Det är en ständigt pågående berättelse på Twitter och sedermera på X när Twitter bytte namn; Vilka har blivit blockerade av Sveriges utrikesminister? Och jo – jag är långtifrån ensam om den glädjen.
Och det må vara att det pågår stingslighet på det forumet. Men det stannar inte där.
Vi tar Kristna Fredsrörelsen. En organisation jag mötte första gången i fält i Barrancabermeja i Colombia. En ung svenska som satt på terrassen utanför huset där en människorättskämpinna bodde med sin familj. Maken försvunnen. Förmodligen dödad. Detta i en trakt som kryllade av paramilitärer som såg som sin uppgift att skrämma och hota och tysta alla de som på nåt sätt ville ha en mer rättvis värld.
Jag mötte dem också i Hebron – Palestina där de följde med barn till skolan för att skydda dem från bosättarnas hat och våld och kastande av sopor på lågstadiebarnen.
Kristna Fredsrörelsen har haft statligt stöd via Folke BernadotteAkademin. Fram till i år. Fram till att Billströms blockerande pekfinger kom till användning. Inga mer pengar.
Vi har inte flugit ens en timme men han har varit på toaletten fyra gånger. Det är väldigt korta besök. Det ger mig upplägg för en novell om en som vill bli sedd. Som en koranbrännare. Eller som mannen i Peter Gabriel sången med text raden ”I want to be somebody You were like that too If you don’t get given you learn to take And I will take you.”
Han är klädd i kamouflagefärger. Åt sin mat fort. Sallad nicoise. Flygvärdinnan vill se hans boardingkort. Han är inte på listan över de som ska sitta där han sitter. Han plockar fram papper efter papper. Skrynkliga papper. Vecklar upp dem och flygvärdinnan ger med sig. Han sitter kvar. Det är en timmes flygning kvar. Han hinner nog gå på toaletten minst tre gånger till.
Jag vet inte om han är nervös. Eller om han är ond.
Under tiden beställer mannen bakom mig -”champagne and beer please!”
Livet går vidare. Jag fortsätter bevaka toalettmannen. Mitt uppdrag.
De senaste nätterna har jag drömt om besvärliga situationer. Som när jag mötte djävulen. Han började som en björn men jag höll fast hans ramar i ett grepp så han inte kunde skada mig. Men sedan blev ramarna till avlånga elastiska armar. Jag försökte med ett ”I Jesu Kristi namn…” men björnen skrattade. Djävulen visste att jag är ateist. Och sedan blev björnen en mänsklig djävul. En man i kostym med glimrande iskall blick som lade en förbannelse över mig. Rakförbud i 2 veckor. Och en stor cupcake att balansera på huvudet under den tiden. Det gick sådär för härnäst vankades det matlagningstövling. Djävulen läste högt ur receptet men snart knuffade han undan mig och tog över matlagningen själv.
(Fotnot ; jag är övertygad om att detta kommer ur samtalen med italienskan och slovakiskan om hur engelsmän tror matlagning består av att värma färdiglagad mat inköpt på Waitrose).
Det är England. Det är England som sätter igång dessa drömmar. Dessa misstankar mot toalettmannen. På tåget mellan London Liverpool station och Audley End ropas det ut från högtalare och skrivs på informationsskärmarna att ’ om man ser något misstänkt ska man ringa eller SMSa till ett nummer”. Bevaka din granne. Angiveri. Men jag tänker inte ange toalettmannen. Jag bevakar honom. Som om han vore en djävel som låtsas vara björn.
Då är livet som dogsitter så mycket enklare. Inget mystiskt. Inget hotfullt. Inga förklädnader.
And then comes Bruno. Nästa hund. Rhodesian Ridgeback. 2 år. Som avskyr andra hanhundar. Och där ägarna bebådats med en nyfödd baby och söker hundpassning rätt ofta. Jag blir nyfiken på Bruno. Förklädd gud? Ilsken djävul?
Hösten är jämnsmetad med hundbesök. Hittebarnet Efty kommer en helg i september. Taxen Qimo 9 dagar i oktober. Älsklingen eurasiern Kuma 17 dagar i november. Kenyanen Kimo 9 dagar över jul. Och sen kommer Kuma tillbaka i januari. Under tiden ska jag bekanta mig med border colliern Henri vars ägare renoverar huset så Henri behöver umgås med andra än hantverkare då och då.
Förklädda gudar. Dog is God spelled backwards.
Nu har toalettmannen somnat. Jag kan avsluta mitt bevakningsuppdrag.
Och börja undra varför det tog 20 minuter mellan första och sista passagerare från Milano- planet som orsakade 30 minuters försening på detta flyg. De första passagerarna kom springandes med andan i halsen och svetten droppandes. Sedan tog det 10 minuter och då kom svenskarna med taxfree-påsar från Brussels flygplats. ”Mitt plan är försenat men jag måste ju handla taxfree”.
Toalettmannen sover men nu kommer den tatuerade mannen och väntar på att toaletten ska bli ledig. Han kör ner sina händer i byxfickorna för händerna skakar okontrollerrbart. Men jag ser inget terrorpåbud här. Jag ser mer av flygrädsla à la Fältskog.
Jag är trött. Vill sova istället för att hålla vakt. Men jag kom hem vid 2115 i går kväll och fick för mig att jag skulle titta på Finnkampen och det tog ju fram till 00.30 innan det tog slut.
Nu Stockholm i 23 timmar. Hotellet. Sedan rusning mot ett 60-årsfirande. Sedan sömn. Vakna. Styrelsemöte. Språng mot flygplatsen. Och sedan hem. För att sova. Utan att drömma om Djävulen och matlagningstävlingar. Hoppas.
PS. Jag besökte toaletten två gånger. Jag tror det hamnar i facket ”icke misstänkt”.
Mina bästa möten är med hundar. Men ibland möter jag människor, Oväntat. Vid en lutning mot en bardisk. Bra möten.
Som hon. Vi kan kalla henne Camilla. För hon heter så. Jag hade ryggen halvt mot henne medan jag malde på om flyktingläger i östra Afrika. På Roxy – den fantastiska krogen där en Republican drink var billigare än en drink som hette Monarki fast bägge hade samma innehåll. Hon – vi kan kalla henne Camilla för hon heter så – knackade mig på sidan och ville resonera. Hon var lärare på en design-utbildning och ville ha ett uppdrag. Hon fick det. -”Hur ska du designa nåt som gör livet lättare för en 11-årig flicka i ett flyktingläger?”
Jag tror hon utbildade i design i Kalmar.
Nästa möte var sådär 10 år tidigare. En tapas-krog på Kungsholmen, Inte Caliente utan en föregångare. Vi pratar 90-tal. Jag med blonda svenskan. Jag blond svensk. Men vi maler på på spanska. Dagen efter ska jag resa till mitt forna 3_års hemland. Mexiko. Det gäller att odla spanskan. Damen bakom knackar mig på axeln – och invänder – ”jamen ni är ju svenskar bägge två och här står ni och pratar spanska! Vafalls!!”
(Sidospår – det påminner om bardisken på Mårten Trotzig där jag ville träna på min finska och Kai på sin spanska och vår konversation höjde ögonbrynen på omgivningen)
Tillbaka till Tapas. Damen bredvid fick reda på att spanskapraktiseringen hade med min resa till Mexiko dagen efter att göra. Och då blev det fart. Där bor hennes syster. En hälsning!! (Detta var före Facebook och e-mail) Så ett brev på en servett. Det blev hälsningen. Jag tog med servetten och väl på plats i Polanco – Mexico DF hos min f d roommate Magu så ringde jag systern. Telefonsvarare. Det var på den tiden. Jag läste in mitt meddelande. På kvällen ringer det. Magu svarar. Lyssnar. Ler infernaliskt.
-”Och du din slyna – vad vill du med den svensken?”
Bakom det infernaliska låg vetskapen om att kvinnan på andra sidan telefontråden var hennes arbetskamrat.
Det bodde över 20 miljoner typer i Mexiko City då. Och från tapaskrogen på Kungsholmen till Polanco-stadsdelen var vägen kort.
Magu t v och systern till Tapasbarkvinnan till höger
En bardisk där det knöts många kontakter var Bar Milan – också det i Mexico city.
Visitkortet jag fick.
-”Varför?”
-”Vi kan ju pratas vid efteråt?”
-”Vi kan väl prata under tiden också?”
Det var under min lösryckta tid. Den varade i tre månader.
Samma bardisk. Artisten. Som då målade änglar med knivar instuckna i ryggen men som nu säljer så bra så han har kunnat adoptera 8 hundar.
Lilly. Hon som försvann. Men som var min trogna följeslagare på alla äventyr, Vi möttes vid en bardisk och besegrade världen eller i alla fall Mexico citys innerstad en sommar.
De mexikanska bardiskerna är de bästa.
Så Bryssel. Nej. Här resonerar man inte vid bardiskar.
Så Stockholm, Nja. Bara om man pratar främlingsspråk vid en bardisk.
Det är väl inget konstigt. Jag har gjort det massor av gånger.
Inte än. Men på den vägen är det. 2 månaders pension och 1a januari är jag tillbaka i arbete igen. För 6 månader. Plikten kallar.
Den enda plan jag hade inför pension var att se slutstationen på spårvägslinje 51. Där fanns inte mycket att se – men stationen före slutstationen var mer sevärd. St Gilles Kyrkogård. En kulle med gravar svindlandes nerför kullen. På den högsta punkten placerade jag hundgodis. Närmare än så kan man inte komma hundhimlen i Bryssel. Det var ju ändå assistentens födelsedag.
Det var verkligen i slutmomangen som jag åkte till 51ans slutstation för den 5 november påbörjades reparationsarbetena på linjen.
Det var den plan jag hade – men det har varit full fart under den korta pensioneringen. Dagen efter slutstationen klev jag upp i bibliotekstornet i Leuven. Tornet som tyskarna har bränt ner 2 gånger. 2 dagar i Leuven var en dag för mycket. En universitetsstad som kändes som en stad man passerar förbi och stannar en stund men inte länge. 1 dag räcker.
Vis av erfarenheten åkte jag till Oostende över dagen. Havet. Det var havet som lockade.
Stockholm därnäst. Men det var inte pension.
Barcelona i 5 dagar. Kontrasterna från den överfyllda frukostmatsalen på hotell 1 till viskandet i frukostmatsalen på hotell 2. Hotell 2 som lovade ”rum med slottsutsikt”. Ja – om jag tryckte kinden mot fönstret.
Men också det mest perfekta folktomma museet. Gratis inträde på lördagar kl 1500. Men också gratis för pensionärer – alltid. Så min vandring i de folktomma salarna började 1030 och avslutades när massorna kom under vilda skrik.
Men nu – hälsas jag varje morgon av en puss på min fot och en ständig vädjan om att bli kliad i nacken. 9 dagar med Kuma – vilket betyder ’björn’ på japanska men ’vagina’ på Swahili i Tanzania. Vi är japaner.
Gäster på middag igår. De var oftare under bordet för där låg Kuma. Men gubbröra och Janssons frestelse gick hem under de korta tider ansiktena var över bordet.
-”Men ska du servera vitt vin till ölen?” – frågan ställdes när jag tog fram flaskan med Skåne ur frysen. Belgare.
Så var det med denna pension. Jag får se om nästa pension blir längre.
Det är nåt med berg. Om de är för höga så ger man upp. Är de för låga så vet man allt. Men sisådär 400 meter höga. Överkomliga. Som Etu-Aapua. Det väcker nyfikenheten på vad som finns bortom berget. Ja – ett berg till. Lagom högt. Då fortsätter nyfikenheten.
När jag var barn och blåste på min nyfikenhet så fanns inga vindkraftstorn på Etu-Aapua. Nu finns de där. Hade de finnits tidigare – vet jag inte om jag hade varit lika nyfiken idag som då när jag ville veta vad som fanns på andra sidan berget.
Nyfiken. Det är ordet.
Imorgon ska jag säga hej och då till mitt jobb. Mitt sista jobb som anställd. Och är det något jag lärt mig under dessa 45 år så är det att nyfikenhet inte dödar katter. Tvärtom. Ett frågande ansikte leder till många svar. Ett slutet ansikte leder till vägspärrar.
Det har varit en vandring från Etu-Aapuas synfält till den förnäma staden Haparanda med alla dess adjunkter. Vidare till Umeå med skogsockupationer och röda drömmar och förlorad oskuld. Vidare till Fagersta med blommiga tapeter i köket och en radonmätare i garderoben. Mexiko nästa med de 3 bästa åren i mitt liv. -”Vi älskar det mexikanska men det importerade är bättre.”
Jag var importerad. Tillbaka till Fagersta och en fundering över vad som blir nästa steg.
Halvtidsarbete på lasarett med träskor och vit rock och skynda hem för att inte missa Pantertanter på TV 3. Så kan man inte leva. Inte vara beroende av Pantertanter så jag hamnade i Märsta. I det där bananhuset som jag passerat flera gånger och tänkt att det var ett fult hus. Men där blev det kollegialism. Kollegor att högakta och tycka om. Fortfarande. Djupa kollegor.
En sväng till Tanzania och ett beslut att aldrig mer arbeta inom FN-systemet. Byteshandel på väg hem där medpassageraren villa ha mitt smör i utbyte mot sin ryska kaviar.
Men pendlandet från Vällingby till Märsta blev för mycket. Norrmalm nästa. Frustration göder och glöder. Förhandlingsförmågan utvecklades. Men till slut fick jag välja efter att ha vänt fram och åter efter hurrikaner i Nicaragua och Venezuela. -”Vill du katastrofera eller vill du Norrmalma?”
Jag valde katastroferna. Det fanns mer nyfikenhet där.
Angola. (Varför finns det ingen dragshowartist som heter Anne Gola?)
Jag hade tvättmaskin i lägenheten. Jag hade många gäster med smutstvätt på besök. Jag lärde mig portugisiska. Jag köpte en elkabelförlängare som orsakade en smärre explosion och elavbrott på svenska ambassaden.
Sedan blev jag stockholmskt språkrör för elände. Bra så. Bra skola. Innan Bryssel. Där jag åt ost och skinka med senap medan jag strök med gul penna i alla dokument som behövde läsas. Jag var postiljon och pressade ner viktiga papper i EU parlamentarikernas brevlådor.
Men till slut kunde jag inte känna lukten från ett flyktingläger så jag drog till Etiopien. Injera och värme. Religion i varenda buske. Mindre religion blev det i södra Sudan. Mer av vapenvåld och hot och misstänksamhet. Inte att undra på – ett land i så långt krig kan inte vara fyllt av förtroende. Det förtunnade håret på skulten växte frodigt. Tack duschvatten från Nilen!
Ceviche åt jag inte där – men i nästa hem. Lima – Peru. -”Har du ätit Ceviche? Tycker du att den peruanska maten är bäst i världen? Vet du att vi har en världsmästare i litteratur? Och i matematik?” Där kom hunden Arman in i min liv. Jag slutade fladdra runt och blev en -minst 5 år på varje ställe- Bra så. Efter 5 år till Kenya. Fortfarande nyfiken.
Cirkeln slöts. Tillbaka till Bryssel. Utan gul understrykningspenna. Och nu är jag pensionär. Om 5 dagar.
Nyfiken. Det första jag ska göra är att ta 51ans spårvagn till dess slutstation. Denna spårvagn som jag åkt så mycket med utan att veta vart den går. Det löser jag 1a november.
Hon stirrar på mig och skälver. Inte av glädje. Men av skräck. Hon rusar uppför trapporna och tittar på mig på behörigt avstånd. Kommer jag närmare så springer hon undan.
Det blir en kamp att få på henne kopplet för en första vända ut. Det har gått 2 timmar. En tid av avstånd. Ute på gatan så tittar hon på mig i smyg. Stövlar iväg till första gräsplätt. Och helt plötsligt är vi vänner.
Det blir en stillsam första dag – men den andra och tredje dagen är det full rusning. Hopp och studs.
Hon fäller mig när jag sitter på golvet genom att kasta sig emot mig med tassarna mot mina axlar. Det är en bekantskap som ger mersmak. Vi tittar på hundfilmer på Netflix. Fast hon somnar när det inte blir tillräckligt med action.
Varje morgon upprepar hon samma rutin. Går ut mitt i gatan och kissar. Bilarna får vänta. Jag är oerhört fascinerad av denna 10 månaders labrador som inte viker ett tum från min sida under de tre dagar hon är hos mig.
Det blir långsamma promenader. Hon stannar till så fort hon hör ett misstänkt ljud. Det må vara en bildörr, klapprande klackar eller en kyrkklocka. Hon stelnar till i stegen när hon möter en människa. Men möter hon en hund så blir det full fart framåt. Ingen rädsla. Men hon löper så jag får skrika på avstånd ”boy or girl”? Är det en girl så snos kopplen ihop – är det en boy så får boy tråna på avstånd.
Mitt liv som dogsitter. Jag vet inte om jag kommer att bli lika fascinerad av nästa hund – en strävhårig tax som kommer 4 juni. Före det ska en blandras inspektera mig för att besluta om han ska vara hos mig i början av juli. I slutet av juli kommer Marta – en australian cattle dog – som inte skäller utan låter som en chimpans. Hon har redan inspekterat och godkänt mig. Och nästa fredag ska jag inspektera farmen 20 km från Bryssel med 2 hundar, 3 katter, 2 hästar och ett otal höns. Kanske för att bo där i slutet av augusti när familjen är på semester. Kanske.
De går förbi. De vrider på huvudet. Fönstret är i ansiktshöjd för alla som är längre än 160 cm. De stannar till Granskar hemmet. Gardiner. Det behövs gardiner. Men gardinstången har lagt sig på 3,.5 meters höjd. Jag når upp med fingerspetsarna om står på en stol och sträcker på mig. Men det räcker inte.
Men nu hänger det gardiner där. Det tog ett tag och krävde en Armagnac-berusning.
Nu kan de vrida på skallen och se indisk bomull. Gardiner som jag köpte 2005 på Neuwe de Wolf och som har färdats med mig sedan dess. Etiopien. Södra Sudan. Kenya.
Men det började med en – ska jag gå och handla en stege så behöver assistenten tröttas ut rejält först. Så en vandring mot storskogen. Dieleghem-skogen. Bara en kilometer bort. Men stor skog med okopplade hundar och en vrålande jag. Inte åt hundarna men åt de slappa ägarna. Vi skulle hitta klostret. Det gjorde vi. Men det var ett konferenscenter. Vi skulle hitta slottet. Château de Dieleghem. Den fanns bakom låsta grindar. Så vi traskade på i leran. Assistenten tryckte sig kärvänligt mot mig. Jag blev nerlerad.
Han rister i kroppen och pinnar på så fort vi närmar oss en skog. Han är ett skogsdjur. Det är jag med. Jag trivs bäst bland raka stammar.
Målet uppfyllt. Assistenten däckade när jag kom hem.
Ut på stegköpsfärd. Men först hittade jag något jag letat efter i 2 veckor – en bestickslåda för 2.95 euro. Sedan djuraffären – där måste det ha varit rabattdag för tunnhåriga kattägare. Låååångsam kö. Grävande i portmonnä för att betala för kattsanden. Att stampa i en kö hjälper inte.
Hungrig. Mat före stegen. Nåt snabbt. Men den armeniska restaurangen som jag har spanat in är stängd. Stället bredvid lockar med fresh meat i sina hamburgare. Suspekt. Ett ölställe – öppnar dörren och ingen äter utan istället skrålar över sina ölkrus.
Men sedan. En restaurang med en trerättersmeny för 30 euro. Men namnet ….. French Kiss. Varför döpa en restaurang efter tungkyssar? Eller varför inte. Det kan ju locka. Kliver in. Får ett bord. Det är fullsatt – folkligt – stimmigt.
-”Vill du ha en aperitif?”
-”Ja tack. En dry martini”
-”Röd eller vitt?”
Dömt att misslyckas. Minns fortfarande den indiska restaurangen som serverade en Martini Bianco med en svart oliv i. Så jag beställer en Ricard.
Den är generös.
Beställer ett belgiskt smörgåsbord till förrätt. Foie gras. Lax. Räkcroquette. Gott.
Varmrätten är en biffstek med vilda champinjoner.
Tar en kaffe och en Armagnac efteråt och så kommer notan som är alldeles för generös. De har glömt bort varmrätten. Den kan inte ha kostat 0 euro. Så jag påpekar det -och belönas med ömhet kärlek och en rejäl slurk Armagnac. Dock inga franska kyssar.
Jag påpekar missen i notan för hit kommer jag ju att återvända. Definitivt. Så det gäller att bli ihågkommen så kanske även assistenten kan släppas in här. Han skulle gilla stället.
Jag snedstegar ut. In i DIY butiken. Jo. Det går. Jag kan bära stegen. Den är i aluminium och väger lagom. Ut på gatan. Vindpust. Stegen är inplastad och fungerar som ett segel. Vind bakifrån. Snabb färd hemåt i lördagseftermiddagen.
Skolorna öppnar 0830. Det är en strid ström av ungdomar genom Paul Garcet parken strax före det. Utom vid en av parkbänkarna. Varje vardagsmorgon sitter de där. Det unga paret. Vi har börjat hälsa på varandra när vi går förbi. Assistenten har funnit att gräsmattan framför parkbänken är en bra toalett. Jag ber om ursäkt. Det unga paret fnissar. Sedan går de till skolan. Vareviga vardagsmorgon. Fantasierna skenar. Får de inte träffas för sina föräldrar? Eller träffas de vareviga möjlig stund. Jag hoppas det.
På en gammal bänk i parken i Jette När kvällspromenaden är försenad så parken har stängt
Parken stänger 19.00 så det gäller att hinna dit innan grindarna smäller igen. Och då är parkbänken upptagen. Av de två utomhussovande herrarna. Den ena hojtar -”I love this german shepherd!” Den andre nickar instämmande. Senare på kvällen, när parken har stängt, har de lindat in sig i duntäcken och metallfilt för att sova i porten till det jag tror är ett servicehus. Men från filtarna och täcket hörs ett -”Hello dog!” Det är kallt ute – men Röda Korsets ambulans åker förbi och ger herrarna en pratstund och kaffe.
Tillbaka till parkbänken. Det är minst 20 bänkar i parken. Men hemligheten med denna omtyckta bänk är att den är torr. Skyddad av ett hönsvinge-träd som brer ut sina vida grenar över bänken och gräsmattan intill. Det kan förklara varför assistenten valt platsen som toalett. Och varför det kärade paret och de ölglada herrarna valt bänken.
Under lunchen är alla parkbänkar upptagna. Horder av ungdomar som äter smörgåsar. Ingen skollunch – utan köp en macka eller ta med macka hemifrån. Jag är inte så övertygad om att detta är ett bra system med kalla smörgåsar på kalla parkbänkar.
Vi har nu övergett det förra hemmet. Nycklarna överlämnades igår och trots mitt idoga städande mellan jul och nyår så tyckte inspektionsexperten att en ytterligare städning á 149,20 euro var nödvändig. Jag överensar om det. Solen sken igår på ett elakt sätt och visade dammkornen yra. Det var ett bra hem – men tog evigheter att städa. Här går det mycket fortare. 75m2 är bättre än 200m2.
Besök på utlänningskontoret idag. Registrera adressändring. Sist jag registrerade mig > Bryssel city med 172 000 invånare. Det kändes som om alla satt i väntrummet på utlänningskontoret. Skrikande kringspringande barn som tystades med sockerstinna drycker som gjorde att de skrek ännu mer. Kön för de som inte hade bokat tid utan köat sen tidig gryning. Den långsammaste kön i världshistorien. Den sura tjänstedamen som skickade mig hem igen för jag hade kryssat i fel ruta. Men den vänliga andra tjänstedamen som fixade allt medan jag väntade. Väntrummet osade av förväntan och skräck.
Idag – ett annat scenario. Jette stadshus. Kölapp i receptionen och bara 1 nummer före mig. Ett väntrum med 2 östeuropeiska hästsvansar som kramade sönder sina papper. En äldre korpulent herre med en väldigt mycket yngre fru. That’s it. 5 minuters väntrum som osade frid.
Tjänstedamen pratade engelska. Hon tyckte hundar var bättre än barn. Hon fixade det mesta på 3 minuter. Nästa steg är ett hembesök av polisen som ska kolla att jag verkligen bor där jag bor. Om sådär 3 veckor. Sedan blir jag kallad tillbaka till kommunalkontoret för en ny legitimation.
Det osade frid och fröjd om kommunalkontoret.
Assistenten har tålmodigt lyssnat till mitt svärande medan jag har skruvat ihop en köksö, en skänk, ett skoskåp, en klädrack och ett soffbord från IKEA. Det har varit för många skruvar med – men de attans skruvarna har alldeles för klena och ytliga kors så skrivmejseln gör som skidan. Slinter. Jag svär.
Men det saknas förvaringsutrymmen. Alternativt – jag har varit en samlare.
Det har varit tysta helger. Fram till igår. Skolorna öppnade. Nu skriks det på gator och i parken Paul Garcet. Assistenten är allergisk mot skrikande barn. Han skäller. Barnen skriker ännu högre men springer fort iväg.
Jag – ”Nej!! Du får inte jaga!”
Kopplet sträcks ändå.
Det nyrenoverade huset ekar tomt. Det har flyttat in en tungrakvattnad belgare på tredje våningen. Hon på första våningen har bara flyttat in sina stolar. Hon högst upp – vette fasen om hon flyttar in. Ett familjedrama före jul.
Men jag ser fram emot våren när långbordet är på plats i trädgården och grannarna kan bli inbjudna för tvångslek med assistenten.
Parken Paul Garcet är godkänd. Ett halvt kvarter från blivande hemmet. Det sniffas lagom för det ligger råttgift i buskagen. Men som utetoalett är parken godkänd. En park döpt efter en facklig aktivist som dog i Dachau 1945 – efter att ha blivit arresterad 1943 av nazisterna för att han gömde en motståndskämpe i sitt hem. Park med bra vibrationer.
Sedan hittar vi ett minnesmärke efter folkmordet på armenierna. Och en sportpark där basketbollarna studsar och en kvinna går långsamt och smeker sina frites i majonnäs. Sedan går vi vilse och hamnar i Laeken. En rejäl omväg.
På vägen luktar det bränt.
Det skriks av skräck när vi kommer gåendes. Kvarter som är rädda för assistenten.
Sedan måste vi googla. Vad är detta för nåt? Mausoleum? Synagoga? Frimurarlokal? Nej- det är en tingsrätt. Det ser ut som om det borde ha blivit två flyglar – men pengarna tog slut.
Det blir en lång vandring. Dubbelt så lång som den borde ha blivit. Det kostar på krafterna att gå vilse. Vi vandrar i kvarter där barerna serverar thé. Thédrickarna drar in sina ben när assistenten går förbi. Barnen gallskriker. Men det är gott om parker i det kommande grannskapet.
itsallabouttransparency 