Ett mysterium. Arlanda Europas tredje trevligaste flygplats? Terminal 2 och terminal 5 (bortsett från den nyare delen) är trånga, långa och i ständig ombyggnad. Köerna vid incheckning blockerar förbipasserande. Så Europas tredje trevligaste?
Nope.
Zürich går före. Långt före. Gardemoen också. Vantaa likaså.
-“Detta är nationalsporten i Peru – att klaga” svarar en twittrare när jag undrar över detta ständiga klagande här. Presidenthustru flyger i presidentplanet ledandes en delegation med ministrar och tjänstemän för ett utbyte i Brasilien om bekämpning av barnfattigdom, om kamp mot undernäring, om barns rättigheter.
Fel!
Utropar media och opposition. Hon borde inte ha flugit i presidentplanet! Nu hade i och för sig ministrarna och tjänstemännen redan fått tillstånd att använda sig av planer, men presidenthustrun var inte med listan.
Detaljer….
Det finns alltid en detalj att haka upp sig på för att kunna klaga på ett formellt misstag. Och det gör man. Media och opposition.
Det måste ha kommit som en kalldusch för dem att presidenthustrun har 62% i gillande i senaste opinionsmätningen.
Men den som klagar mest i Peru är presidentens far – Isaac Humala. Inte på oppositionen, inte på media – utan på sonen och sonhustrun. “Hon är berusad av makt och pengar”. Med en sån far behöver man inga fiender. En sur far som tycker att det är fel son som är president. Den “riktige presidenten” sitter i fängelse. 25 år. För en ockupation av en polisstation med dödade poliser som resultat.
Säger hon. Hon hade kunnat säga “Nu får vi springa!”.
En annan säger: “På något sätt känner jag starkt att….”. Jag vet inte vad hon menade. Hon tvekade eller hon tvärsäkrade. Jag vet inte. Men jag tjuvlyssnar. Mitt modersmål förändras. Det sägs saker som får mig att stelna till mitt i tjuvlyssnandet.
På Skansen. Det springande skrattande barnet. En högklackad mamma springer efter. “Nu är det här inte roligt längre!” flämtar hon. Nej, det är ju barnet som ska ha roligt. Och barnet har roligt. Springandes på Skansen.
Föräldraspråk. När började det förändras till att bli så luddigt?
En nyordning. Chaufförerna får inte längre stå vid dörren till flygplatsen och möta de anländande. Istället har taxibolagen tagit över dörren. Ett nytt jobbtillfälle har uppstått- springarna. De som kommer med en papperslapp med ens namn talandes om att chauffören väntar vid parkeringsplatsen. Det skapas jobb. Port-au-Prince.
Läsning på planet; säkerhetsrapport för senaste veckan. 5-årig flicka våldtagen av 12-årig pojke. Man lynchad efter att ha stulit en get. Kvinna kidnappad. Polis ihjälskjuten. Demonstrationer mot FN styrkorna. Bär en halvtom plånbok i fickan med gamla kreditkort och några sedlar för att snabbt kunna lämna något när du får ett vapen pekat mot dig. Ringer någon och lägger på – meddela säkerhetsansvarige, för det kan vara en förberedelse till kidnappning – av dig. (som tur är så fungerar inte mitt peruanska sim-kort på Haiti)
Sida efter sida med våld. Sätter mig i bilen. Låser dörren. Inifrån.
Nu går det fortare att komma till kontoret jämfört med i mars. Fler gator är rensade från husrester.
Villa Creole hotell. Kaklet är gammalt och intakt i badrummet. Ok, rummet klarade sig bra under skalvet. Sover tryggt till bruset från en arg luftkonditioneringsapparat.
Skolor. Det byggs mer permanenta skolor.
Väck med tältskolorna. Men det är svårt att bygga. Det går långsamt. Mer än 80% av skolorna i landet är privata. Det är riskabelt att börja bygga utan att ha garantier för att skolan verkligen förblir en skola och inte används till något annat. Det knyts in föräldraföreningar, det knyts in barnklubbar, det knyts in bräckliga lokala myndigheter. Allt för att se till att skolan förblir en skola.
Kolera. Det ligger 8 patienter i ett rum för 10. Nästan fullt. Utanför entrén är det observationsstolar. En stol med hål i mitten. En hink under. Är det diarré eller kolera? Det tar nån timme – sedan vet man. Om det är kolera – in för behandling i rummet med sängarna. Sängar med hål i mitten och hink under. Droppflaska på ställning bredvid. Matta orkeslösa människor. Men de kliver friska ut från kliniken.
Toalettbyggen. Uppe på ett berg. Milsvid utsikt. Flytta hem. Bort från lägren. För att stödja det så byggs det latriner och tvättrum. Folk är glada för att slippa de trånga lägren, men rädda för att bli bortglömda. Därför är det viktigt att inte bara arbeta i flyktinglägren, utan också där folk har ett hem.
Haiti. Lite lite bättre.
..men glad. Om en timme avfärd till El Dorado. En flygplats. Inte en guldgruva. Hem till Lima. Det har flygplatsats lite väl mycket på sistone. Lima – Bogota – Medellin- Bogota- Lima- Buenos Aires – Sao Paulo – Brasilia – Lima – Bogota. På torsdag till Sverige på semester. Juli och augusti blir res roa. Baske mig. Bara något kort över nationaldagarna i slutet av juli.
Men det där rutandet av livet speglar sig också på semestern. Landar på Arlanda – tåg till Flen – bil till Stockholm – flyg till Luleå – hyrbil till Olkamangi – flyg till Stockholm – bil till Orust – tillbaka till Stockholm.
Ett liv i transport.
…krånglar till det hela. Resan till flygplatsen går smidigt. Väntan på flygplatsen blir smidig. Men resan tillbaka till centrala Buenos Aires sker till stor del i grässlänten av motorvägen. Men det går. Bara 5 minuter försenade till http://tecnologiasi.org Och där flyter tekniken bra. Oväntat men lyckat. 600 videos av barn och ungdomar om säkerhet på internet och med mobiler. 9 länder. De tre bästa argentinska videon och de tre bästa latinamerikanska videona får pris. Uppfinningsrikt. Men det bästa är att videon till skillnad från förra året nu sprids på hemsidan och barn kan kommentera och lära sig av varandra. Så var det inte förra året. Då var det tävling och därmed slut.
Sedan kommer tre skolklasser och berättar hur de arbetar med säker användning av internet. Flickor är värst på att mobba varandra, säger de.
Palermo. Matt. Kött förstås.
I morgon Brasilia,
– Var är du ifrån? United States? Han uttalar det som det skrivs.
-Vi brukar spöa Colombia i fotboll, säger jag.
– Brasilien???? Du ser inte ut så.
Sverige. Det framkallar inga glädjetjut. Bara ett konstaterande. “Sverige”.
Sedan dras jag in i ett rum där det ligger en matta med en stege ritad på.
-Det här är våra rättigheter!
– Vilken rättighet är viktigast? frågar jag.
Två flickor – sisådär 9 -10 år – säger samstämt:
– Rätten till liv!
Nej, jag är inte på ett antiabortinstitut. Jag är i utkanterna av Medellin. Strax under det berg där barnen säger att man inte ska gå, inte för att det är ett brant berg utan för att man dödas där.
I Medellin är det i åldersgruppen 11-17 som antalet mördade ökar mest av alla åldersgrupper.
Barnen berättad om en elev i skolan som blev skjuten för han gick på fel gata. 3 gäng slåss om narkotikahandelsrevir. Är du från ett område och korsar fel område så riskerar du döden. Busschaufförerna får ge en slant när de passerar vissa korsningar – annars får de inte passera där nästa gång. En sorts skatt från gängen.
80% av polisen har anknytningar till ligorna. Så skydd från dem? Knappast. De deltar friskt i skjutandet när det gäng som betalar dem blir hotat av ett annat gäng.
Det är värre än någonsin i Medellin. Antalet mord ökar drastiskt. Allt på grind av ett maktvacuum som uppstod för 2 år sedan efter utlämnandet av en grupp paramilitärer till USA.
Så nu rustas det upp. Det samlas krafter. Det rekryteras ungdomar. De som är i riskzonen är de som inte går i skola. Så här är barnen. Ett aktivitetscenter- efter skolan eller före skolan.
– Hur kom du hit?
– Min mamma tog mig hit. Sade först att jag inte ville till dagis. Jag är ju 13 år – men det här är ju inte ett dagis.
Anfallen fortsätter. En vill visa sin piercade tunga. 3 andra vill visa en hip hop dans. En liten flicka vill bara kramas. En stammande pojke vill läsa upp hela sin uppsats om vad som är bra i hans kvarter. Det tar tid men det är bra skrivet. Och bra läst. Jag får inte gå förrän han har läst klart.
Medellin – en gryta, en välmående gryta med arga berg som bevakar grytan.
Det är en del av Bogota. En stor del av Bogota. 2 miljoner invånare. Besöker 2 skolor som har fredsutbildning på schemat. Konfliktlösning, anti mobbning. Ja sånt där som det tjatas om skulle behövas i Sverige (och som säkert finns på sina håll i Sverige). Skillnaden är nog bara att det är färre elever i Sverige som har mödrar döende i aids, eller som sett sina pappor blivit skjutna på gårdsplanen eller knappat träffar sina mammor som arbetar från 5 i gryningen till 22 på kvällen för att få det hela att gå ihop och som är evigt tacksamma för att skolan ordnar både frukost och lunch.
Men ungdomarnas deltagande i fredsprojekten är densamma. Trots den skilda världen.
Antimobbning – vad gör ni? Jo, svarar en flicka, det är många som försöker mobba Emo:sarna. De är känsliga och emotionella och därför blir de lätt offer för mobbare. Hon fortsätter, vi går emellan och avbryter. Man ska inte behöva bli mobbad bara för att man väljer att visa känslor.
..och spännande. El museo de la tequila. Men en måndag. Då är museer stängda. Halvvilsen vandring. Zona T. Angus. Kött. Segt kött. Förvirrad kypare. Också börjar vi backa bandet.
– När jag mötte intervjupanelen där du var med och var klädd i en slimmad snygg svart kostym, så trodde jag du var en innehållslös snobb men det vet jag nu att du inte är.
Jag tror att jag är hedrad.
Själv klagade jag över hans handen-på-hjärtat hälsning. Vadå kyrklig?
Men det var indonesiskt.
Avianca. Planet lyfter i tid men det är allt. Aha- en massa nya filmer. Buitiful! Glad för att få se den filmen men inte en endaste film fungerar i systemet. Ok, mat då? Nope – en trerummare flygning utan en endaste matbit. Men sprit har de. Och turbulens. Kinesen bredvid mig får att nervöst utbrott när det killar som mest i maggropen.
Bogota nu.
itsallabouttransparency 