resfeber

En sån där dag som borde raderas…

/ Hans Lind / Leave a comment

Jag trodde det värsta skulle vara tidsomställningen.
Det var det inte.
Men att vakna upp kl 0600 när kroppen säger kl 2300 är inget nöje.
Men det var det bästa med dagen.

1 1/2 timme senare.
Parkerar en för stor bil på en för liten parkeringsplats.
Resultat – avskalad bakre stänkskärm.

6 timmar senare.
Kör – en annan bil – till ett möte.
Halvvägs lyser alla lampor.
Och slocknar sen. Och rattlåset på medan bilen rullar framåt.
Allt dör.
Startar bilen på nytt.
Fungerar en minut.
På med högerblinkers.
Allt dör.
Stänger av fläkt. Radio. Allt elektriskt.
Bilen slutar dö.

Ringer till kontoret för att meddela krisen.
Telefonen död.
Räkningen inte betald.

Kommer till kontoret.
Och därefter fungerar allt.

Tror jag.

*****
Uppdatering.
Telefonen fungerar.
Men inte export av Arman.
Statliga veterinären i Lima ville se importtillstånd från Kenya för att ge exporttillstånd.
Importtillstånd i Kenya gäller bara 4 dagar – så om det hade funnits ett importtillstånd igår – så hade Arman inte kunnat föras in i landet på onsdag kväll – så nu handlar det om operation övertalning i Lima…

Hemma efter två nätter i flygplan

/ Hans Lind / Leave a comment

Det börjar med en inhägnad.
Loungen i Lima har ett staket runt halva ytan.
Matttvätt.
Resten av ytan är fylld av människor som stirrar på sina plattor.
Trångt.

Flyget till Amsterdam.
12 timmar.
Sover 6. Byter ställning i de andra 6 timmarna.
Ser Remains of the Day och blir lika irriterad som första gången.
Kontrollbutler.

8 timmar med Kenya Airways.
Babysar till vänster, till höger och framför.
Tysta babysar.
Bra babysar.
Filmtajm.
Nej – efter 20 minuters Philomena så bryts filmen.
Försöker igen.
Samma sak igen.
Och så är resten av Kenya Airways.
Vill liksom men kan inte.

Nu hemma.
Allt är grönt.

DHL i Peru och Chile = Vinnare av 1a pris för mest ineffektiva företag

/ Hans Lind / Leave a comment

Så går dom på igen.
DHL.
För att snabba på frågade vi – var den depå som låg närmast flygplatsen fanns – där vi kunde hämta försändelsen idag. Allt för att snabba på.
–Nehej! Ni måste hämta kuvertet på detta kontor!! blev svaret.
Och så idag – kuvertet är på väg, men har skickats av DHL till den adress Luis är registrerad på – men där han inte har bott på 4 år.
Trots att vi bad att få hämta kuvertet på deras kontor.

Underliga äro DHLs vägar.

Men efter en timme i telefon så går de med på att lämna av kuvertet i deras central – som ligger på väg till flygplatsen, dit vi ska i eftermiddag.

Och i denna stund börjar en livslång bojkott mot DHL.

Varför?
Jo.
Skickar ett blodprov 27 januari från Lima till Santiago.
Blodprovet nåt laboratoriet i Santiago 3 april!
Laboratoriet är färdiga med testet Måndagen 14 april.
Vi ber DHL hämta provet för att skicka det till Lima,
Provet hämtas av DHL 45 timmar efter det att betalning har skett !
Provet anländer till Lima på Torsdag 17 april.
Och ska levereras först Måndag 21 april.
Till fel adress….

Och nu har vi provresultatet.
Men…. när vi hämtade kuvertet och öppnade det i bilen – så hittade vi foton på ett hus!
DHL hade gett fel kuvert…..

En taxiresa för 26 soles

/ Hans Lind / Leave a comment

Det blir en av de där trevliga taxiresorna där kilometrarna flyter.
Chauffören lyssnar på fotboll men skruvar ner volymen för politik är så mycket roligare..
Men det har börjat strax innan.
På restaurang Juez y Parte på Avenida La Mar nr 600 i Miraflores.
(ska inte missas när man är i Lima..)
2 timmars mat och dryck och sen 15 kilometer genom asfaltdjungeln till Ate.
Vi passerar Gaston Acurios nya restaurang.
–Det är en bra man, säger taxichauffören.
Då känns det lägligt att droppa informationen jag precis fick under lunchen.
Gaston Acurio kommer att ställa upp i preseidentvalet 2016.
Han har nekat att han är intresserad – men han kommer att ställa upp.
Så påstår min källa – och kom ihåg var ni läste det först.

Nåväl, taxichauffören har bara gott att säga om både Gaston och hans far.
En hedersperson! Ja, all motsats till den där sprättande påfågeln Alan Garcia!!
–Det enda fina med Alan Garcia är hans tidigare fru – Pilar Nores. Det är en fin dam. Jag körde henne en gång. Och när hon klev ur taxin sade jag till henne att min fru alltid sagt att ni är en fin dam. En verkligt fin dam. Hon höll min hand länge. Länge. Och tackade. Jag har alltid tyckt att den där påfågeln till man hon hade inte förtjänade henne.

Och så fortsätter vi prata om påfågeln Garcia.
Resan går fort.
Resan är rolig.
Vi skiljs åt med ett handslag.
Ett långt handslag.

It’s a mans world…

/ Hans Lind / Leave a comment

Jag ser en kvinna.
Hon plockar disk.
Resten är män. Resande Män.
Alla tittar ner i sina datorer.
Utom kinesen som öppnade dagens första champagneflaska.
0615 i gryningen.
Leve han.

Men långt bort i loungefjärran hörs ett barn.
Ett upprört barn.
De Resande Männen vecklar ihop sina ögonbryn och hamrar lite extra på sina datorer.

Det märks nog att jag är uttråkad

Två Resande Män sover djupt.
Hoppas de har lång tid till nästa flyg.
De sover så djupt så de blinkar inte ens när champagnekorkarna flyger.
Kinesen har fått sällskap.

Under tiden i Peru – dit jag är på väg – har kardinal Cipriani uttalat sig mer korkat än vanligt.

“Det finns politiker som vill tvinga på andra sina privata åsikter
Säger han.
Och försöker tvinga på andra sina privata åsikter.

Men nu är klockan 0930 och champagnekorkarna flyger tätt.
Törstigt folk.

I natt skulle jag se film.
KLM hade bra urval.
Den italienska som jag längtat efter.. den som vann Oscar.
Efter 3 minuter insåg jag att jag redan hade sett den.

Ok då. 12 years a slave. Somnade efter 5 minuter.
Inte lyckat.

Hur man lättast retar upp en peruan

/ Hans Lind / Leave a comment

Det går inte så bra i fotboll. Det går någotsånär i juniordamvolleyboll. Det går väldigt bra i juniorschack och juniorvärldsmästerskap i matematik. Men that’s it.
Så när Vargas Llosa fick Nobelpris så blev det glädjeyra.
-“Vi är världsmästare i litteratur!”
Men sen var det ju det där med att han också har spanskt medborgarskap – förrädaren…

Så vad finns kvar?

20130730-085843.jpg

Mat.
-“Den peruanska maten är den bästa maten i hela världen!”
-“Vilka andra kök har du prövat?”
-“Inga andra. Varför skulle jag göra det? Den peruanska är ju den bästa!”
-“Ok då, den peruanska maten är den bästa peruanska maten i hela världen…”
-“Tack!!! Eller… ehhhhh???”

Men allvar.
Det finns suverän mat i Peru.
Jag har njutit himmelskt av goda ceviches, tiraditos, caldos.
Kanske inte njutit lika mycket av varmrätter som är lite väl stabbiga.
Men förrätterna!!
Men sen är det detta med “bäst i världen”..
En kock kan vinna ett världsmästerskap.
Men kan en nation vara bäst på mat?
Knappast.
Men säg det i Peru och du har ovänner – för stunden i alla fall.
-“Rör inte vår mat! Kritisera inte vår mat!”

Varje morgon på ATV nyheterna är det minst ett besök i ett restaurantkök.
Varje morgon så sitter studioreportrarna och säger samma sak efter inslaget –
-“Uuy que rico!”
(Samma sak händer när du postar ett foto på mat på Instagram –
peruaner skriver “Uuuy que rico!” och svenskar skriver “Vad är det?”)

Miguel Bosé var i stan. Journalister ställde standardfrågan;
-“Vad tycker du om ceviche och pisco sour?”
Han svarade;
-“Ska du inte fråga om min favoritfärg också? Eller andra frågor man ställer till 11åringar?”
Ungefär som svenska sportjournalister och Zlatan….

Jag gick med i Facebookklubb – något om Gourmet Peru eller nåt liknande.
Jag väntade mig recept, resturanttips – men icke.
Jag hamnade i en fanatisk hejaklack.
Arriba Peru! Somos los mejores!
Jag gick ur klubben.

Så… jag kommer att fortsätta dyrka den där tonfisktiraditon med mandarinsoyasås. Jag kommer att slicka mig om läpparna när en färsk fräsch ceviche dukas upp.
Men jag kommer att fortsätta reta peruaner genom att säga att man inte kan gilla all mat i Peru.
Säg TacuTacu och det vänder sig i magen …

Barn och budget – under en vild fläkt

/ Hans Lind / Leave a comment

Det ska byggas en kanal i Nicaragua. En rik kines som vill bli en av världens 3 rikaste, säger de. 2014 ska bygget för 40 miljarder dollar sättas igång.
-“Vi kan inte bara lita på kaffeproduktion, vi måste ha andra inkomster” säger damen vid frukostbordet.
Hoppet står till Kina.

I seminarierummet blåser fläktarna bort alla papper. Håret rufsas.
Utanför seminarierummet längtar man efter regn. En örfil av hetta.
Nu pratar Diani från Guatemala om hur man försöker få mer budgetpengar för handikappade barns rättigheter. Den statliga budgeten är alltför låg.
Land efter land berättar om hur man lockar, pockar, trycker på, motiverar, argumenterar för mer pengar till barns rättigheter.
Men… det handlar mest om omfördelningar av pengar. Av pengar som alla vill omfördela. Samtidigt ligger skatterna på hälften av genomsnittet i OECD länderna. Samtidigt finns stora informella sektorer där skatter inte alls hämtas in.

Så egentligen finns pengar för sociala satsningar – men snurrandes runt med sikte på Caymanöarna.

20130625-090033.jpg

Yawning in Beijing

/ Hans Lind / Leave a comment

Gäspar stort. 26 timmars resande. Lima-Panama-Amsterdam-Beijing. Copa-KLM-Southern China.
KLM vinner. Förutom varmrätten – Biff Stroganoff som smakade unket.
Henrik Berggrens Palmebok är 1/2 läst. Suverän bok.
Beijing – klockan 0500 i gryningen. “Betygsätt mig” säger passkontrollanten. Effektiv. Bra. Långsam. Dålig. Jag trycker på “effektiv”knappen. Han var effektiv.
Helgdag idag.
-Är allt stängt? frågar jag chauffören.
Han skrattar.
-Bara på nyår stängs allt.
Men folk är i sina hemstäder. Tomma gator.
Tomma breda gator.

Montevideo

/ Hans Lind / Leave a comment

Det är något retro över staden. Inte vägen från flygplatsen till centrum. Det är rena modernitetspropagandan. Det är rent. Det är upplyst. Det är modernt. Det är en gåva i form av en skinande blank bugande staty. Vit. Sydkoreagåva.
Det är när man öppnar en dörr som retrot dyker upp.
Toaletten. Var spolar man? Letar på stolen. Hittar knappen – högt upp på väggen. Toalettdörren. Två lås. Säkert. Här kan man vara säker på att ingen kommer in medan man letar efter spolknappen.
Lunch. Stabilt för 90 kronor. En rejäl kalvstek med potatismos och apelsinflan till efterrätt. Rustikt. Retro.
Middag. Letar. Allt är stängt. Plastpåsar virvlar runt. Tomma bussar skriker med sina bromsar. Vandrar.
Inget. Och så. Porten bredvid hotellet. Danube.
Sardiner, tomat, oliver, lök, olivolja. Himmelrike.
image

Mexico

/ Hans Lind / Leave a comment

_Han har inte tagit över än, Peña, säger taxichauffören. Han säger att PRI partiet fortfarande är densamma men att Mexico har förändrats. Därför har han hopp.
Till Zona Rosa. Förfallet tilltar. Det investeras inte i fastigheterna eller på gatuskötseln.
_Borgmästaren vågade inte reta upp gaycommunityn, säger taxichauffören. Men det är väl inte de som bordelliserar Zona Rosa? undrar jag. Och ingen av oss vet svaret.
Så det är bara att se sig för var man sätter fötterna för att inte ramla ner i en grop.

image