Ebolavarning

IMG_2435.PNG
-“Ni som ska till Lusaka – alltså inte ni som ska Harare – ge er tillkänna!”
Jag räcker upp handen.
Detta sker i måndags – tidig morgon på Jomo Kenyatta International Airport. Jag ska till Kenneth Kaunda International Airport. (När får Sverige en Olof Palme International airport – eller det borde nog vara Gustav Vasa International Airport eftersom det handlar om frigörarherrar
Jag får en papperslapp med hot.
Om du har varit i Guinea Conakry, Sierra Leone, Liberia eller Nigeria de senaste veckorna så kommer du att placeras i karantän i 30 dagar i Zambia.
Planet blir försenat – en passagerare som har checkat in dyker inte upp. Jag vet var hen har varit…..
Framme i Zambia så sker ingen kontroll. Passkontrollanten har munskydd och bläddrar förstrött i passet men inte hinner hon se alla stämplar.
(Mitt pass är stämpelfyllt)

IMG_2434.PNG

Under tiden meddelar Korean Air att de från 20 augusti ställer in sina Kenya flyg. Det sker dagen efter det att WHO säger att Kenya är i riskzon 2 p g a att vara en reseknytpunkt. Det får regeringen att morra och WHO och annonsera dagen efter att det minsann är massor av länder som är riskland2.
Nu hade Korean Air 3 flyg i veckan till Nairobi och de flygen var inte särskilt populära. Tror jag.
Under tiden så vill inte Kenya Airways avbryta sina Västafrikaflygningar. Det handlar inte om ekonomi, hävdar de. För de flygen ger ju “bara” 25% av deras intäkter. Hrmphh..
I stället skickar de 2 läkare till Sierra Leone – Liberia för att “lära sig mer om Ebola”..
Det tar bara 2 dagar och så säger Kenya Airways att passagerare från Sierra Leone och Liberia inte ska få komma in i Kenya. Nigeria då?
Nja – det är ju lönsammaste rutten.

Under tiden har folk i Kenya “hört” att det redan finns 4 ebolapatienter i Nairobi. Folk hör så mycket.

Om man verkligen tänker efter så verkar inte Ebola smitta så lätt. Sedan mars i år har 2000 personer smittats (vad man vet). Detta i stater med stor befolkning; Liberia – 4 miljoner, Sierra Leone 6 miljoner och Guinea Conakry 11 miljoner.

Nåja, ingen karantän i Zambia. Och sedan hemma i Kenya – ingen frågar något om var jag har varit när jag kommer till flygplatsen. Jag som hade hört om timslånga köer med temperaturmätning och frågeformulär.

Svindlande höjder

Mitt i regnskogen i södra Mexiko ligger mayastaden Palenque. I ruiner. Ett lätt duggregn. Upp på en mur. Att klättra uppåt går bra. Att ta sig ner är en helt annan sak. Muren sluttar neråt. Den är säkert 50 cm bred. Utan räcken. Utan handtag. Utan något för händerna. Bara en sluttande blöt mur.
Knäna låser sig. Benen lyder inte.
Alltså dramatiken är min egen. Det är inte mer än 2 meter till marken. Och muren är 50 cm bred. Faller jag så trillar jag. Svårare är det inte. Men paniken finns där.

En cykelväg i Märsta. På väg till jobbet. Det plingar bakom mig och en dam på cykel rusar förbi. På pakethållaren barnsäte sitter ett barn och ser sin mors breda bak.
Jag blir alldeles kallsvettig. Knäna låser sig. Fast jag går på en två meter bred gångväg där fallhöjden från asfalten är 2 centimeter.

Hur kan man ha svindel på en gångväg?
Jag kan. Om en damcykel med barn på pakethållaren plingar förbi.

Såhär är min svindelteori.
Ett barn blir buret lite halvklumpigt. Lite löst hängandes. Rädd för att bli tappad – men blir inte tappad. Så fallet är rädslan. Landningen är rädslan – för barnet vet inte om det kommer att göra ont eller inte att landa. Själva fallet tar nog inte ont. Men landningen?

På somrarna cyklade min mor mig till skördedagiset i Olkamangi byskola. Jag satt bakom henne. En rejäl nerförsbacke. Fartvind i ansiktet men ingen sikt. Jo, en moders bak men inget annat.
2 uppförsbackar. Där ställde sig moderskapet på cykeltramporna. Cykeln vajade från höger till vänster. Paniken växte. Det blir nog ett fall. Ett hårt fall. Eller jag vet ju inte om det skulle göra ont.

Så hade hon kört omkull så hade jag inte haft svindel. Hon körde aldrig omkull. Hon tappade mig aldrig. Så nu har jag svindel. För jag vet inte om landningen gör ont. Vare sig jag står med låsta knän på en mur i Palenque eller om jag står på en stol i Nairobi och byter glödlampa.

DSC09036.JPG
Jag är för övrigt glad att jag inte är giraff – eller i alla fall en giraff som aldrig har landat

Fagerstapolisens analysförmåga överskrider Fagerstapostens

Såg Anders tar parti – när han besöker Fagersta och försöker förstå hur det kommer sig att Vänsterpartiet har 58% av rösterna i kommunalvalet.

Hans svar på sin egen fråga blir att det finns en hedersknyffel som heter Stig Henriksson och det är honom man röstar på – inte Vänsterpartiet. Det kan nog vara så – men lite djupare hade han kunnat gräva. Kanske blev det svårt när det som man förväntar sig vara höjden av analysförmåga i en kommun – lokaltidningen Fagerstaposten bara mumlade;
-“Oj! Är det sålänge han har haft makten? Ojdå…”
Istället kom den djupaste analysen från de två kvinnliga ordningspoliserna. Mer pratglada. Mer analytiska. Och framförallt > roligare.
Min gamla hemkommun – välskött men “monopolistisk” (som moderaten Johansson sade). Han eftersträvade mer privata alternativ. Att folk inte efterfrågar de privata alternativen verkade inte vara ett problem. Privat ska det va!
En sak som programmet missade var bilden av Fagersta före 1998 – en sammanblandning av HSB, Fagersta kommun, ABF, Kommunalarbetarförbundet, Folkets hus, LO, Socialdemokraterna där det till slut var oklart var besluten togs och i vems intressen.
Stig Henriksson pratade om kommunbefolkningen som medborgare – inte som kunder. Klokt. Under (S)-styret var kunderna de organisationer som var knutna till partiet. Räckte inte pengarna till så höjdes skatten.
Jag minns mitt första kommunfullmäktige sammanträde. Folkets hus hade beslutat att byta golv i B-salen. 50 000 kronor kostade det. Men det fanns inga pengar, så man sökte pengar hos kommunen – efter det att man hade bytt golv. Milda protester från mig – “så kan man ju inte göra! Pengar först och golvbyte sen! (Detta var före det Perssonska bibliska – Den som är satt i skuld är inte fri!”
Svaret från hedersknyffeln Ragnvald Oscarsson (s) blev -“Men han Lind måste ju förstå att det var alldeles rutti botti hörna!”
Vad svarar man på det? Golvet var ruttet- det gick inte att ordna dans i B-salen! Och synen var på nåt sätt att Folket hus och Kommun var liksom samma sak, samma kassa.

Jag minns också ett länsmöte för kulturnämndsledamoter. En per kommun. Kulturnämnden i Fagersta skickade mig – fast jag representerade Vänsterpartiet. Vid startfikat på mötet så sade två socialdemokrater – Oj Oj — ni har det inte lätt i Fagersta med det där toppstyret i partiet!
Men jag är vänsterpartist…
Det uppstod tystnad och en snabb nerklunkning av kaffet.

Så lite mer historiegrävning hade varit bra. Då kanske man hade hittat kombinationen av rejält missnöje med (S) maktfullkomlighet – minns också min (S) bänkgranne i kommunfullmäktige som ofta höll med (V) viskandes, men röstade emot – och den Stig Henrikssons popularitet.

För så är det – man röstar på den man litar på. Och som tycker någotsånär som en själv. Men som man framförallt litar på. En som man skulle kunna köpa en begagnad cykel av och veta att den inte är stulen.

När DN ska beskriva programmet blir det platt. -““Han har ju sänkt skatten! Vad är det för vänsterpartipolitik?” Det hade nog varit på sin plats att kontrollera från vad skatten sänktes – d v s från Sveriges högsta kommunalskatt, och sänkningarna var 10 öre/år. Istället blev det “en vänsterpartist som sänker skatten!”

Idag fick jag min röstsedel. Vem ska jag lita på i september?

Morogoro

Smakar på namnet. Det är lite Sagan om Ringen varning över det hela- Men inte lika mycket som staden Gondor vid Lake Tana i Etiopien.
Morogoro – 240 km och 52 bensinstationer (!) från Dar Es Salam. Bitvis har vägen rasat efter kraftiga regin i april. Men det går undan.
Bensinstationerna är förresten inte vilka som helst utan rejäla bensinpalats. 52 stycken och fler håller på att byggas.
Det är platt, platt och platt ända tills vi kommer till Morogoro. Rejäla berg som beskyddar staden. Liksom hukar sig över husen.

Hotell Hilux. Fawlty Towers-varning men med charm. Inga skrik vare sig från kunder eller personal, fast nyckeln fastnar i dörrlåset och går inte att få upp. Det finns elektroniska lås men korten går inte att ladda för det är strömavbrott. Och generatorn sätter vi på klockan 1800 minsann.

(Nu kom det in en herre med ett frukttorn på sin tallrik. Apelsinerna klättrar på bananerna som klättrar på papayan.)

Gårdagens besök på Morogoro universitet var givande. Landets centeruniversitet för landsbygdsutveckling. Professorn för skogsbruk berättade att tidigare hade Dar Es Salams statliga universitet den rollen – men “de har ju inga skogar eller jordbruk där!”

Mer Fawlty towers. När man duschar – rejält med vatten, bra tryck och värme! – så blöter man ner toalettstolen som är i samma bås som duschen. Så egentligen behöver man inte spola utan se till att duschen tar hand om spolningen.

Men det är otroligt charmigt.
Frukostservering.
How do you want your eggs?
-2 fried ones please,.
-Whats your roomnumber?
-313.
-What?
-Three one three. Threethirten.
– 2 rooms?
– No, one.

Till middagen;
-Which local beer is the one with best taste?
-Tusker Light

Snart tillbaka till Dar Es Salam. 52 bensinstationer på vägen. Kanske har de blivit fler under natten.

20140807-084401-31441692.jpg

Du ska ge fan i att sticka nålar i mig!

iphone2 103
Helt plötsligt hade han bara flyttat in. Det var något om att kommunfullmäktige tyckte att jag inte borde bo ensam där. Jag försökte få honom vräkt. Försökte skrämma bort honom. Grannarna försökte hjälpa till. Vi ställde oss i bakhåll för honom och såg hotfulla ut. Men det hjälpte inte. Det räckte inte med vardagsrummet snart. Han tog över köket, badrummet och mitt sovrum också. Han tyckte jag kunde bo i den fönsterlösa garderoben. Som han låste dörren till efter att ha stängt in mig där.
-“Jag skickar ju mat till dig! Se så generös jag är!”
Domstolen tog sin tid men dömde honom till att flytta ut från alla rum utom vardagsrummet. Men det sket han i. Istället började han bygga barrikader mot garderoben. När jag försökte gå på toaletten – gick det helt plötsligt inte en dag. Det var något om att jag skulle kunna förstöra hans tillhörigheter om jag tilläts gå på toa när jag själv ville. Ibland gick det bra – men då fick jag stå utanför toadörren och bli kroppsvisiterad – helt efter hans nycker. Och akta mig om jag hade gått på mattan i hallen! Den var hans!
Jag fick inte ta emot besök – speciellt inte om de hade mat och medicin med sig till mig. De besöken jagade han ut i trappuppgången och sade att de kunde väl besöka grannlägenheten i stället, fast det var just mig de vill hjälpa.
Jag fick nog. Med ett blåsrör började jag skjuta knappnålar på honom.
Det blev panik! Jag ville honom illa. Han som bara ville leva i lugn och ro! Hur kunde jag bete mig så?
Dörren till garderoben öppnades – en handgranat slängdes in.
-“Jag försöker ju bara försvara mig!skrek han.