Blicken. Blicken som inte finns. Väjer undan. Viker av. Då. Men nu har den dykt upp. Den har vilat sedan sommaren 1994 då Sverige tog brons i Fotbolls-VM. Eller nån annan sporthändelse där man satt i t-banan i Stockholm och halva vagnen var täckt av blågula t-shirtar och avklippta jeans. Blicken dök upp höstdagen när det stod klart att Trump vunnit presidentvalet. Men det var en annan sorts blick. En jag ser dig och jag lider med dig.
Blicken som främlingar ger varandra. Den har kommit. Blicken som säger – vi delar något. Nu. Nu delar vi något. En sorts oro. En sorts hur ska det här bli. En gemenskap.
Det är färre människor ute. Men tidigare när det var få ute var det framåtriktning utan möte. Omkörning utan att tuta. Väjningsplikt. Nu är det blickar. Leenden. En del leenden är dolda av ansiktsmasker. Men de finns nog där bakom pappret. Jag ser dig. Du ser mig. Vi blickar.
Eufori vid sportframgångar (även om det är få i mitt kvarter som ler när Frida Karlsson spöar Johaug i en spurt för de har ju inte sett det hela) och oro vid pandemier skapar blickar av samhörighet. Vi är alla en del av detta. Vare sig vi vill eller inte. Då håller vi hop.
Men allt är inte blickar. Allt är inte samhörighet. Det finns också panikskrik. ”Lås! Nu!!”-skriken syns här och där. Men de är få och ekar i ihåligheten. Jag avföljer de mest panikdrabbade. Jag vill behålla respekten för dem. En av de mest panikdrabbade blockerar mig på alla sociala medier hen hittar när jag ifrågasätter hens panik. Så då slipper jag tappa respekten för hen.
Oro är en del av livet. För alla. Men oro går att härbärgera. Att resonera om. I den nära kretsen. Med de man litar på. Leve den oron. Som delas i närheten. Som får svar. Som kan hantera oron.
Men oro som ropas ut på barrikaderna syftar mer till att samla oros-styrkor. Och flytta över sin oro till andra. Och känna sig stärkt.
Skam. Jag skäms. Jag själv har kört den taktiken.
Jag är flygrädd. Vid fler än ett tillfälle har min flygrädsla dämpats genom att upptäcka någon annan passagerare som ser än mer nervös ut. Då dämpas min oro. Då kan jag le överseende. Pah! Flyga? Det är väl inget att oroa sig för!
Det är därför oros-innehavare vill sprida sin oro. Det ville jag. Det dämpar den egna oron. I bästa fall.
För övrigt är Anders Tegnell en lugnande punkt i tillvaron.
)
itsallabouttransparency 