Dom som kommer springades ….

Minnena väcktes till liv när säkerhetskonsulten började prata om de italienska vägbygarna som räknade med att 40% av deras material försvann under vägbygget i nordvästra Tanzania. Det var ju dom som hade biljardbord, en massa grappa och 3 rättersmiddagar i en mobil restaurang. Det var ju hos dom vi åt middagar för 22 år sedan och vägen till restaurangen blev  allt längre för varje dag eftersom de byggde vägar bort från oss och vi byggde flyktingläger.

2014-10-25 09.40.34-1

Wakimbizi. Han som kommer springande sades det att ordet på swahili betydde. Burundier som  kom springande  över gränsen. 250 000 på några få dagar. 1993. Då som nu var koleran ett hot. En ingenjör som inte funderade så mycket på hur folk går på toaletten grävde med grävskopa en 50 meter lång ränna i ett av flyktinglägren. Men folk går inte på toaletter som består av 50 meter långa rännor. Som tur var så fanns det klokare människor som frågade flyktingar hur man brukade bajsa och såg till att latriner byggdes efter hur folk brukade ha det därhemma.

50 läger på 250 kilometer.

Jag landade med Tanzanian airlines (frid över dess minne) i Kigoma. Jag mindes att jag satt och höll fast ryggsätet med ena handen för annars hade jag hamnat i knät på passageraren bakom mig. 2 dagar senare kraschlandade just det planet så när jag skulle hemåt igen efter färdigt uppdrag så var det ett litet missionärsplan som tog mig till Dar Es Salaam. 8 timmars flygning uppdelat på 2 dagar.

“We always pray before the flight” – sade piloten och uppmanade mig att inte röra några spakar där jag satt i co-pilotens säte. Det var en fascinerande resa över slätten med stora åskmoln ena stunden och sedan en brant dykning i nästa stund för piloten tyckte sig ha sett elefanter.

En övernattning i huvudstaden Dodoma. En öde stad med breda tomma gator och en natt på Grand Hotel of Dodoma. Jag var den enda gästen.

Men tillbaka till Kigoma, staden vid Tanganyikasjön där man på kvällarna kunde se åskmolnen rumla över Zaire. Bara några kilometer söderut låg Ujiji där Stanley och Livingstone skakade hand. Nu stod de där som papie-maché figurer och museiguiden rabblade upp;

-“Livingstone opened up Africa for commerce and Christianity…..”

Just i den ordningen.

Och de 50 flyktinglägren. Ett av dem låg vid en svensk missionsstation där två pingstdamer från Hudiksvall bjöd på kanelbullar med pärlsocker och ville att flyktingarna skulle flyttas bort från deras missionsarbete. Att folk sökte upp dem  spelade ingen roll. Att det där barnet som red med mamma och styvpappa till Egypten på en åsna var en flykting från barnadödandet i Palestina för 1992 år sedan var en dålig jämförelse tyckte de. Strunt i det.

Det flyttades inga flyktingar. Punkt.

Längst norrut skrapade de italienska vägbyggarna upp ett område strax utanför den lilla staden Ngara – där sattes upp ett flyktingläger. Samma läger som några månader senare blev Tanzanias näst största stad med 800 000 invånare. Från Rwanda.

Minnen. Nyår vid Gombe stream hos Jane Godall och hennes schimpanser. Jag såg inte henne. Men jag såg en schimpans. Och en massa babianer.

Detta var 1993- 94. Nu är det 2015 och historien upprepar sig i Burundi. Det kommer människor springande över gränsen igen.

Jag hoppas att de som arbetar i flyktinglägren har det lika spännande och lärorikt som jag hade det.

Det var en brytningstid. Det fanns dom som arbetade för flyktingarna. “Jag vet vad som är bäst för dig..” Och det fanns dom som arbetade med flyktingarna. De hade det svårare.

“Vem har bjudit in flyktingar till detta planeringsmöte?” svor en FN representant.

Den attityden hoppas jag är begravd.

Nu pratas det väder….

iphone 130

Bilen på fotot har inget med verkligheten i dag att göra. Det där är en barnlek jämfört med de sjöar som kvälls- och nattetid översvämmar Nairobi.

Skolbuss där barnen får stå på bänkarna i väntan på räddning till kl 0430 i gryningen. Folk som simmar ur sina bilar som sveps iväg av vattnet. En mur som rasade och dödade 10 människor.

“Det är värre än förr!” säger de som varit med.

Och vad handlar det om? Klimatförändring är en orsak – regnen som borde ha kommit i februari – kommer nu i maj och det regnar mer och längre. Sista jag bodde här –  2007-2009 så kom regnet kl 1500 och slutade kl 1900. Plask en stund och sen över. I går kom regnet kl 1800 och det regnade till långt in på natten.

Men det är inte den enda förklaringen. Staden Nairobi växer. Land är dyrt här och vill man bo centralt så smackas hus upp lite här och var. Till och med på en flodbädd. Där vattnet rann förr rinner inget vatten nu utan breder ut sig där det kan – t e x på gatorna.

11148562_10153207475952247_2392224117691471049_o

Så visst kan människan skyllas för sin försumlighet av att blockera naturliga floder med stora lägenhetskomplex. De som vuxit upp i Nairobi säger;

-“Där fanns ju en flod när jag var barn!”

Nu finns där 8-våningshus.

Så naturen söker sig sin egen flod – på motorvägen.

Naturen – Människan 1-0.

Dödförklaring åt kenyansk turism?

Tourism-Death-3

En sorgetabell.

Antalet utländska besökare som landar under högsäsong (oktober – mars) på Mombasa International Airport. Året efter valet 2007 sjönk siffran dramatiskt – rädsla för eftervalsvåld – för att sedan sakteligen stiga – plana ut och sedan krascha denna vinter.

Ebolarädsla – när närmaste ebolapatient i vinter var 8159 kilometer borta.  Malmö var faktiskt närmare ebolapatienten än Mombasa var….

Terrorrädsla – när Garissa ligger 464 kilometer bort.

Eller har turisterna tröttnat på kusten vid Mombasa? Julsäsongen räddades av att  resebolagen sänkte priserna för lokal turism, men det räckte inte. Hotellet har stängt. Tusentals arbetare har fått sparken. Butiker stängda.

Rädsla…  men ändå så nära. Lämnar man Arlanda 0630 på morgonen så är man i Nairobi 2010 samma dag. Biljetter för 5-7000 SEK. Ändå kommer inte folk. Vilket de borde.

Ett år i Kenya ….

Iphone6 010

För 5 år sedan satte jag mig på locket till en stor plåtlåda – klämde fast två lås och tänkte -“Adjö Kenya  och Södra Sudan- aldrig mer...” Huvudet var fullt av;

> “Jag ser att ni har en satellitdisk på kontoret. Den måste ni betala skatt för – sade den lokale polisen i Rumbek. Jag protesterade. Han kom tillbaka dagen efter med en handskriven lapp  där det stod “This is the law that says that Save the Children has to pay 5000 US dollars in tax for their satellite dish.” Förhandlingar. Förhandlingar. Och så fram med trumfkortet – den f d frihetskämpen Abraham som nu var vår administrative chef. Han åtföljdes av respekt var han än tog sig fram – så “lagen om satellitdisk” revs sönder.

abraham

> Bilar som kostade 30 000 dollar och som höll i 2 år, då halva Södra Sudan är ett gyttjebad januari > april.

car

swamp

regn

> Ormar i duschkabiner. Ormar i tält. Ormar under matbordet.

dusch dusch2

> Duschar med vatten direkt från Nilen. Brunt sörjigt vatten. Säkert proteinrikt

> Flygplan som man behövde knuffa igång för de hade sjunkit ner i leran. Landningar på bakhjulen för att planet inte skulle sladda i leran. Landningsbanor fyllda av kraschade flygplansvrak. Inställda flyg. Överbokade flyg.

krasch2 krasch

> Hotell i Nairobi som påstod sig inte ha någon bokning så det “skulle kosta lite extra eftersom det var fullt”. 

> Och så det märkligaste. 3 dagars “kidnappning” av egen personal.  –“Återanställ vår lokale chef! Annars får du aldrig lämna denna by!”  3 dagar senare lämnade jag byn – efter den lokale guvernörens ingripande. Jag fick tillbaka mitt pass och resetillstånd och den lokale chefen fick inte tillbaka jobbet.

Listan av litanior kan göras längre så känslan av att sitta på plåtlådan och packa ihop knappa 4 år i Östra Afrika var en befrielse. Civilisationen härnäst!

(När jag packade upp plåtlådan som tågade en här av stora svarta myror ut. Jag hoppas att de trivs i Lima)

Visst fanns det ljuspunkter – som barnen som kom bärandes på plaststolar för att ha nåt att sitta på i skolan. Vattenpumpar som fungerade. Glada människor. De långa pratstunderna och de tysta stunderna under de mäktiga mangoträden.

vatternpump

barntorn

Och så är jag tillbaka. 5 år senare. Jag som aldrig skulle tillbaka till Kenya. Sade jag. Då.

1 år. Och här blir jag kvar i flera år till.

Förty så är livet. Det sura blir till minnen att le åt  i en pensionärsgungstol. En dag. Och hitintills har jag inte hittat någon orm i duschen.

Fasen … det är inte lätt men vägen till helvetet tycks vara kantat av de bästa intentionerna

.. och det blev inte lättare av att diskussionen rasade på i en allt snabbare takt.

iphone7 057

Den brasilianska damen började dagen med de allra bästa intentionerna. Hon beskrev ett projekt där 6 barn från slummen sponsrades till att gå i en skola med vita barn där de under dagarna kunde få vara “normala”.

…. wake up at 5am to be in the place where the school bus passes to pick them up at 6am. Usually they don’t take breakfast, they wait for the mid-morning snack provided by the school. During the day, they are normal children, studying with other white children, only speaking English, having French, swimming and ballet lessons, they are included in the arts group and are EXCELLENT students. After a day of school, when they come home they wash their uniforms, clean and shine their shoes, do the homework with the light of a candle, washed in a bowl the best they can with the little soap and water they have at home and eat something to be able to sleep.

Can you imagine the change that this school causes in the life of these children? 

Det är säkert goda intentioner. Barnen blir säkert hjälpta.  Men synen på barnen? Synen på deras familjer? Skulle inte sponsringen kunna gå till att ordna så familjerna har frukost (för att slippa vänta på mellanmålet i skolan och vara hungriga fram till dess?), solcellslampor (så barnen slipper göra läxorna  i skenet från ett stearinljus)  och vattenledningar? Det skulle säkert pengarna räcka till om barnen gick i en skola i sitt eget område och inte i en dyr privatskola.

Det är inte lätt. Varför ska man mosa folks drömmar?

Men när folks drömmar består av JagVetVadSomÄrBästFörDig  så kanske en lätt mosning är på sin plats.

Det finns ju erfarenheter som många barn smärtsamt behövt ta sig igenom; Den Vita Räddaren  som vill väl, Barnhemmen där barn placeras fast de inte är föräldralösa…

Den som minns 60-talet i Sverige vet att det fanns barnhem i varje kommun _ fast antalet föräldralösa barn inte var stort. I Finland på 80-talet var hälften av alla barn på barnhem där p g a fattigdom. Siffran idag i Kenya är högre. 80% av barn på barnhem har minst en förälder i livet…

De misstag som gjordes därhemma borde inte upprepas här.

Ändå görs det.

Det är bra att diskussionen blev intensiv efter den brasilianska damens inlägg. Men det känns inte bra att goda intentioner mosas. Men hur ska man göra istället?

Man lär sig så mycket mer med en fotboll….

iphone15 027

Att lära sig något nytt tar tid.
Det finns en spridd teori som följer;
We learn >
10% of what we read
20% of what we hear
30% of what we see
50% of what we see and hear
70% of what we say
90% of what we say and do

Jag vill komplettera detta med att vi lär oss 100% vad vi säger och gör samtidigt o c h en fotboll är inblandad.
I går hade vi en heldag med hela teamet omkring hiv/aids – det var ju InternationalAIDSday.
Det förelästes på morgonen. Av det minnas jag att Kenya är nr 3e värst i världen vad gäller hiv-spridning, att ökning i Kenya har mycket med att göra att etablerade par är otrogna och detta inte längre bara handlar om mäns otrohet utan att kvinnor också börjar alltmer ägna sig åt utomäktenskapliga förhållanden.
Nu var det i och för sig en man som framförde teorier om varför kvinnor är otrogna…
Sedan minns jag en läkare som sade att HPV cancer risken ökar om man ägnar sig åt oral sex. Så det stämmer nog att jag minns 20% av vad jag hörde.
Och jag minns mest det som får mig att reagera med “Vafalls??”

Nu är det dock inte gifta kvinnor i Kenya som är den grupp där hiv ökar mest – utan hos ogifta unga flickor – 15-24 år. Och för dem handlar det inte om otrohet – utan om lock och pock från män. Lura och lova guld och gröna skogar. Hota med uteblivna betyg. Och sånt manipulerande.

Men sedan blev det eftermiddag och fotbollarna kom fram.

Spring runt först. Och så började hiv/aids träningen.

Övning efter övning handlade om hur bli en bättre fotbollsspelare – m e n  samtidigt lära sig mer om hiv/aids.

Om man har en sexuellt överförbar sjukdom så ökar risken för att drabbas av hiv vid oskyddat sex.

Det lär man sig genom att genomföra passningsövningar bärandes en lagkamrat på ryggen. Hur komma ihåg att ta sitt antiretrovirus medicin 3 gånger om dagen? Jo – det fanns en fotbollsövning för det med. Och hur vara uppmärksam på hiv-viruset som kan finnas överallt – nästa övning. Det är TackleAfrica som har utvecklat metoden och manual finns förståss.

Mer fotbollar till lärandet.

Ebolism

DSC09159.JPG
I Uganda riktas febertermometerpistolen mot pannan.
I Kenya riktas den mot örat.
I Zambia blir det 21 dagar i karantän om du har varit i VästAfrika.
(I alla fall i augusti – i oktober hade de lagt av med det).
Om 2 veckor är vårdavdelningen på Nairobi hospital klar för ebolapatienter.
I Uganda visar en dam ett sms om en redan död patient i Nairobi.
I Uganda säger kursledaren att man inte ska skaka hand – och definitivt inte kramas.

Och jag tänker – man ska alltså röra vid en sjuk människas spyor, bajs, blod, sperma för att bli smittad – varför inte då kunna skaka hand?
Och jag svarar mig själv – det är inte handskakningen det handlar om – det är berörandet. Sluta upp med att ta på varandra!
Inbillar man sig att man inte ska skaka hand- så lär man inte heller ta på folks blod. Eller något sånt.

Det blossade upp en Marburg epidemi i Uganda. Som inte blev en epidemi. En död och en smittad och sedan var det tyst. Väldigt tyst.

Och det är väl så. Det är inte smittorisken det handlar om.
Det är sjukvårdskapaciteten. Senegal hade det. Nigeria likaså.
Guinea Conakry, Sierra Leone och Liberia hade det definitivt inte.

Under tiden är folk rädda för att åka tunnelbana i New York.
Men där finns sjukvård.
Och det smittar inte på tunnelbanan.
Försåvitt man inte får för sig att ta på folks blod, sperma, spyor och bajs.

Alla förnedras – även du som tittare

En dag till finns den på SVT play – den österrikiska filmen Paradise Love.

DSC08773.JPG
12 september försvinner filmen om delar av mitt nya hemland från SVT play. Österrikiska åker till Mombasa. Åker ensam. Möter landsmaninna som är vetaran på att ragga upp/bli uppraggad av yngre lokala män på stranden. Den nyanlända tvekar först men rusar rakt in i sexraggningsträsket. Lite hopp om kärlek som försvinner snabbt och tas över av förnedring. Hon förnedrar genom att se karlarna som objekt utan hjärnor. Männen förnedrar genom att se henne som en bankomat. Tittaren förnedras av att se all denna förnedring. Regissören har anlitat lokala strandraggare för att spela sig själva. Har de sett filmen?
Jag vet att jag låter som en sexualmoralist – men det är inte sexscenerna som förnedrar allt och alla utan synen på människan – “du har ingen hjärna igen själv så trevligt att träffa dig – hur kan jag utnyttja dig?”
Känslan av förnedring sitter kvar länge. Riktigt länge. Även efter det att SVTPlay slutat visa filmen.
Och minnet av den fnittriga nyfikna lite lätt avståndstagande österrikiskans vandring in i ilsket utnyttjande och kränkande och minnet av den snälle strandraggarens nyfikna början och vandringen in i “Det är för lite pengar – du har mer!” utnyttjande sitter kvar länge.
Och tystnaden från omgivningen. Och jag som ser allt detta och tänker att människan nog är en varelse som snabbare förändras till det sämre än vad människan förändras till det bättre.

Larmar och gör sig till

Tjo – vad det var livat i helgen. Lördag gryning klockan 04.00 står det två pickupbilar med 10-talet bepansrade säkerhetsvakter utanför ytterdörren. De knackar med batongen på gallergrinden.
-“Det har varit en attack på ett hus i närheten. Skottlossning!”
-“Varför är ni här?”
-“Vi ville kolla att allt är ok!”
-“Så det sköts i grannskapet?”
-“Nej, det var långt borta”.

Det var en dryg kilometer bort visade det sig.
Jag tror det var en Utlänningen-har-nog-hört-skotten-så-han-är-orolig-grej.
Iphone5 004
I natt gick larmet inomhus.
Panelen på säkerhetsdosan visade att larmet gått på i vardagsrummet.
Går dit. Ingen där.
Vaktstyrkan kommer – de checkar och nej – inga fönster är uppbrutna. Ingen i närheten.
Somnar. Larmet går på. Vardagsrummet igen. Ingen där.
Somnar. Larmet går. Vardagsrummet igen. Ingen där.

Förmodligen är det en detektor i dörren som glappar.
Men – här kommer det läskiga. I torsdags berättade grannen att det var en attack på huset för 2 år sedan när de förra hyresgästerna bodde där. Trädgårdsmästaren hade stängt av elstängsellarmet och tjuvarna kunde klippa upp staketet – dödade nattvakten men hann inte plundra huset för vaktstyrkan kom.
Nu hör till saken att det är en annan trädgårdsmästare nu och att larmet för elstängslet nu finns i sovrummet, så stängs det av något larm så är det jag som gör det. Och det gör jag inte.

Största problemet just nu – förutom att väckas upp mitt i natten – är de tusentals grodyngel som håller på att förkovra sig i dammen. Med grodor kommer ormar så grodynglarna ska bort. Enligt internet fungerar citron – det gör det inte – så idag ska jag köpa guldfiskar. De fungerar. Eller pirayor.

Väggen som alltid följer efter

IMG_2457.JPG
Det är nog bara en gång som väggen har skapat problem.
Eller det var inte ett problem utan ett bekymmer.
Señor! Ni som är så religiös kan väl bli gudfar för min son?
Jag är ateist.
Kyrkor är till för att sitta i. Kyrkor är också bra för att prata med döda anhöriga. I alla fall tända ett ljus för dem och tänka några tankar.
Men väggen har följt mig sedan 1993.
Då hittade jag den förgylldfeta madonnan på en marknad i Lima.
1999 hittade jag det feta Jesusbarnet i Granada i Nicaragua.
En av ikonkopiorna hittade jag i en kiosk vid en tung kyrka i Bukarest – 2005.
De andra kommer från Jerusalem 2004 – från den kyrka där jungfru Maria påstås vara begravd.
De har snurrat runt varandra på väggen som följt efter. I Bryssel. I Addis Ababa. I Nairobi, i Juba , i Lima och nu tillbaka i Nairobi.

Varför? Jo, nåt ska man ju samla på.
Jag hade en kollega en gång som samlade spypåsar från flygbolag.