Korsbärarna på Via Dolorosa har ersatts av selfiestickbärare

/ Hans Lind / Leave a comment

temporaryNu ska den Röda Gruppen kliva in i Heliga Gravens kyrka. På väg dit kommer den ena gruppen efter den andra. En grupp leds av en korsbärare. De andra grupperna fäktar med selfiepinnar. Utom en grupp som har ett sånghäfte.

Det gemensamma för alla grupper är att de blockerar gränderna i sin framfart.  (Jag som trodde att goda kristna ser andras behov – men icke – det var framfart i bredd som gällde).

Väl inne i kyrkan ser man folk pussa den stenplatta som Jesus kropp smordes på efter nerplockningen från korset. En del svepte med handdukar på stenen för att fånga upp det sista av Jesus DNA.

Stenen är från 1808….

temporary

Kön framför Golgata altaret är långt. Man kan knäböja och känna på Golgataklippan i ett hål under altaret. Man kan. Om man vill.

temporary

Det fanns en lugn plats vi den eviga elden. Tände ett ljus för farmor och ett för mor. Placerade ljusen bredvid varandra. De bodde ju grannar.

temporary

Den eviga elden ja. Den är inte evig. Den släcks varje ortodox påsk så det blir alldeles mörkt i kyrkan. Så tänds den igen – och ljus efter ljus.

temporary

temporary

Sedan ut in värmen. Ett glas granatäpplejuice för 90 kronor. Krämarna har tagit över templet. Igen.

Det förvånar mig att det bara blev 4050 steg eller 2,2 kilometer

/ Hans Lind / Leave a comment

temporaryDet var ju ändå två långvandriga flygplatser. Fast det var 3 flygplatser. Men det gicks inte mycket på Jomo Kenyatta International Airport i natt.

Men det hela började med väckelse kl 01.00 i natt. Tjurrusande taxi genom ett nattligt Nairobi. 20 minuter till flygplatsen.

Där bläddrades det i stor bok om huruvida en svensk kan åka till Israel utan visum. Det kan en svensk göra men det tog ett tag att hitta svaret.

… och in i Israel gick det. På 5 minuter…

Flygplatsnatten var tom. En ensam man satt och drack öl infor sitt flyg. Klockan 03.00. Det är inte bara svenskar som dricker öl i  flygplatsgryningar.

Turkish Airlines var en positivöverraskning. En hel drös med filmer. Bra mat. Snabb service. Trånga säten på det nya moderna planet.

Då var nästa plan – äldre – bra mycket bekvämare. Breda säten – gott om benplats. Men långsam service och färre filmer.

Men vägen till Istanbul var en uppförsbacke. 40 minuter sena. Lång säkerhetskontrollskö. Rusning genom flygplatsen.  Trångt. Långt. Men ändå bara 4060 steg.

En del av dem på Ben Gurion flygplatsen. Långa korridorer – långa rullband. Stora skaror. Men ändå tog passkontrollen bara 5 minuter.Effektivt.

13 år sedan jag var här senast.

temporary

Det växer. På bredden och höjden. Med murar.

temporaryMen maten är god. Väldigt god. Extremt väldigt gott.

Rapport från en hotellfrukost

/ Hans Lind / Leave a comment

IMG_2536Det mumlas. Tuggas. Glids runt. Lite högmässa innan pastorn har klivit in i kyrkan.

Men så kommer det amerikanska paret. Deras samtal blir offentligt. Högt. Väldigt högt.

Här kommer min teori. Dagisgenerationen har vuxit upp. De där som lärde sig att skrika för att höras. Det behövde man inte göra i den lilla familjen men i en dagisgrupp höjs rösten. De har nu vuxit upp – de som var på dagis utan pedagogik – utan “lek nu med varandra barn!”.

Innan tabletterna fick barnen att böja nacken. Innan man ur och skurade i en skog där de fyra väggarna och taket inte ekar tillbaka rösterna som höjs i en alltmer crescerande nivå.

De är sådär 35-40 år. Den skrikiga dagisgenerationen. De som inte lärde sig att man i ett oväsen också – eller framförallt – kan sänka rösten ett tonläge så man hörs under oväsendet. Inte höja rösten så man bidrar till ännu mer berulho.

Komplettering~ Ankie i Skaraborgs län påpekar att även de som säkerligen aldrig sett ett dagis inifrån som barn kan vara väldigt högljudda. Just det ja. Men så har vi ju grundskolan där en del klassrum kan ha upp till 90 barn. Högröstträning.

Och så fyllde Europa år… och jag mötte den jag röstade på i EU valet

/ Hans Lind / Leave a comment

IMG_2505Och i talet från EU ambassadören nämndes det 30 åriga kriget som slutade med Westfaliska freden. Som svensk var det en skamstund. Det var ju Sverige som plundrade och härjade och betedde sig allmänt illa i Europa.

Men annars kom jag 30 minuter för tidigt. Trafiken var inte ett helvete. Det flöt. Men den tidiga ankomsten gjorde att jag kunde pumpa EU tjänstemän på varför flera afrikanska stater inte är så pigga på att teckna ekonomiska avtal med EU. Bekymmer för EU men de afrikanska staterna undrar vad de har att vinna på avtal….

Just det. (Jag är fortfarande mitt inne i läsandet om EUs avtal med sina forna kolonier)

Och sen hittade jag en dam från Södra Sudan som arbetar med World Wildlife Foundation. Och vi kunde prata om elefanter versus bönder. Och hon kände till chili-metoden som gör att elefanter inte äter majsskörden. Plantera chili runt majsen. En elefant har nån gång ätit en chilibuske och har genast meddelat alla andra elefanter att vända om när de ser en chilibuske.

Samma sak gör de idag i Uganda för att bergsgorillorna  inte ska äta upp bananer. Odlas chili, té och kaffe utanför bananodlingarna så håller sig gorillorna borta.

Och sen fick jag syn på henne som jag röstade på i senaste Europaparlamentsvalet. Soraya Post.

IMG_2509En selfie? Jag har röstat på dig!

-Ja tack.

Och dessutom glad över att hon träffat Martha Karua – den kenyanska politiker jag skulle rösta på om jag fick rösta i Kenya.

Ja just ja. Med damen från Södra Sudan kunde vi skratta åt att hon  hade svårt att bli registrerad inför folkomröstningen för självständighet för Södra Sudan – medan jag blev registrerad mot min vilja. Myndigheten påstod att jag var son till en man som är 3 år yngre än jag….

Nu ska Soraya Post till Tanzania – där hon ska få en briefing om det projekt vi driver där …. fler kvinnor och ungdomar in i politiken!

Efter Soraya hörde jag helt plötsligt peruansk spanska pratas. Attack! Och nu ska vi laga peruansk mat tillsammans – för det är mat som förenar peruaner. Och jag har ju flera förpackningar Salsa Huancaina och Aji de Gallina hemma. Så in i det Kenyanska Peru-träsket.

Reseresår och Macron

/ Hans Lind / Leave a comment

IphomneMaurit 103Jag mätte mina klimatavtryck för 2016. Det var klart färre resor än 2015. 2 gånger till Uganda. 2 gånger till Tanzania. 3 gånger till Sverige. Och så några semesterresor – långhelger i Berlin, Barcelona, Paris och Dubai. Och Lissabon.  Och 2 resor till Machakos. 75 kilometer enkel resa. Så visst reser jag. För mycket. Men sedan 29 maj 2016 behöver jag lämna Kenya då och då. För att andas. Fritt.

Nästa helg bär det av till Ramallah. Första resan dit sedan 2004. Helgen efter bär det av till ett nytt land – Marocco. 7 ministrar och jag ska sitta i en panel och resonera om vad som borde komma efter EU-ACP Cotonou överenskommelsen när den upphör 2020. Vilket innebär att jag nu läser på för fullt om överenskommelsen.

I övrigt har sockret och mjölet blivit dyrt i Kenya. Likaså mjölk och smör.

I mitt Twitterflöde ser jag två reaktioner på valet av Emmanuel Macron som nästa president i Frankrike.

I Sverige> har alla partier utom SD och VP och FI kännt sig manade att tycka att de är väldigt nära Macrons politik. Så samlingsregering borde ju inte vara ett problem – det är ju bara att be Macron kalla till ett möte i Stockholm så kommer alla från KD – M – CP- L och Soc att komma rusandes.

I Peru > handlar diskussionen om huruvida Macron är snyggare än Trudeau.

Eftermiddagsensamheten på en flygplats

/ Hans Lind / Leave a comment

imageDet susar från en luftkonditionering. Någon pratar tyst i sin mobil. Väldigt tyst. Jag hör inte vad hon säger.

Ett ensamt plan väntar på sin avgång.

Det är absolut stilla. Inte som  tidiga morgnar eller sena kvällar.

-“Är du diplomat?” Frågar passkontrollanten, men enas med mig om att jag inte ser ut som en diplomat.

20-talet personer med IOM påsar vandrar vilset runt. De ska till Kanada. Lycka till, tänker jag. Kanada är nog bra att komma till som flykting. Alla har nya skor. Eller väldigt välvårdade skor.

För övrigt händer det inte så mycket.

På en flygplats någonstans en eftermiddag.

Semestern är slut men resorna börjar

/ Hans Lind / Leave a comment

IMG_0698.PNGHemåt. Framme i kväll.

Resa i morgon. Dar Es Salaam för 2 nätter. Sedan en vecka hemma. Och en vecka i Palestina. 2 nätter hemma och en vecka i Casablanca.

Arbete. För Casablanca behöver jag läsa 150 sidor dokument – idag – omkring ACP-EU Cotonou avtalet. För att kunna säga något klokt om det.

Amsterdam var en dimma. Väderdimma.

I Paris hade Marxist Leninistiska Kommunist Partiet precis satt upp sin banderoll när jag lämnade.

I Amsterdam sprang det busslaster med kinesiska turister. De färdas i grupp. De går i grupp.

Schiphol har långsam säkerhet.

-“Har du tagit fram alla vätskor?”

Frågan upprepades tre gånger.

Som om jag skulle bära på vätskor.

IMG_0710En rysk handbollsspelerska har lämnat sin ryggsäck obevakad.

Den är säkert full med vätskor.

Och stan stängde…

/ Hans Lind / Leave a comment

temporarySöndag. Jag tänkte mig  Galerie Lafayette’s matavdelning. Stängd.

Jag tänkte mig lunchrestauranger vid Madeleine. Stängda.

Det blev Chez Jenny. Tidsmaskin till Alsace.

IMG_0694Vid bordet bredvid tände damen en tändsticka. Maken fyllde år. Han fick en chokladbakelse. Och en tändsticka.

Jag fick krabbtartar och hummersallad.

temporaryOch en flytande ö.

temporaryOch sprit.

Det är nåt särskilt över stängda söndagar. Det gapar inte tomt. Det ekar nerdragna stålgardiner.

Jag trodde det var valkampanj ….

/ Hans Lind / Leave a comment

.. men det var en global marsch för legalisering av marijuana. Place de la Republique luktade dovt efteråt.

temporarytemporary

Annars gick jag vilse. Kan man inte skilja på höger och vänster så får fötterna lida.

Men nu är turisteriet över.

Saint Chapelle.

Kyrka mitt inne i justitiepalatset. Klar med turisteri.

Över till matpalatset. La Grande Epicerie.

temporary

Denna gång med lunch i magen för att förhindra överköperi.

Men det är inte matfärdighandlat. Inte på långa vägar.

temporaryParis blev kortärmat. Solen gassade.

IMG_0675Tills det var sovdags. Men före det var det ostron och gamla bekanta.

Det är högljutt i Paris

/ Hans Lind / Leave a comment

Det gick i matens tecken. I det lätta regnet.

Merci i Marais. Allt som man vill ha men inte behöver. Butiken för den som saknar det lilla extra. Eller som är shopaholic. Onödigt men bra.

Lunch på L’Ange. Taket är tapetserat med tidningspapper. Men vem tittar på taket när maten är så bra? Stekt chevre först och sen en stek som är som en stek ska vara . Men sällskapet bredvid skrattar hyeneskratt. Japan möter Spanien på engelska. Inte att undra på att de skrattar konstigt.

Lägger krogens namn på minnet. L’Ange. Definitivt bra.

Regnet upphör. Solen skiner. En rosa plastgris som kvider. Armans present.

Från Marais till Republique. Till Haussmann.

Upp på ett tak. Lafayettetaket. Där sover några turister.

Det ligger ett moln över Paris.

Kvällen kommer snabbt. En stek igen. På La Taverne. Inget att minnas. Utom hyeneskratten även här .

Det är så man ska skratta 2017. Jag tror det är en trend. En hyeneskratttrend.