DHL i Peru och Chile = Vinnare av 1a pris för mest ineffektiva företag

Så går dom på igen.
DHL.
För att snabba på frågade vi – var den depå som låg närmast flygplatsen fanns – där vi kunde hämta försändelsen idag. Allt för att snabba på.
Nehej! Ni måste hämta kuvertet på detta kontor!! blev svaret.
Och så idag – kuvertet är på väg, men har skickats av DHL till den adress Luis är registrerad på – men där han inte har bott på 4 år.
Trots att vi bad att få hämta kuvertet på deras kontor.

Underliga äro DHLs vägar.

Men efter en timme i telefon så går de med på att lämna av kuvertet i deras central – som ligger på väg till flygplatsen, dit vi ska i eftermiddag.

Och i denna stund börjar en livslång bojkott mot DHL.

Varför?
Jo.
Skickar ett blodprov 27 januari från Lima till Santiago.
Blodprovet nåt laboratoriet i Santiago 3 april!
Laboratoriet är färdiga med testet Måndagen 14 april.
Vi ber DHL hämta provet för att skicka det till Lima,
Provet hämtas av DHL 45 timmar efter det att betalning har skett !
Provet anländer till Lima på Torsdag 17 april.
Och ska levereras först Måndag 21 april.
Till fel adress….

Och nu har vi provresultatet.
Men…. när vi hämtade kuvertet och öppnade det i bilen – så hittade vi foton på ett hus!
DHL hade gett fel kuvert…..

5e dagen och ingen Dry Martini…

…eller ceviche.
5 dagen och det har ätits spagetti, kinamat, avocadon, kyckling, club sandvich.
Ja…. mat som i vilket semestermål som helst.
Det har druckits bistert vin, kinagroggar, öl.
Ja… drinkar som på vilken paraplyiställetförsmak bar.

Och jag är i Lima.
Det vankas ceviche på söndag.
Men inget annat som på nåt sätt närmar sig det peruanska stora köket.

Som förresten halkar.
Bästa peruanska restaurang kom på 9e plats på Tripadvisors lista över bästa latinamerikanska restauranger.
9e plats.
Det ni…

Familjeåterförening

kramare
27 timmars resa väntar. Uppmuntrad av KLMs filmsortiment. Allt jag inte hunnit se och har velat se – listas upp på deras “entertainment” meny.
Hurra!
Men att resa dessa 27 timmar har tagit månader av förberedelse.
Rabiesblodprov på Arman. Görs enbart av laboratorier i Santiago – eller snarare enbart 2 laboratorier där godkänns av EU. Så in med ett chip i nacken på hunden och ett rör med blod.
Blodet skickades via DHL till Santiago och där satt blodprovet fast i tullen i 2 m å n a d e r !
För 2 veckor sedan fick laboratoriet försändelsen.
Och de är tysta.

För 3 veckor sedan bokade jag min resa – med Arman som incheckat bagage på hemvägen.
KLM bekräftade snabbt. Andra sträckans Kenya Airways har ännu inte svarat…
Det visar sig att man inte får föra in hundar som incheckat bagage till Kenya, enbart som “manifest cargo”.
Så fram med en flyttfirma som kan ta sig an att frakta Arman.
Det gick fort.
Men att betala dem var svårare.
Internetbank? –Nja. Vi har inget SWIFT nummer… Men till slut hittade de ett konto de har i Miami så det gick att skicka över pengar.
Under tiden visar det sig att instruktionen som veterinären lämnade om burstorleken – Hunden ska kunna stå upprätt.. inte riktigt stämmer. Det ska vara “hunden ska ha mellan 7 till 9 centimeter från huvudet till burtaket”.
Så en ny bur….
Någon som vill köpa en begagnad hundbur?

Men den som längtar efter något gott får vara beredd på frustrationer.
Och lär sig samtidigt väldigt mycket om att frakta hundar.
Tror jag.

Företag och barns rättigheter

Här sitter vi. Företag. Stat. Enskilda organisationer.
Och 2 ungdomar.
Företags ansvar för barns rättigheter.
I salongen bredvid sitter det stora brasilianska byggföretaget Odebrecht.
Här inne sitter de företag som redan gör något.
En del är filantropiska.
Ger pengar. Gör något.
Det är bra.
Men inte tillräckligt, säger UNICEFs representant.
Filantropi hjälper några få men ändrar inte ett samhälle i grunden.
Företag är inte ansvariga för barns rättigheter.
Nej.
Men staten är ansvarig för att se till att alla – inklusive företag – respekterar och stödjer barns rättigheter.
Så alla goda företag i rummet.
Hoppas att ni efter seminariet blir ännu bättre.
Och tjatar lite på de företag som inte är i rummet.

20130806-113920.jpg

20 minuter med Felipe

image
Du behöver aldrig vänta mer än 10 sekunder. Du får alltid förhandla mer än 10 sekunder. Taxi i Lima. Det sägs att det är världens billigaste taxi. Det kan stämma. 250 000 taxibilar i en stad med 8 miljoner invånare. Men inte en endaste av taxibilarna har taxameter. Därför får du förhandla. Och förhandla. Och veta vart du ska. Alla taxichaufförer kan inte stan. De sätter upp en skylt på taket och leker taxi. Utan taxameter.
Mina 7 kilometer hemifrån och till jobbet brukar kosta sådär 20-25 kronor. Efter förhandling. Då och då synas jag från topp till tå och så klämmer man fram “50 kronor!”
-“Ser jag ut som en gringo?”
-“Ja!”
En förhandling på minst 10 sekunder. Under tiden stoppas trafiken bakom.
Signalhornen aktiveras. Stressen ökar.
Med taxameter skulle 250 000 taxibilar inte ägna 10 sekunder åt förhandling. Trafiken skulle flyta fortare.
Felipe – fotot – har kört taxi i 40 år.
– “En gång försökte de med taxameter. Men som allt annat i detta land så gjorde man det så dåligt genom att importera begagnade taxametrar, som man lätt kunde manipulera. Det fungerade inte.”
Felipe insisterar att det är kundens marknad.
-“Men man kan väl säga nej till kunder som vill betala för lite?”
-“Nej, det står 10 brummande taxibilar bakom beredda att ta upp passageraren. Så man kan inte säga nej.”
Han kör en 23 år gammal Toyota Corolla. Det är hans andra bil. Den första höll i 17 år – en tysktillverkad Volkswagen skalbagge. Den sålde han till en granne för 1650 dollar. Den var ju från Tyskland och inte från Brasilien.
Baggen var sönderrostad och motorn hade skurit. Men grannen reparerade den och det var ett rent nöje att se “den cancersjuke patienten överleva och frodas”.
På instrumentbrädan har Felipe torkade apelsiner och citroner.
-“De är vackra.”
Han har också 4 “fina stenar” vid handbromsen.
-“Jag tycker om att omge mig med fina saker”.

-“Efter 40 år måste du hitta bra i hela Lima?”
-“Nej. Jag är en pitucachaufför. Jag kör i Miraflores. Där hittar jag. Jag tar mig inte ut i de nya förorterna. Jag vet att de finns men jag tjänar inte på att sitta i köer i trafiken på väg ditut.”

Felipe har nog kört lite för många år.
Vid två tillfällen försöker han köra mot enkelriktning. Han ser inte skylten, säger han.
Vid ett annat tillfälle är han millimetrar från en krock.
-“Det var den andres fel” säger han.
Det var det inte.
Men Felipe måste fortsätta köra.
Det behövs taxichaufförer som han.
Nyfikna på sina passagerare.
Och framförallt har han annat att prata om än den peruanska maten.
Det är unikt.
Och sällsynt.

Under en benjaminfikus

Nej, jag ligger inte på ett golv. Benjaminfikusen är 20 meter. Minst.
Barranco – Lima – Peru. Julhelg.
Gatan är fylld av nya presenter.
Barn fick rosa cyklar (flickorna) och hundvalpar (flickorna). Pojkarna fick oranga och illgula gympaskor. Pojkarna sitter på strandkanten och tittar på sina skor. Flickorna springer illskrikandes efter valparna. Valparna springer förskräckta iväg. Flickorna cyklar omkull. Illskriker.
De övergödda papporna har fått träningskläder. De springer försiktigt. Det ligger ju omkullcyklade flickor på gatan.
Det är ett spektakel.
50 meter längre ner finns havet. Bilköer för att komma dit.
Bilköer för att komma därifrån.
Under benjaminfikusträdet är det lugnt.
Julfrid.

20121226-153324.jpg

Rigoletto _ när Tripadvisor inte luras

Det blir ofta väldigt fel på Tripadvisor. Ett tag var Limas bästa restaurang = Burrito Bar. En i och för sig prydlig liten sylta men väldigt populär bland backpackers som blev mätta för en billig penning med tortillawraps fyllda av ris och bönor och en smula kyckling. Sedan tog Saqra över = nära till massturisthotellen i Miraflores och med en amerikaniserad perumeny. Gott men hemtamt.

image

Länge tvekade jag om Rigoletto. En italiensk krog som verkade alldeles för populär för att vara sann. Men en dag gick vi förbi. Långpromenad med Arman. 4 bord på gården mot gatan. Fråga: hund? Svar: javisst!

image

Och Arman fick vatten innan vi fick vin. Perfekt. Och maten? Svar: perfekt!

Amaz som i Amazonas

Det ska öppna ett Hiltonhotell i Lima. På bottenvåningen har getts plats för 4 restauranger. Den första är en till i Gaston Acurias restaurangexperiment. En peruansk-italiensk sak som heter Bachiche. Full. Alltid full. Sedan en japansk. Sedan en krog som inte har fått upp namnskylten än. På borden syns Cola light flaskor. Avstår. Den sista i raden är krogen Amaz där kocken Schiffiano – eller heter han Schaffiano? – har tagit steget från det småamazoniska på Malabar till något hel amazoniskt. Eller jo, han har ju pliktskyldigt tagit med tiradito, ceviche och lomo saltado på menyn. Annars kommer inte peruanerna.
Men resten är djungel. Bar. Drinkar med lulo, tumbue och andra djungelfrukter. Mat. Inbäddat i blad. Inkokt i blad.
En nyhet i Limas restaurangvärld. En bra nyhet. Men en krog som inte kommer att få Limaborna att himla med ögonen av lycka. Det behövs en rejäl ris-bönklimp på tallriken eller en pyramid ris och en slev pommes frites till köttet för att ögonen ska glimra. Det finns det inte på Amaz.

20120919-161814.jpg

Inne i ett hundliv

Tystnad här. Men inte utanför. Ett hundliv. Ett bra hundliv. En sko i ansiktet före klockan 0600. Varje morgon. -“Ut och gå!”.
Ut bland joggarna. Och småhundarna. Hundar som inte leker. Hundar som gläfser. Hundar som är ute med hemhjälpen . Hemhjälpar som säger att deras hundar inte får leka. En besviken Arman. Leksugen.

20120823-114139.jpg

Kvinnor avfyrar inte raketer?

Natten exploderade. Redan kl 23 var de igång. Fyrverkerier. Middagen blev som middagar 2011 blir. Ett barn spelar Angry Birds. Hans mor skypar med sin man i USA. Hans morbror petar i maten. Hundvalpen biter middagsdeltagarnas fötter. Lyckat med andra ord.

20120101-172951.jpg
Efter alla fyrverkerier luktar det bränt. 55 eldsvådor i stan. 85 ambulansutryckningar. En fundering: avfyras fyrverkerier av kvinnor? Jag tror inte det. Jag tror det är män som vill ha utlösningar som verkar potenta.

Under tiden ryms inte Arman under sängen längre. Han upptäckte det förvånat efter en vecka vid havet med ett klonkljud.