Ett land som hatar kvinnor……

Av världens 50 farligaste städer (räknat på antalet mord/100 000 invånare) finns 45 i LatinAmerika. Ingen av dessa städer finns i Peru.
Men inget att morska upp sig för.
Peru leder i en annan statistik.
Våld mot kvinnor.
Mord på kvinnor.
Det är bara ett år sedan som mord på kvinnor inom – eller efter avslutade förhållanden – började straffas hårdare.
Nu ser man det inte som passion (!) utan som mord.
Rätt så.

Men det finns en annan sorts kvinnohat.
Kvinnan som illvillig och ond och mörderska.
Mördare.
Inte mödrar.

Om en pojkvän faller nerför ett stup och dör så måste det väl vara flickvännen som knuffade?
Om en mamma mördas så måste det väl vara den lesbiska dottern som ligger bakom mordet?

2 rättsprocesser har pågått i evigheter.
1. Pojkvännen som föll nerför ett berg.
Inga – absolut inga – bevis mot flickvännen. Ändå pågick en förundersökning mot henne i 2 år (!) innan fallet arkiverades.
Inga bevis. Men en flickvän som inte gråter efter pojkvännens försvinnande måste väl ha mördat honom?
På den grunden pågick en evighetslång förundersökning.

2. Den rika modern som mördades av en rätt knepig colombiansk tjuv/bandit o s v.
Dottern som då var 18 år – lesbisk – alltså måste hon ligga bakom?
Häktad i 4 år (!) under en rättsprocess där inga bevis – eller motiv – kunde plockas fram. Ändå dömdes hon till 30 års fängelse.
Men nu har Högsta Domstolen begärt en ny rättegångsprocess.
Hon är fri, men väntar på ny process.
Fast det inte finns bevis.
Fast det inte finns motiv.

Så varför detta hat mot kvinnor?
Jungfrun – modern- horan.
Håll dig till det traditionella. Var glad. Le. Var trogen. Var heterosexuell. Gråt när din pojkvän försvinner.
Var jungfru.
Var moder.
Var bihang.
Men låt bli att vara annat.
Då blir du hatad.

20131002-212442.jpg

Företag och barns rättigheter

Här sitter vi. Företag. Stat. Enskilda organisationer.
Och 2 ungdomar.
Företags ansvar för barns rättigheter.
I salongen bredvid sitter det stora brasilianska byggföretaget Odebrecht.
Här inne sitter de företag som redan gör något.
En del är filantropiska.
Ger pengar. Gör något.
Det är bra.
Men inte tillräckligt, säger UNICEFs representant.
Filantropi hjälper några få men ändrar inte ett samhälle i grunden.
Företag är inte ansvariga för barns rättigheter.
Nej.
Men staten är ansvarig för att se till att alla – inklusive företag – respekterar och stödjer barns rättigheter.
Så alla goda företag i rummet.
Hoppas att ni efter seminariet blir ännu bättre.
Och tjatar lite på de företag som inte är i rummet.

20130806-113920.jpg

De farliga utlänningarna

Varje morgon. Nyheter på TV.
Minst ett mord.
Nästa dag. Ett annat mord.
Morden byts ut. Nästan alla mord.
Utom de som begåtts av utlänningar.
“Amerikanen med resväskan”.
“Holländaren som inte gillade att kvinnan snokade i hans dator”
“Amerikanen som knuffade kvinnan ut genom fönstret”
“Australiensare som knuffade ut portvakten från höghuset”

Dessa mord – eller anklagelser för mord – vevas om och om igen.
De mordiska utlänningarna.
Då pirrar det lite extra i nyhetsstudion.
Det kittlar.

20130801-083843.jpg

Varför kittlar det så mycket?
Jo – så fort ett mord sker så står anhöriga till offret och kräver rättvisa.
-Demando justicia! ekar ropen utanför domstol eller polisstation.
Det litas inte på rättsväsendet.
Och ju rikare – läs; utlänning- ju bättre möjlighet att köpa sig en friande dom.
Tänks det.

Och så är det ju det där med sex.
I alla dessa fall – utom med australiensarna – har det handlat om partners, eller tillfälliga partners som strypts, knuffats, styckats..

Hur man lättast retar upp en peruan

Det går inte så bra i fotboll. Det går någotsånär i juniordamvolleyboll. Det går väldigt bra i juniorschack och juniorvärldsmästerskap i matematik. Men that’s it.
Så när Vargas Llosa fick Nobelpris så blev det glädjeyra.
-“Vi är världsmästare i litteratur!”
Men sen var det ju det där med att han också har spanskt medborgarskap – förrädaren…

Så vad finns kvar?

20130730-085843.jpg

Mat.
-“Den peruanska maten är den bästa maten i hela världen!”
-“Vilka andra kök har du prövat?”
-“Inga andra. Varför skulle jag göra det? Den peruanska är ju den bästa!”
-“Ok då, den peruanska maten är den bästa peruanska maten i hela världen…”
-“Tack!!! Eller… ehhhhh???”

Men allvar.
Det finns suverän mat i Peru.
Jag har njutit himmelskt av goda ceviches, tiraditos, caldos.
Kanske inte njutit lika mycket av varmrätter som är lite väl stabbiga.
Men förrätterna!!
Men sen är det detta med “bäst i världen”..
En kock kan vinna ett världsmästerskap.
Men kan en nation vara bäst på mat?
Knappast.
Men säg det i Peru och du har ovänner – för stunden i alla fall.
-“Rör inte vår mat! Kritisera inte vår mat!”

Varje morgon på ATV nyheterna är det minst ett besök i ett restaurantkök.
Varje morgon så sitter studioreportrarna och säger samma sak efter inslaget –
-“Uuy que rico!”
(Samma sak händer när du postar ett foto på mat på Instagram –
peruaner skriver “Uuuy que rico!” och svenskar skriver “Vad är det
?”)

Miguel Bosé var i stan. Journalister ställde standardfrågan;
-“Vad tycker du om ceviche och pisco sour?”
Han svarade;
-“Ska du inte fråga om min favoritfärg också? Eller andra frågor man ställer till 11åringar?”
Ungefär som svenska sportjournalister och Zlatan….

Jag gick med i Facebookklubb – något om Gourmet Peru eller nåt liknande.
Jag väntade mig recept, resturanttips – men icke.
Jag hamnade i en fanatisk hejaklack.
Arriba Peru! Somos los mejores!
Jag gick ur klubben.

Så… jag kommer att fortsätta dyrka den där tonfisktiraditon med mandarinsoyasås. Jag kommer att slicka mig om läpparna när en färsk fräsch ceviche dukas upp.
Men jag kommer att fortsätta reta peruaner genom att säga att man inte kan gilla all mat i Peru.
Säg TacuTacu och det vänder sig i magen …

20 minuter med Felipe

image
Du behöver aldrig vänta mer än 10 sekunder. Du får alltid förhandla mer än 10 sekunder. Taxi i Lima. Det sägs att det är världens billigaste taxi. Det kan stämma. 250 000 taxibilar i en stad med 8 miljoner invånare. Men inte en endaste av taxibilarna har taxameter. Därför får du förhandla. Och förhandla. Och veta vart du ska. Alla taxichaufförer kan inte stan. De sätter upp en skylt på taket och leker taxi. Utan taxameter.
Mina 7 kilometer hemifrån och till jobbet brukar kosta sådär 20-25 kronor. Efter förhandling. Då och då synas jag från topp till tå och så klämmer man fram “50 kronor!”
-“Ser jag ut som en gringo?”
-“Ja!”
En förhandling på minst 10 sekunder. Under tiden stoppas trafiken bakom.
Signalhornen aktiveras. Stressen ökar.
Med taxameter skulle 250 000 taxibilar inte ägna 10 sekunder åt förhandling. Trafiken skulle flyta fortare.
Felipe – fotot – har kört taxi i 40 år.
– “En gång försökte de med taxameter. Men som allt annat i detta land så gjorde man det så dåligt genom att importera begagnade taxametrar, som man lätt kunde manipulera. Det fungerade inte.”
Felipe insisterar att det är kundens marknad.
-“Men man kan väl säga nej till kunder som vill betala för lite?”
-“Nej, det står 10 brummande taxibilar bakom beredda att ta upp passageraren. Så man kan inte säga nej.”
Han kör en 23 år gammal Toyota Corolla. Det är hans andra bil. Den första höll i 17 år – en tysktillverkad Volkswagen skalbagge. Den sålde han till en granne för 1650 dollar. Den var ju från Tyskland och inte från Brasilien.
Baggen var sönderrostad och motorn hade skurit. Men grannen reparerade den och det var ett rent nöje att se “den cancersjuke patienten överleva och frodas”.
På instrumentbrädan har Felipe torkade apelsiner och citroner.
-“De är vackra.”
Han har också 4 “fina stenar” vid handbromsen.
-“Jag tycker om att omge mig med fina saker”.

-“Efter 40 år måste du hitta bra i hela Lima?”
-“Nej. Jag är en pitucachaufför. Jag kör i Miraflores. Där hittar jag. Jag tar mig inte ut i de nya förorterna. Jag vet att de finns men jag tjänar inte på att sitta i köer i trafiken på väg ditut.”

Felipe har nog kört lite för många år.
Vid två tillfällen försöker han köra mot enkelriktning. Han ser inte skylten, säger han.
Vid ett annat tillfälle är han millimetrar från en krock.
-“Det var den andres fel” säger han.
Det var det inte.
Men Felipe måste fortsätta köra.
Det behövs taxichaufförer som han.
Nyfikna på sina passagerare.
Och framförallt har han annat att prata om än den peruanska maten.
Det är unikt.
Och sällsynt.

Barn och budget – under en vild fläkt

Det ska byggas en kanal i Nicaragua. En rik kines som vill bli en av världens 3 rikaste, säger de. 2014 ska bygget för 40 miljarder dollar sättas igång.
-“Vi kan inte bara lita på kaffeproduktion, vi måste ha andra inkomster” säger damen vid frukostbordet.
Hoppet står till Kina.

I seminarierummet blåser fläktarna bort alla papper. Håret rufsas.
Utanför seminarierummet längtar man efter regn. En örfil av hetta.
Nu pratar Diani från Guatemala om hur man försöker få mer budgetpengar för handikappade barns rättigheter. Den statliga budgeten är alltför låg.
Land efter land berättar om hur man lockar, pockar, trycker på, motiverar, argumenterar för mer pengar till barns rättigheter.
Men… det handlar mest om omfördelningar av pengar. Av pengar som alla vill omfördela. Samtidigt ligger skatterna på hälften av genomsnittet i OECD länderna. Samtidigt finns stora informella sektorer där skatter inte alls hämtas in.

Så egentligen finns pengar för sociala satsningar – men snurrandes runt med sikte på Caymanöarna.

20130625-090033.jpg

Yawning in Beijing

Gäspar stort. 26 timmars resande. Lima-Panama-Amsterdam-Beijing. Copa-KLM-Southern China.
KLM vinner. Förutom varmrätten – Biff Stroganoff som smakade unket.
Henrik Berggrens Palmebok är 1/2 läst. Suverän bok.
Beijing – klockan 0500 i gryningen. “Betygsätt mig” säger passkontrollanten. Effektiv. Bra. Långsam. Dålig. Jag trycker på “effektiv”knappen. Han var effektiv.
Helgdag idag.
-Är allt stängt? frågar jag chauffören.
Han skrattar.
-Bara på nyår stängs allt.
Men folk är i sina hemstäder. Tomma gator.
Tomma breda gator.

¡Acabar con la pobreza extrema en nuestra generación!

TeixeiraPatricia-EspinosaMaria-Angela-HolguinAlonso
Miembros de Latino America en el Grupo de Alto Nivel

Suena imposible. Impensable. Un mundo libre de pobreza extrema. Un mundo en el cual ningún niño nace para morir inmediatamente. Un mundo en donde ningún niño se va a dormir con hambre, en donde cada niño lleva una vida libre de violencia y abuso, tiene acceso a una atención de calidad de salud y nutrición y además aprende en la escuela. Ésta ha sido durante mucho tiempo la visión de Save the Children, sin embargo también puede ser una visión global compartida, y para el año 2030 tal vez, incluso, una realidad.

Un panel de líderes mundiales entregó recientemente sus recomendaciones sobre el futuro en el ámbito del desarrollo sostenible a nivel mundial, al Secretario General de la ONU. Este panel también cree que esta visión pueda ser nuestra realidad.

El Grupo de Alto Nivel de la ONU, presidido por los presidentes de Indonesia y Liberia y el Primer Ministro británico, parecían listos para tomar un camino prudente. Se habló inicialmente de que hoy el mundo es un lugar muy diferente al del año 2000, cuando los gobiernos acordaron reducir a la mitad la pobreza y asegurar que cada niño y niña pudiera ir a la escuela. Abordar la desigualdad es un tema demasiado político, decían algunos. Muchos temen que pensar que vamos a eliminar el trabajo infantil y la mortalidad materna no es algo realista.

En un momento de debilidad en el tema de cooperación internacional, estas expresiones hicieron que muchos de nosotros dentro de la sociedad civil nos preocupáramos de que el Panel no tuviera suficiente fuerza y entregaría un informe débil y poco ambicioso que dejaría de inspirar a los gobiernos, la sociedad civil, el sector privado – y a todos nosotros – con respecto a las medidas necesarias para poner fin a la pobreza extrema.

Pero lo han hecho. El Panel ha emitido un informe en el cual logra un buen equilibrio entre la ambición y el pragmatismo; un informe que ofrece un contenido completo mostrando que podemos ser la generación que acaba con la pobreza extrema, el hambre y las muertes infantiles prevenibles, y así poner el mundo en un camino de desarrollo más equitativo y sostenible.

Este éxito se debe en gran parte a la composición y el compromiso del propio Panel. Han utilizado su aprendizaje de las lecciones de su propia experiencia en el trabajo de desarrollo y de la crisis económica europea: los representantes de África y Asia lucharon duro para asegurar hacer un énfasis en la distribución de los beneficios del crecimiento, la reducción de las desigualdades y la transformación de las economías para ayudar a sacar a sus pueblos de la pobreza.

Los latinoamericanos en el panel, representando grandes economías emergentes, aseguraron un marco verdaderamente universal, con responsabilidades para todas las naciones para ofrecer un futuro más sostenible y más limpio para todos.

Todos en el panel promovieron un enfoque crítico en el desarrollo humano – la salud, la educación, la nutrición, el agua – fundamentos de nuestro bienestar individual y el de las sociedades y economías enteras.

Save the Children está especialmente satisfecho de ver al Panel proponer metas mundiales para poner fin a la pobreza extrema de ingresos, terminar con la mortalidad infantil y materna evitable, erradicar el hambre, erradicar la violencia contra las mujeres y los niños y asegurar que la gobernanza sea más abierta, transparente y responsable.

También el informe deja claro que para que el progreso sea equitativo se tienen que monitorear diferentes grupos sociales con diferentes ingresos- y que se llegará a cumplir un objetivo el día cuando todos estos diferentes grupos hayan sentido los beneficios.
Las desigualdades que se sufre a causa del género, la edad, la discapacidad, el lugar donde se vive o los ingresos con los que se cuenta, son la principal amenaza para el progreso de desarrollo – los niños de los hogares más pobres están casi 3 veces más en riesgo de sufrir desnutrición que los niños de los hogares más ricos. En algunos casos, la desigualdad es una cuestión de vida o muerte. En Nigeria, por ejemplo, los niños más pobres tienen el doble de riesgo de morir por causas prevenibles que los niños más ricos. Esto es una situación inaceptable y felicitamos el Panel para atacar tales desigualdades.

Sin embargo, el informe no es tan fuerte como nos hubiera gustado en algunas áreas. Hubiéramos querido ver un énfasis mucho más claro sobre la prestación de servicios universales, especialmente la cobertura de salud universal y accesible para garantizar que todos los niños tendrán acceso a los sistemas de protección social integral. Queríamos ver un objetivo de reducir de manera explícita la desigualdad de ingresos y un mayor énfasis en la reducción del riesgo y la preparación ante desastres, algo que tan crítico en la cara de los afectados por desastres relacionados con el clima, que afectan desproporcionadamente a los que ya viven en la pobreza.

No obstante, instamos a los gobiernos a prestar atención a estas propuestas ambiciosas, ya que deliberan los futuros objetivos del desarrollo global, a partir de un evento especial en la ONU en septiembre.

Hay mucho por debatir sobre los detalles, pero es importante que el Panel haya entregado una visión que pueda ser dirigida a todos los gobiernos del mundo. Es hora de que escuchen.

Con menos de 1.000 días hasta que el actual conjunto de objetivos de desarrollo (los Objetivos de Desarrollo del Milenio, ODM) expire en el 2015, los gobiernos deben decidirse sobre las metas que nos guiarán a todos al 2030. Tienen el informe del Panel, tienen recomendaciones de la sociedad civil, y lo más importante – tienen las voces de sus ciudadanos que los guíen.

Nu är det full fart på Peru…alternativt Peka ut en lycklig fånge!

Full fartInte en endaste dag är tråkig i den peruanska politiken. Adjö såpoperor. Verkligheten är så mycket mer full av intriger, vändningar, överraskningar och förfärelser än i såporna.

Först skulle borgmästarinnan Villaran kickas. Ett gäng politiska motståndare gav sig ut med pastapåsar och kexpaket for att samla namnunderskrifter. Efter en hel del vändor fram och tillbaka med underskrifter från döda, från avflyttade och från icke existerande människor mitt ibland alla som hederligt skrev på – så fick de ihop 400 000 underskrifter vilket krävdes för att få igång en folkomröstning om borgmästarinnans vara eller icke vara.

De ledde med 30% de som ville bli av med henne…. men med alla omöjliga klantigheter som möjliggjordes så förlorade de med 2%. Borgmästarinnan sitter kvar. De som förlorade ursäktar sig med att de ville bara att hon skulle skärpa till sig. Surt sade räven o s v …

Istället är det full fart på spekulationer om att nuvarande presidentens hustru ska kandidera till presidentposten 2016. Detta är förbjudet i konstitutionen- och hon har sagt att hon inte ska kandidera, men det spelar ingen roll; debatten handlar ändå om hennes kandidatur. Som hon alltså inte finns. Men som finns i alla fall i debatten.

Och förre presidenten Toledo har köpt hus. Men det är inte han som har köpt huset utan svärmor som först enligt Toledo var väldigt rik, men sedan har lånat pengar – av sin egen firma- som hon startade för att låna pengar från men som inte hade pengar så firman fick pengar av ett banklån som sedan inte fanns så en rik vän lånade ut pengarna istället. Det har varit en rundgång av information och varför svärmor skulle köpa hus i Peru när hon bor i Belgien och är 85 år är märkligt.

Och förre presidentkandidaten Keiko Fujimori går på om att pappa Alberto ska benådas från sitt 25års fängelsestraff. Besviket har hon tvingats konstatera att han inte är döende av cancer (!) – vilket var kravet för benådande. Istället försöker han och familjen få det till att hans depression p g a fängelsestraff vore skäl för benådning.
Men – peka ut en lycklig fånge någon, tack!

Värld utan våld?

Panama i 2 dagar. 135 människor i ett rum. 2015 tar millenniemålen för en bättre värld slut. Vad ska komma därefter? Kan världen enas om nya utvecklingsmål?
2 dagar om våld. De nuvarande millenniemålen missade våld. Barn skrivs in i en skola. Bra så långt, antalet barn utan utbildning har minskat. Men lär sig barnet något av en lärare som hanterar klassrummet med pekpinnevåld?
Lär sig flickan som blir utsatt för sexuellt våld på väg till skolan – eller i skolan – något?
I Latinamerika är vanligaste dödsorsaken för unga killar 15-24 år ….. våld.

Så 2 dagars diskussion. Och förhoppningsvis modiga mål som resultat.