Från 172000 till 52000

Och det märks.

Besök på utlänningskontoret idag. Registrera adressändring. Sist jag registrerade mig > Bryssel city med 172 000 invånare. Det kändes som om alla satt i väntrummet på utlänningskontoret. Skrikande kringspringande barn som tystades med sockerstinna drycker som gjorde att de skrek ännu mer. Kön för de som inte hade bokat tid utan köat sen tidig gryning. Den långsammaste kön i världshistorien. Den sura tjänstedamen som skickade mig hem igen för jag hade kryssat i fel ruta. Men den vänliga andra tjänstedamen som fixade allt medan jag väntade. Väntrummet osade av förväntan och skräck.

Idag – ett annat scenario. Jette stadshus. Kölapp i receptionen och bara 1 nummer före mig. Ett väntrum med 2 östeuropeiska hästsvansar som kramade sönder sina papper. En äldre korpulent herre med en väldigt mycket yngre fru. That’s it. 5 minuters väntrum som osade frid.

Tjänstedamen pratade engelska. Hon tyckte hundar var bättre än barn. Hon fixade det mesta på 3 minuter. Nästa steg är ett hembesök av polisen som ska kolla att jag verkligen bor där jag bor. Om sådär 3 veckor. Sedan blir jag kallad tillbaka till kommunalkontoret för en ny legitimation.

Det osade frid och fröjd om kommunalkontoret.

Assistenten har tålmodigt lyssnat till mitt svärande medan jag har skruvat ihop en köksö, en skänk, ett skoskåp, en klädrack och ett soffbord från IKEA. Det har varit för många skruvar med – men de attans skruvarna har alldeles för klena och ytliga kors så skrivmejseln gör som skidan. Slinter. Jag svär.

Men det saknas förvaringsutrymmen. Alternativt – jag har varit en samlare.

Det har varit tysta helger. Fram till igår. Skolorna öppnade. Nu skriks det på gator och i parken Paul Garcet. Assistenten är allergisk mot skrikande barn. Han skäller. Barnen skriker ännu högre men springer fort iväg.

Jag – ”Nej!! Du får inte jaga!

Kopplet sträcks ändå.

Det nyrenoverade huset ekar tomt. Det har flyttat in en tungrakvattnad belgare på tredje våningen. Hon på första våningen har bara flyttat in sina stolar. Hon högst upp – vette fasen om hon flyttar in. Ett familjedrama före jul.

Men jag ser fram emot våren när långbordet är på plats i trädgården och grannarna kan bli inbjudna för tvångslek med assistenten.

En framtida karriärväg för Adaktusson – eller – Glöm inte annex 8

Nu är det klart. Det tog 4 månader. Jag är inskriven i Belgien och har ett IDkort som gäller till 2024. Och det har vandrats fram och tillbaka till kommunhuset där väntsalarna är fyllda av väntare.

I dag gick jag två vändor för jag hade ju inte med mig “le papier!!” Pappret! Annex 8. Jag fick ett brev igår med pinkod till det kommande IDkortet och en uppmaning att hämta kortet i kommunhuset. Raskt dit i morse. Utan Annex 8 – som det inte stod något om i brevet.

-“Men det förstår väl alla att man måste ha Annex 8 med sig!”

Det är som Lars Adaktusson som hänvisar till principer vid omröstningar när han väljer att rösta emot ett fördömande av Paraguay för att de nekar en våldtagen 10-åring abort. Principer. Det gäller att hålla reda på dom! Annars går världen under. Principer som är så viktiga så man inte ens behöver nämna dom. Alla lär ju fatta. Liksom. Adaktusson och kommunhuset. Samma inställning till omvärlden. Jag först. Principen! Resten sen.

Nåväl – vända 2. Damen – som för övigt var en tant som man bara vill krama om (inte så där som Peter Lundgren, SD kramas – utan en varm kram för att hon ler vackert mitt i byråkratin) – log snällt när jag återvände efter 20 minuter med Annex 8. Le papier!! Slumpen gjorde att min kölapp ledde till samma förmanande leende tant igen. Hon var nöjd med att jag hade gämtat pappret. Pappret med stort P.

Pappret som hon behöll efter att ha registrerat mitt IDkort. Jag är nu utan Annex 8 . Jag vet inte hur jag kommer att klara mig utan Pappret. Jag hoppas det går bra.

Medan jag var i väntans tider så stirrade jag. På väntrumsfolket. Det är 2 olika väntrum – ena är ett vänrum och det andra ett ovänrum. Vänrummet där man hämtar IDkortet är stort. Tomt. Kort kort-väntan. Det ovänliga ovänrummet är där man söker tillstånd att vistas i Belgien. Där är de grå plaststolarna klädda med nerver. Där vankar folk av och an. De latinska stoppar allt som rör sig för att ställa frågor. Städerskan med städvagnen blir överrumplad av frågor om kösystemet som är invecklat. Antingen bokar man tid på nätet och får komma 6 veckor senare – eller så ställer man sig vid porten klockan 0700 och väntar 2 timmar på att få en av de 200 kölapparna som delas ut dagligen. Och sedan väntar man med de 199 andra och med de som har en bokad tid. Mellanösternfolket går från lucka till lucka och frågar – fast det inte är deras tur. Bättre med latinerna som frågar städerskan. Men det är ett orosmoln över det hela. Har jag rätt papper med mig? (Det hade jag inte). Har jag kryssat i rätt ruta? (Det hade jag inte).

Men nu 4 månader senare så behöver jag inte köa längre. Tror jag.