Bryssel

Mannen i tältet

/ Hans Lind / Leave a comment

Om honom vet vi inget. Det kan också vara en hon. Men det är nog en man. Det enda vi vet är att hen grymtar till och slår mot tältduken när assistenten flåsandes sniffar för nära.

Han ser ut att ha det varmt där i parken. Inne i sitt tält. Överbelamrad av filtar som täcker tältöppningen. Hen andas. Det kan vi höra. Men vi ser honom aldrig. Inte mellan 0630-0700. Inte mellan 1245-1315. Inte heller mellan 1815-1900. Det är då vi bevakar tältet. För att se mänskligt liv. Inte bara höra grymtningarna och dunket av en arg knytnäve mot en tältduk som ger vika.

Varför sätter han upp sitt tält i en park? 15 meter bort finns en skola och de barnen skriker alla för fulla muggar när de blir utsläppta på en rast. Fullkomligt gallskriker. Ungeför som de hade tvingats vara tysta hela lektionen och äntligen får utföra ljud när de kommer ut i parken. På bänkarna bakom tältet sitter haschrökarna och kinesiska turister som äter smörgås. Platsen är inte väl vald för en som vill isolera sig från omvärlden.

När jag var mellanstadiebarn skrek jag inte mycket. Min drömtillvaro var att bo i ett rum där det rymdes en bekväm säng med många kuddar och med alla väggar täckta av bokhyllor proppfyllda med böcker som alltid skulle bytas ut så jag hade alltid något nytt att läsa. Hur maten skulle komma in i rummet visste jag inte men det skulle väl lösa sig på något sätt. Men jag hade inte velat haft skolklasser med vrålande barn bakom bokhyllorna. Så på ett sätt förstår jag mannen i tältets (jag kallar honom för man för det är enklare) kokongtillvaro. Sluten i en egen bubbla. Plats för egna tankar. Ingen stör. Jag väljer. Men jag förstår inte honom fullt ut. Omvärlden kommer ju och sniffar på hans tältduk flera gånger i veckan. Omvärlden stör. Han får banka mot omvärlden. Varför inte sätta upp tältet långt från flåsarna?

Isolering i ett brus. Märkligt val. Det finns andra utesovare som vandrar med tjocka skumgummimadrasser och lägger sig att sova i tunnelbanenedgångar, utanför affärer – och till och med en som verkar ha bosatt sig vid ingången till cykelmuseet. Men de har valt bruset. De har inga tjocka filtar som stänger världen ute. Som mannen i tältet.

Assistenten gör sina försök varje dag att ta reda på vem mannen är och varför. Jag låter bli. Han har ju valt sin kokong. Men en dag ska vi se honom. Men mer troligt en natt. Det är nog på natten som han är ute och rör på sig. När ingen annan är ute. Mannen som ville ha avstånd till omvärlden men som lade sig mitt i den.

Och där kommer tanken från när jag körde mellan Töre och Överkalix en vinterkväll. Kallt ute. Riktigt kallt. Sådar kallt så att om Volvo Amazonen pajar och motorn dör så dör du själv. Men motorn höll. Men där mitt i snöröken så syns ett ensamt hus. Mitt ute i ingenting. Och hur hade livet blivit om jag hade fötts i det huset? Hade det varit risk för att jag idag skulle ha sovit i ett tält i en park? För han är ju född någonstans. Mannen i tältet. Liksom mannen med packningen och madrassen på tunnelbanan igår. Han som ställde sig vid dörren innan tåget kom in till stationen och skrek mot dörren – “I might as well be in a prison!” Han är också född någonstans. Hans liv formade honom till en som skriker på tunnelbanedörrar. Ibland. Inte alltid.

Inte långt från mitt och assistentens hem ligger Pacheco-institutet. Stort gammalt vitt och låst. “Retirement home” säger Google maps. Det andas dock mentalinstitution. Mannen i tältet sover 2 kvarter därifrån.

Och det är väl så här som i Sverige. Stängda institutioner. Ställen där man kunde vara ommadrasserad och slippa madrassera in sig i ett tält.

*******

Uppdatering. Vi får hitta ett nytt spaningsobjekt. Vi såg mannen (det var en man) kl 1300. Han kröp ur tältet, rättade till filtarna och såg oss stå och stirra. Han såg snäll ut. Tandlös tomtekusin. Skägget var dock kortare än vad jag och assistenten hade misstänkt. Alltså går han ut då och då och ansar skägget.

Han hälsade glatt tillbaka. En fin man.

Det är jag och tanterna….

/ Hans Lind / Leave a comment

Allt mellan skumgummimadrasser, balkongblommor och extra stora shampooflaskor till allt man kan äta. Reklambladet lockade och hotade. Den påminde om butikens existens och det var ju bara 700 meter dit.

Så fram med matkärran – som är så klok så den kan gå i trappor tack vare de tre hjulen. Mathamstring.

Så det var jag och alla Molenbeek-tanterna. Området som fostrat terrorister   och som en del kallar för No-Go zon. (jag tror inte de har varit där)

Och där står alla matkärrorna på rad. Vid kassorna. Snyggt uppställda. (I Belgien lämnar man medhavd kasse eller matkärra vid kassan) Och Aldi – som butiken heter – var fylld av extraprisjägare. Och visst var det extrapris. 40 Euro för en fylld matkärra. Men det var konserver som tanterna jagade. Det gröna och fruktiga fixar man på matmarknaden. Inte i en butik under tak. Det råder en sorts vilsenhet i butiken. Folk irrar runt. Varorna ligger uppackade efter någon sorts system som bara uppackarna känner till. Det är extrapris på allt. Som om detta vore en värld där ordinarie priser inte finns. Framför mig i kassakön står ett par som har köpt flera tårtor med sladdrig röd gelatin som flyter runt i en gräddkrans. Jag är tacksam för att ha missat tårtavdelningen.

Jag och assistenten brukar fältstudera vid de stora lagerlokalerna med arabiska grossister. Lastpall efter lastpall med dadlar, dunkar med oliver och hinkar med olivolja. Det finns ett tiotal grossister i våra vandringsstråk. Det äts mycket i vårt område. Vi bidrar.

Bara 500 meter söderut ligger de. Restaurang efter restaurang. Men det är annan mat vid St Catherine. Det är musslor, ostron och stärkta vita dukar. Och lite turistfälleri här och där. Mat som inte kommer i dunkar.

Det är ett bra läge att bo i. Grossister här. Stärkta dukar där. Och en bar som gillar hundar mitt bland grossisterna. Här går man inte hungrig. (Trots det har jag gått ner 4 kilo på en månad. Inte för att jag bantar. Inte för att jag svälter. Utan för mina och assistentens fältstudier.)

Bilden som fastnade…..

/ Hans Lind / Leave a comment
nej …. inte den bilden utan en annan bild

Det har regnat under natten. Första regnet sedan assistenten kom till Bryssel. Jag vet inte om regnet är skälet till att han under natten bär in 5 leksaker och lägger dom på sängen.

Leksakerna på sängen är en bild som fastnar i några minuter. Vad ville assistenten med detta? När jag ser den tomma vattenskålen i köket förstår jag att han var törstig. Men jag får inte riktigt ihop bilden av leksaker på sängen= jag är törstig. Men till nästa leksaksvandring kommer jag att förstå.

Men det var alltså inte den bilden som fastnade och sitter fortfarande fast.

06.30 går vi ut. Det har slutat regna. Assistenten vill jaga ikapp en man med ryggsäck. Assistenten gillar inte ryggsäckar.

Vi går över spårvagnsspåret en minut innan spårvagnen kommer. Assistenten stannar vid det första trädet och lyfter på benet efter att ha sniffat in fiende-urin. Då kommer spårvagnen. Den lyser upp mörkret. Den första vagnen är tom. I den andra finns 2 passagerare.

Och det är där bilden kommer. Den fastnande bilden. Bilden som sitter kvar 2 timmar senare och försvinner inte ens av lukten vid utgången från Arts-Loi T-banestation där det luktar hasch. Någon har alltså rökt hasch i tunnelbanan tidigt på morgonen. Varför?

Tillbaka till bilden. De två passagerarna.

En sitter ner. Hon gör sig liten. Hon tittar ut mot fönstret. På mig. På assistenten (som hade gjort nytta inne i spårvagnen).

Den andra passageraren står upp. Han är vänd mot den sittande kvinnan. Hans mun är vidöppen och rör sig i sverigedemokratiska rörelser. Han är arg.

Han är klädd i en svart skinnjacka. Han är i min ålder.

Hon är mycket yngre. Hon är också klädd i svart. En svart hijab. Hon sitter tyst. Tittar ut.

Spårvagnen rusar norrut. Det skramlar om den. Det skramlar i den. En kvinna som vill komma till jobbet. Som gör sig liten. Som ser rädd ut. En man som tycker han är på jobbet. Det där “jag-har-min-rätt-och-du-har-ingen-rätt“jobbet.

Att vakna upp med den ilskan och att vakna upp med den rädslan är inte som att vakna upp i en säng med 5 leksaker.

Lagstiftning som ska förbjuda bärandet av niqab och burka ger den arge – som han tycker – rätt att också kritisera en huvudduk – en hijab. Han skulle nog inte ha skällt på en nunna med huvuddok. Eller på min farmor med sjal på huvudet.

Bilden sitter kvar. Jag hoppas det klev på fler passagerare vid nästa hållplats. Det kan hjälpa den kvinnan från att få ansiktet duschat av ilsken mans-saliv. Men dom finns på andra ställen. De där hatande. De där som vaknar upprörda.

Inte av iver för vad dagen kommer att innehålla.

Utan för vem de ska hata.

Mängderna av krossat glas….

/ Hans Lind / Leave a comment

….. är enormt.

Vandringarna med assistenten går i zick-zack.

-“Akta! Glas!” men assistenten travar på. Vi börjar känna igen glaskrossarna. Det är parkbänksgänget. De sitter i solen på samma parkbänk dag efter dag. 2 herrar och en dam. Skrovliga röster som vävs ihop i ett fyllefält. En skäller. Det är damen under bänken. En Jack Russel som inte tar långa promenader men som hoppar upp och ner av ilska. För det mesta är det ölburkar av märket Jupiler (som jag länge trodde hette Jupiter) men ibland har de råd med en flaska. En flaska som i yviga svängar flyger över asfalten och därför får min assistent akta sina tassar.

Fältstudierna blir mer avancerade. Vi går 15 000 steg om dagen. Vi har nu noterat att redan kl 0700 på morgonen är den första prostituerade på plats. Det är hon vid den fina restaurangen . En restaurang som jag inte tänker gå på så länge de annonserar efter 2 kockar, hovmästare och servitör. Det är en liten restaurang – men som söker så många personal samtidigt???

Vid lunchtid har gatuhörnen fyllts. Öststaterna för sig. LatinAmerika för sig. Några latinskor har väldigt grova röster och en av dem pratar non-stop.

-“Ohh… den där hunden kommer att äta upp mig!” besvärjade hen.

-“För mycket hormoner för hans smak” muttrade jag. Latinska nr 2 fnissar fortfarande några dagar senare.

Vi börjar känna igen herrarna – torskarna – som går varv efter varv runt kvarteren. Framåtlutade, händerna i rockfickan, smygandes runt hörnen. Långa prisförhandlingar. Men äntligen – i måndags -kom en grupp som pratade med de prostituerade. Inte om priset. Utan om dem. Hur de har det. Varför de är där. Det kändes inte som helbrägdagörare med bibeln som redskap utan som fältarbetare med socialt intresse. Äntligen någon som funderar över hur det egentligen står till i sexköpsträsket.

******

I går var fältstudierna inomhus. En annan sorts fält. Många oklippta människor – förvisso liknade de torskarna på det viset. Likaså genom sina nervösa ryckningar. Men det var forskarvärlden. Den tyske forskaren bredvid behövde 30 minuter för att komma till ro i sin stol.

Det var hans smörgåspåse som än placerades till höger. Än till vänster. Och till slut skrynklade han ihop den och lade den till höger. Och flyttade sedan den till vänster.

Forskarna var överens om att de behövde forska mer.

På vad då? blev frågan.

Samma som vi redan forskat på – blev svaret.

Där var också de som väntade till första frågestunden. Ställde sin fråga. Och gick. Nöjda med sin prestation.

Och halva rummet av anteckningsglada unga människor. De mest välklädda i rummet. Assistenterna. De oavlönade och de lågavlönade. De arbetande som klapprar fram på gatorna medan de trummar på sina telefoner. Viktiga e-mail. EUs framtid står på spel. Ungefär.

Och så de som smiter före i kaffekön. Eller en. En kenyansk politiker. Gräddfil till kaffet. Precis som det ser ut på Nairobis gator där nyast och störst och blankast bil kör först.

Tyskan från Rheinland-Pfalz bredvid mig;

-“Which country are you from?”

-“Sweden”

–“Why do you write in English?”

Så långt har EU samarbetet kommit.

Livsmedelskonsulten från Holland ville prata om svenska kungahuset.

De franska studenterna bredvid sade att de har avrättat sina kungafamiljer sen långt tillbaka.

Den zimbabweanska forskarinnan var inte nöjd med mjälkpriset därhemma.

Ansiktena! Ansiktena!! Ansiktena!!!

/ Hans Lind / Leave a comment

Inte ungdomarnas ansikten.

Utan männens. Männen i en #AllMalePanel som deltar i ett möte arrangerat av EU och civilsamhället om hur stärka deltagande i kommande val till Europaparlamentet.

Och där fick Greta Thunberg prata. När hon kallades fram till talarstolen så fick hon svårt att komma fram. Fotografer växte upp som svampar ur jorden efter ett höstregn. Överallt. Hon har verkligen rockstjärnestatus.

-“Hon talar för tomma rum..” hävdarna kan dra något gammalt över sig,

EU politiker och tjänstemän omger sig gärna med barn och ungdomar. Framtiden liksom. -“Barn ligger mig varmt om hjärtat..” (som om barn vore värmeflaskor… )När jag senast satt i Bryssel så räknade jag i EUs biståndsrapport för 2004 fram 64 foton på barn men barn var bara omnämnda ett fåtal gånger i texten. Barn som dekoration. Barn som framtid. (Fast de lever här och nu..)

Därför mulnade ansiktena till när Greta sade “Det finns politiker som inte vill prata med oss ungdomar. Det är ok för vi vill inte prata med dem heller. De ska prata med vetenskapsmän i stället!”

Och – “Vi strejkar från skolan. Men vi har ändå gjort vår hemläxa. Det har inte ni för ni lär er ingenting!“

Och när hon lämnat scenen och ansiktena börjar tala så blir det återgång till det som alltid varit. Typ -“Det finns hopp för framtiden för dessa ungdomar är så aktiva. När vi lämnat politiken så tar de över och kanske gör de ett bättre jobb än vi. ”

Kanske?

Kanske??

Kanske???

******

fortsättning…

På väg hem för att rasta hunden (assistenten) under lunchrasten så fylls tunnelbanevagnen av ivriga glada barn. Barn med hemmagjorda plakat. De är på väg till demonstrationen. Ivern sprutar ur mun och öron.

Nästa station. En man vars historia jag inte känner men han har också ett hemmagjort plakat med en bön om hjälp. Han vänder i dörren. För många plakat i vagnen. Ingen kommer att se hans plakat. Men nästa vagn är likadan. Plakatfyllt.

Nästa tanke…

“jag var också ung och aktivist en gång…” ser ansiktena ut och tänka. Om de saknar den tiden vet jag inte. Men de blev uppätna av organisationer. Organisationer som de nu leder. De sitter i paneler och pratar fritt – inte från hjärtat – utan från minnet. Rutin-tal. Inrutade tal. En sorts recycling.

Tänk om de vore gamla och aktivister….

Att hyra en människa…

/ Hans Lind / Leave a comment

Mina fältstudier fortsätter. Min assistent är observant. Skäller på de onda och viftar på svansen för de goda.

Om vi fortsätter framåt mot teatern i bakgrunden så kommer vi till gathörnen där det står en kvinna i varje hörn. Tunna byxor. Tjocka jackor. Fryser.

Om vi går åt motsatta hållet så kommer vi till området där det står 2-3 män i varje gathörn. Väntar på att bli upp-lockade. Inte för sex. (Tror jag och assistenten) Utan för dagsjobb. De har små ryggsäckar med lunchmat. De väntar. Ibland stannar en buss och plockar upp några stycken. De väntar. Precis som damerna i de andra hörnen.

Men det finns en sjujävla skillnad.

Där damerna väntar – där väntar också den mattsvarta BMW motorcykeln. Där väntar de eleganta blänkande färska Mercedes-Benz bilarna.

Inte på att plocka upp damerna. Utan för att plocka upp deras inkomster. Damerna fortsätter gå i sina slitna noppiga byxor medan bilsäteslädret skiner nytt.

Det väntar inga dyra fordon i de andra hörnen. Där väntar minibussarna med trasiga säkerhetsbälten.

Det är ingen som bevakar dem med giriga blickar. Utom förståss de arbetsgivare som söker svart arbetskraft till olika byggen. Väntarna är afrikaner, bulgarer, rumäner. (De ryggar tillbaka för min assistent – precis som damerna)

Så…. människor som hyr ut sina tjänster? Eller människor som väntar på nån som gör att de klarar dagen? Skillnad! I den andra gruppen handlar det inte om att klara sin dag – utan om att klara att fixa åt någon en ännu senare Mercedes-Benz modell. Medan man fryser.

De andra väntarna har säkert också upphyrare med färska bilar. Upphyrare som tjänar på att hyra in billig arbetskraft. Men de sitter nog och räknar sina pengar på nåt kontor och lurpassar inte i gathörnen.

De andra väntarna står tyst och väntar. Damerna har varsitt hörn. 5 meter från varandra. Närmar man sig dem – utan assistentsällskap- så blir det “Vamos?” “Bonjour cherie!” “Moackkk!” och andra lockrop.

Så den som säger att prostitution är vilket yrke som helst – kan komma på promenad med mig och min assistent.

**********

I övrigt så börjar jag och min assistent gilla Bryssel riktigt mycket. Vi har hittat en golden retriever som leker. Vi har hittat en arg husky med arg matte. Och vi har hjälpt Mehmet från Proximus att installera internet hemma hos oss. Assistenten var mer hjälpsam genom att följa Mehmets alla steg. Mehmet var lugn. “Beatiful dog” sade han och assistenten kråmade sig nöjd.

Vi har varit hos Dr Daouida som inte ville ta betalt för registrering av Arman för han tyckte vi var “Welcome to Belgium!” Han tyckte dock att assistenten var den största schäfern han sett.

Vi har varit upp på taket och lapat sol. Vi är nöjda med takterrassen också. Och vi har slutat gråta när vi skiljs åt när jag ska till jobbet.

Och det här blir ju riktigt bra…

/ Hans Lind / Leave a comment

Dag 1. Punktmarkering. Tassar skrapar mot toalettdörren när jag stängt in mig. Tunga lapar skum från mina axlar när jag ligger i badkaret. En väckning då och då för att kolla att jag lever … antar jag. Och ett yl ner i hiss-schaktet när jag åker till jobbet.

Min syster är på plats. Arman tror att hon är hembiträde. Afrikanska vanor…

Bryssel blir bra. Både för hund och husse. Bättre mat. Arman äter allt utan att krångla. Butiken i närheten har extrapris på kött som ska bli “gammalt” om två dagar. inte att undra på att han äter.

Damerna i gathörnen har slutat säga “Bonjour cherie!” när jag går förbi. Nu tar de 3 steg bakåt.

Vid lunchvandringen idag flämtade en av dem och sade “Uyyy que perro mas grande!” och karln vid hennes sida – hallick? – skrattade “Cuidate para que no se coma tu chucha!”

Vulgariteter!

Men jag får vandra i fred. Inga skamliga förslag längre.

Men mina gatustudier visar att damerna kommer från Latinamerika och Östeuropa. De blandar sig inte med varandra. De som vill betala mer tar med sig damerna till ett hotell som jag inte rekommenderar. Och nej. De har inte heller en sida på Tripadvisor. Förstår det för där stannar nog kunderna maximalt en timme.

De som inte vill betala mycket går till parkeringsgaraget i hörnet. Har jag förstått.

Bilcirkulation i området har begränsats med hjälp av stora blomkrukor.

Är man nyfiket lagd så finns det mycket att studera om man bor i ett prostitutionsområde…. nej förlåt mig .. .i ett torskområde. Men samtidigt blir varje leende ett ….. och vad vill du då?! – fast alla på gatan är inte prostituerade.

Min syster fick ett leende av en karl på gatan men var noga med att berätta att det var i ett annat område än i de vanliga närmaste gatuhörnen.

Nåväl – 2 veckors separation från Arman var lite för mycket. Men han hade det bra på kenneln i Kenya. Transporten med flyg och bil till Bryssel gick bra. Fast hans första instinkt när jag öppnade buren var att fly. (Han hade väl hört rykten om trafficking till Europa..) Men när jag ropade efter honom, stelnade han i steget och frös till. Vände sig om och blev glädjeöversvämmad. Och sedan dess har det varit punktmarkering. Och promenader där han buffar till min hand då och då och bara storler.

Och om jag gnällde på byråkratin i Belgien med all rätt den första veckan;

  1. Du har kryssat i fel ruta. Du får beställa ny tid!
  2. Du måste lämna kund id-nummer om du vill bli kund här.
  3. Internetbeställningen gick till den adress där jag bodde för 12 år sedan (men det gick att rätta till efter en ljudlig suck – från mig)

..så är jag desto nöjdare den andra veckan.

Banken! Banken! Personlig service! Det tog 65 minuter och det var många oh la la under tiden men allt gick att lösa och när jag skulle hämta bankomatkortet igår så var det den personlige bankmannen som kom rusandes med dosa och kort innan jag ens hunnit framföra mitt ärende.