Eller det var ju i morgon jag skulle börja. Alltså i dag.
Försäkringskassan i Örebro. Min nya arbetsplats. Så det var måndag kväll i Örebro. Ett knytkalas i en blivande kollegas hus. Stort kök. Mat överallt. Det låg två döda råttor på en långbänk – men de täcktes delvis över av varsin kökshandduk. Allteftersom kvällen gick så blev råttorna alltmer avgnagda. Det bekymrade mig inte då. Men det gör det nu.
Det var ett trevligt kalas. Trevliga blivande kollegor. Jag visste inte riktigt vad jag skulle arbeta med. Informationen var bristfällig. Men jag skulle inte få komma till jobbet på fredagen för då skulle TV komma dit och filma inför sin nya serie om “Livet på Försäkringskassan” – en serie som skulle öka folks förtroende för Försäkringskassan. Jag var inte skolad ännu i hur svara på frågor från media. Så en ledig fredag.
Jag försökte skämta lite om huruvida jag skulle spionera på sjukskrivna, om jag fick googla på dem och allt sånt där fördomsfullt jag misstänker att de egentligen gör på Försäkringskassan. Inget gensvar. Inget skratt. Bara svaret;- “Vi är måna om försäkringstagarna!”
Det var en riktigt lång dröm. En sån där där jag vaknar upp bekymrad över att inte ha ordnat med bostad i Örebro.
Och självklart drömmer jag sådärlångt efter att ha sovit i 10 långa timmar – trött efter nattflyget från Paris, där jag bara sov 3 timmar för att väckas upp av det hurtfriska tjoandet om “Coffee or tea?” klockan 04.00. När jag hade kunnat sova en timme till. Hade jag fått det så hade säkert inte de avgnagda råttorna dykt upp i drömmen.
Det var ett bra flyg. Som började vid gaten.
-“We will follow you were ever you go!” sade den amerikanska damen med den sure maken. De skulle åka vidare till Victoria Falls och sedan till Rwanda för att möta gorillor. Vi var alla förvirrade om hur köerna fungerade inför påplanklivandet. Så amerikanskan ville följa i mina fotspår. Det gjorde hon rätt i för jag stod i rätt kö. Visade det sig. Under tiden hann vi prata och prata och prata. Dock ej hennes make som inte sade ett ord. Han bytte dock plats och ställde sig mellan oss. Det var det sista jag såg av hennes tandställning. Till morgonen efter när vi klev av planet och hon var lika hurtig som kvällen innan. Så jag antar att hon sade ja till “Coffee anyone?” utropet.
Först var det buffé-japanen. Det vankades frukostbuffé 0700-1100 och sedan lunchbuffé 1200-1400 och sedan eftermiddags te-buffé 1500-1630 och sedan middagsbuffé från 1700-2100 och sedan drink buffé fram till kl 23.00.
(
Det är städer i staden. Det är inte kvarter som kopierar varandra (ursäkta London). Det är inte betongerade gator där den kalla vinden viner (ursäkta Berlin). Det är inte människor som vandrar med en mobiltelefon som rättesnöre (ursäkta Stockholm).
Skådespelet levererar. Det äldre japanska paret – tack gode gud att de fotograferar sin mat – frågar artigt varjag kommer ifrån. De tycker om Sverige. Säger de. Och fortsätter fotografera sin mat.
Sommeliern går förbi. Lyfter flaskan. Häller på en 4a till.
Jag var på väg till Mali Losinj med båt från Rijeka. Jag klev av på fel ö. Unije. Kväll. Båten gick. Jag var ensam turist. Inget hotell. Nästa båt skulle gå om en vecka. Militärförläggning på ön. Inga turister välkomna. Skrämde hon mig med. Den onda Zlata – serbiskan som var gift med pensionerade Arthur – en snäll krumryggad tysk. De tog hand om mig. Jag fick hyra ett rum.
5 dagar och nätter i Paris väntar. Varför alltid Paris?
Syndaflod? Nej. Det s k Long rains – mars och april som varit intensiva men där marken inte är förberedd för vattnet. Dåliga dräneringsdiken. Ont om träd som binder fast marken så de spolas iväg med vattnet och kommer som lerväggar rasandes på sin väg mot havet.
Vatten över huvudet.
itsallabouttransparency 