.

Och där satt vi. På hotelltaket. En palestinier och jag. En kristen palestinier. Och vi såg havet. Medelhavet. Han hade aldrig varit där. Han fick inte, Förbjuden. Av Israel.

-”Vad skulle behöva hända för att ni kommer en millimeter närmare freden?

-”Det går inte”

Och där fastnar vi.

Jag minns den palestinske psykiatrikern som var med om att arbeta fram Geneve-förslaget. Ett linjalarbete om hur en fredsöverenskommelse skulle kunna se ut. Han sade;

”När en palestinier pratar hör israelen bara ordet ”Holocaust” När israelen pratar hör palestiniern bara ordet ”ockupation”.

Så är det fortfarande. Eller inte. Nu i oktober 2023 är där bara ”fördöm alla palestinier eller så är ni Hamas -kramare”

Världen går bakåt.

Kung Karl spirar inte …

Det har varit en no-go zone. Varför skulle jag vilja åka dit? Hög brottslighet (fördom). Slitet. Kolgruvedamm. Men så hade jag en barvända med en klok finska som fnös när jag sade att jag skulle till Aalst.

-”Vad ska du där och göra? Tråkig stad. Åk till Charleroi. Även om det är slitet idag så kan du se hur välmående det var en gång.”

Så jag åker till Charleroi. Staden som jag mest förknippat med Ryanair och besökare till Bryssel som tror att Brussels South Airport ligger nära Bryssel. Det gör den inte. Den ligger i Charleroi.

Och så allt elände kring Marc Dutroux och kidnappningar och mord på unga flickor. Ett sår som fortfarande skaver i Belgiens historia.

Det är lätt att åka dit. 1 1/2 timme med ett snabbt tågbyte. Det är svårare att komma hem då tågbolaget tycker helger är bra tillfällen för att rusta upp spår.

Det börjar förvirrat – tåget anländer till Charleroi South som också heter Charleroi Central. Men över en kanal och här är staden. Hotellet är helt och rent och de ger en uppgradering till ett rum med chips och juice i minibaren och ett badrum jag kan stöta kula i. Om jag hade haft en kula med mig. Rejäla ytor.

Bredvid hotellet ett splitternytt shoppingcenter – Rive Gauche. Allt blänker men det har lett till att småbutikerna i närheten glänser inte. De är stängda. Antalet plywoodskivor över fönster överträffar vad jag såg i Miami efter en orkan. Det är en sluten stad. Den kungliga staden – Charleroi som fick byta namn från Charnoy till Charleroi för att hedra kund Karl II av Spanien. En 5-åring. Därav Kung Karl i rubriken om det har varit en gåta ända fram till nu.

1968. Den första kvällens restaurang har inte bytt inredning sedan 1968. Bra så. Det är som att sätta sig en tidig upplaga av Allt om Mat och må bra.

Dag 2 avverkar jag två museer på förmiddagen. Och ett stadshus där jag som enda turist får en guidning bland jättefigurer i papiemache och dammigt tyg.

Så är det för övrigt även på Museum 1 och Museum 2. Jag är den enda besökaren. Så vill du vara ensam turist – åk till Charleroi.

Museum 1 är som det ska vara 7-8 salar med tavlor som får fantasin att rusa.

Museum 2 är mer industrilokal med artist som vill säga nåt jag inte förstår.

Lunch på en restaurang med goda – väldigt goda recensioner. Och jo. Välförtjänt. Alltså recensionerna. Om jag är förtjänt den goda maten är en annan historia.

Men sedan tar staden slut. Finns inget mer att se. Slutar räkna plywoodskivorna. Åker hem. På trasiga järnvägsspår. Det tar tid. Det är svett. Det är gamla tåg. Det är straffet för att jag åkte på besök till Kung Karl. Men museum 1 var fantastisk. Och maten.

4 dagar bland Sverigedemokraternas kompisar…

…tänkte jag när resan började.

30 minuter senare slutade jag tänka så. Taxin korsade Donau och på kameravstånd blänkte parlamentet.

-”Beautiful building” sade jag.

-”But bad politicians” svarade taxichauffören.

Det ungerska parlamentet

Och så är det. I parlamentet har regeringspartiet Fidesz egen majoritet. Men inte i Budapest. Och det är i Budapest jag är. Inte Fidesz-stad.

Staden är full av folk som följer viskande människor.

Inget skrik. Inga högtalare. Utan en guide som viskar i en liten mikrofon och skocken följer efter – inte tryckandes mot guiden för att inte missa orden- utan alla har egna hörlurar så de inte missar ett endaste ord. Framsteg? Ja det är lite tystare men grupperna är större och därmed svårare att passera.

Dån över Donau

Nationalgalleriet. I varje sal sitter en äldre dam med lila tröja. Och ler vackert. Så ska museivakter vara. Överallt. Nationalgalleriet tar en förmiddag. Resten av slottet tar en annan förmiddag. De bodde stort de där regenterna – även om det informeras att en av dem som byggde ut slottet bara besökte detta en gång.

-”Hur ska jag kunna korrekturläsa när manuskriptet är osorterat?
Idol

Maten. Nja. Det är rustika portioner. Mängd före smak. Jag imponeras mer av inredningarna än av tallrikarna.

Fast denna schnitzel var god
Kalle Anka

Handen. St Stephens hand. Ungerns förste kung. Vars hand är en nationalklenod. Och vårdas ömt i basilikan efter att ha färdats runt lite här och var. Men sedan 1945 tillbaka i Ungern.

Handen!

Så nej – jag hamnade inte bland Sverigedemokraters vänner. Jag hamnade bland;

  • Turister från USA som föredrog franskt vin för ”de visste mer eller mindre var det landet ligger”. Sedan var en av dem väldigt intresserad av första sidan på menyn – ”What are all these food?” Det var möjliga allergier svarade servitören. Hon beställde inte allergierna.
  • Taxichaufförer som avrundade räkningen generöst uppåt. Yes – taxin i Budapest har dåligt rykte.
  • Selfiepinnar. Selfiepinnar!!! Jag trodde de var utdöda. Men de lever.
  • Och så damen på flygplatsen som hade en toalettstolsförhöjare som handbagage
Jag trodde först det var en stödkrage

Detta var mitt andra besök i Ungern. Det första skedde 1981. En annan värld. Tågluff där privata rum hyrdes ut via statliga turistbyrån Ibusz. Där handlade det inte om att välja rum själv utan staten valde. I Budapest hamnade jag hos en familj i en förort. De hade alla städredskap i badrummet. Som inte var ett stort badrum. Jag minns inte så mycket om dem. Det var ett äldre par som höll sig undan när turisten kom in i lägenheten. I Siofok vid Balkan-sjön däremot – där var det expediten på Ibusz själv som valde sig själv som hyresvärdinna. Hon hade en liten stuga i trädgården och det var ett bra boende fast hon förmanade att jag inte fick ha ”midgets” på rummet. Jag tror jag stirrade så mycket på henne – helt oförstående så hon fick upprepa flera gånger att jag inte fick ha ”midgets” på rummet så efter den sista upprepningen förstås jag att hon sade ”mädchen”. Gåtan löst.

Nästa resa i öst resulterar i premiär i Polen