Men det var 5,5 km bort. 10,5 om jag skulle få för mig att köra bil dit. Det gör jag inte.
Området Congo i Kawangware blev illa ansatt igår. Unga män med machetes tillhörandes olika gäng hatandes varandra p g a politik – men det gemensamma intresset av att bränna, förstöra, misshandla och plundra – stötte samman i går eftermiddag och kväll. Oklart hur många som dödades – tidningar uppger 3 dödade och många skadade.
Vem som anföll vem – om det råder olika versioner beroende på om man stödjer presidenten eller oppositionen. Det tydliga dock är alla oskyldiga som kom i kläm. Butiker plundrade. Hus nerbrända. Dörrar insparkade.
Allt detta på ytan i politikens namn – men på djupet ren banditverksamhet i form av stölder och plundring. Låtsad ansvarslöshet när man är en i ett gäng på 100 som löper amok. Uppeggade av att synas. Av att vara farlig.
5,5 kilometer bort. Men en annan värld. Här hör jag grannens får, fågelkvitter och vaktmannens radio. Där 5,5 kilometer bort är det helt andra ljud.
Uppföljning;
Och så är det precis som en vanlig lördag. Lite trafik. Iväg till Nationalmuseet för att försöka förklara Kenya åt en besökare från Mexiko. Jag vet inte om hon blir visare – men det är en lugn terass efteråt med utsikt över centrala staden och det susar i löven och det hörs lite svagt bilbrus. Under tiden står kvinnor med småbutiker i askan från sina nerbrunna egendomar.
I morse fick jag Huevos Rancheros till frukost. Nästan som min första frukost i Mexiko 2 februari 1990 när jag flyttade dit. Jag minns att jag svalde och flämtade för jag tyckte tomatsåsen var stark. Jag minns att jag duschade med knipstängd mun för det var ju farligt med duschvatten. Det var februari 1990.
Idag oroar jag mig för andra saker.
Det ser ut att vara lågt valdeltagande. Och till och med valstationer där valförrättarna inte har dykt upp. I västra Kenya försöker demonstranter hålla valstationer stängda. Tårgas som svar.
Måla in en uggla eller två – så visar du på stor klokhet. Picasso hade förövrigt en tam uggla som hette Ubu. Men det hör inte hemma här.
Sedan kan man ju erbjuda sin skyddslings dotter ut på äktenskapsmarknaden. Visa hennes axlar och smala midja och – vilket min bildning hindrar mig från att visa – låta hennes ena fot sticka ut under klänningen. Så extremt upphetsande tyckte bildbeställaren.
Se där. Vad är det i dimman? Han tog åratal på sig att måla detta.
Ett fartyg lyckades de navigera in på museet.
Och det är här det är dags att rekommendera denna 
Och så är det avsaknaden av gå-runt-och-stirra-i-en-mobilskärm. Detta gör bara japanska turister. De tar seden dit de kommer och har förmodligen varit i Stockholm först och lärt sig stirra.
itsallabouttransparency 