Coronaturism

I går kom domen. Vad händer efter 4 maj i Belgien? Jo frisören ringde och bokade om den ombokade klipptiden från 19e Mars till 9e Maj till 19e Maj. Frisersalongerna får öppna först den 18e maj. Långt hår.

Ansiktsmask rekommenderad utomhus och ett måste i kollektivtrafiken som man inte ska åka med om man inte har ett nödvändigt arbete. Man får arbeta från arbetsplatsen om arbetsgivaren kan försäkra avstånd mellan personalen. Hos oss blir kaffemaskinen en farlig plats. Men arbete hemifrån ska fortfarande vara normen.

Restaurangerna öppnar först i juni. Om allt går åt rätt håll.

Idag gick vi förbi restaurang efter restaurang. Allt ser lockande ut, Saknad. Stor saknad. Dom där räkorna på Brasserie du Gourmet. Saknar. Chevresalladen…. Juni. Kom fort.

Men det är fara å färde. Vad finns kvar i juni? Alltfler skyltfönster täcktapetserade. Alltfler ”uthyres”skyltar.

Vi går en extra vända runt centrala stan. Grand Place som normalt är en zickzackzon där man får väja för selfiepinnarna är idag en öde plats. Det är i och för sig bra. Äntligen kan vi se fasaderna utan att bli omkullkörda.

Polisbilar överallt. Framför allt vid Brouckere. Inget har hänt. De bara är där och bevakar.

Det är en märklig stad. En man tvättar sina kläder i en offentlig vattenfontän. Tre män ligger i en park på pappkartonger. Siesta. Mannen vid St Gery som brukar gå runt och gasta vid folks bord sitter nu ner. Det finns inga bord att gasta vid. Han har sällskap av 5 andra gastande män. 6 monologer sittandes på trottoaren med ölburksmur omkring sig.

Han med skateboarden som assistenten skäller åt, kommer nu rusande. Mot assistenten. -”The most beatyful dog! He looks like a wolf! I like wolfs!” Han sätter sig på huk och får ett renslickat ansikte. (Kanske inte riktigt Corona-korrekt).

Den gråhårige mannen som säger att assistenten är ”magnifique” drar sedan igång en berättelse om hans lärarinnas matematiska formler som han aldrig förstod. Han är säkert 80 år så om han inte går på vuxenskola nu så måste det vara en historia som har följt honom den största delen av hans liv. Vi tittar oförstående på honom. Han går. Vi går.

Så många krossade butiksägardrömmar. Så många konkurser. Tygbutiker får öppna 4 maj för då ska ju det köpas tyg för att sy ansiktsmasker.

Vi turistar i vår egen stad. Vår tomma stad. Det är ju mitt på dagen. Vänta bara till kvällen. Då fylls trottoarerna.

En kärleksförklaring

Inomhus är jag förföljd. Stänger jag toalettdörren så krafsas det utanför. Gnyende. Går jag in i ett annat rum så hör jag tassljudet strax bakom mig. Ett hårigt ansikte bakom hörnet.

Men utomhus. Då är det jag som ränner efter. Försöker hålla takten. Småspringer.

Förföljelse. Jag ute. Han inne.

Det är 8 1/2 år sedan han föddes. En av två. Jag var sent ute. Han var paxad. Jag fick nöja mig med den lealösa. Den knubbiga. Sovande. Medan kvicksilvret var redan bokad till en annan ägare. Som dock ändrade sig. Han ville ha den lealöse. Jag jublade. Kvicksilvret var mitt.

Den lealöse dog vid 3 månaders ålder. Ägaren var lika lealös. Valpen drack klorerat vatten från swimmingpoolen.

Sorg.

Men kvicksilvret kom till mig.

Ägaren ringde vid 6 veckor. – Hämta honom! Han äter för mycket!

Separation ska inte ske före 8 veckor men efter 7 veckor så gav jag upp. Hämtade kärleken. Han vägrade. Bar in honom i bilen. Körde iväg. Han väsnades på passagerarsätet. Föll ner i golvet. Jag lyfte upp honom. Trafikljus. Han lade huvudet på konsolen. Tittade på mig. Suckade. Somnade. Sedan dess har det varit vi.

Det har varit ett bångstyrigt förhållande. Vem bestämmer?

Jag gastar. Hotar. Väsnas. Han tittar på mig. Ler.

Perfekt symbios. Två starka viljor. Hans är starkare.

Corona lock-down. Hund. Perfekt. Ingen polis stannar oss när vi tar våra tre vandringar/dag. Den tanken var inte tänkt för 8 1/2 år sedan. Då var det bara; – “Sluta flytta runt med resväskor. Skaffa ett ankare.!” Jag var i en relation men det var inget ankare. Det var ett stormsegel. En kravmaskin.

Vilja fly. Vilja flytta.

Ankaret fungerar. De senaste 8 1/2 åren har jag bott på tre ställen. Bara tre ställen. Peru 3 år. Kenya 5 år. Belgien 1 1/2 år. Med ankaret.

Favoritkrogen. Brasserie du Gourmet. Jag går nerför trappan till toaletten. Min vän håller i kärleken. Som drar i kopplet. Jag går nerför trappan . Hör ett yl. Skyndar mig. Man kan kissa fort när det ylas en trappa upp.

Jag kommer upp i restaurangen. Ägerskan. Stamgästande juveleraren. Översätterskan. Ler. Alla ler. Varmt.

-“This is a love story!

Välsignade regn ….

Nu kom det. Regnet. Äntligen kan jag sluta gå runt och fnysa åt de som dräller runt i hörnen eller jäser på parkbänkarna.

Jag har blivit en ordningsman. En som blänger på folk. Som stånkar och stönar när folk struntar i karantänsbestämmelserna. Häromdagen hade 27893 stycken böter delats ut till folk som brytit mot regelverket. 50% av dem var under 30 år. De “odödliga”. En av dem – en 19-åring hade samlat på sig 19 bötesföreskrifter. “Bra kämpat”.

Man får motionera. Men inte stanna upp och vila för länge. Rörelse. Framåt. En Marche! Men den torrlagda cementdammen som väntar på att vårfyllas är nu en enda stor parkbänk där föräldrar sitter medan barnen halkar runt på skateboards. Jag är nästan – nästan – den som ringer polisen och väsnas. Men jag är inte där än.

Parkbänkarna på Ave. Dixmude har fått sitt-förbudslapparna bortrivna på nästan alla bänkar. De har tillkommit nya skyltar. Förbud att samlas i grupp. Flockförbud. Det efterföljs för det står 2 polisbussar parkerade stirrandes på eventuella flockplatser. Det handlar om migranterna som söker dagarbete. Deras flockplats är nu en icke-flockplats.

Skateboardsfamiljerna har inte stirrande polisbussar inom synhåll.

Det hela börjar likna alltmer en gammal Björn Skifs sång.

Dagarna och kvällarna, då lever jag...” fast inte riktigt – det borde vara “Morgnarna och dagarna, då lever jag” Då är det folktomt. Då slipper jag och assistenten gå slalom. I morse satt en ensam man sovandes på en parkbänk. Resten var hundekipage. Det blir fler och fler hundar.

Men sedan “Det blir alltid värre framåt kvällen“….. Då kommer skarorna. Då kommer mitt blängande. Gå hem. Sluta sitt här och andas.

Men så idag kom regnet. Bra men för tidigt. Det borde komma klockan 18.00 för att hålla befolkningen i schack.

Idag öppnar de större byggvaruhusen. De som kan ge folk en yta av 10 m2 per spekulant. Trädgårdsbutikerna likaså. Men inte blomsterhandlarna. I övrigt är allt som de senaste 5 veckorna.

Jag har klivit in i en grannskaps-app. Hoplr. 270 grannar i de närmaste kvarteren som frågar och svarar. Vill ha hjälp och får hjälp. Dock har han som vill veta var han kan få sina skjortor strukna – inte fått nåt svar. Men hon som behöver färgkritor till sina barn får svar. Gott så.

Hur denna pandemi än utvecklas så finns 2 lärdomar;

  • Vill du ha hjälp så finns den att få.
  • Vill du sprida oro så får du en hejaklack.

Funderar ofta och mycket om de oroliga. De som tappar förnuftet. Som de 21 forskarna och tandläkaren med deras insändare i DN. Hitte-på-statistik för att driva sin linje. Vad får en människa att agera så? Jag tror inte en av dem – kanske med ett eller två undantag – hade skickat in en sån insändare ensamma. Men med gruppen som fosterhinna kan man skena långt. I grupp.

Det är nog samma fenomen som gör att den ensamme skateboardaren inte är ensam. Någon var före. Då kan jag. Någon satte sig på parkbänken. Då gör jag också det. Får jag böter så är det orättvist – för det finns ju andra som gör likadant. 27893 böteslappar leder det till.

Under tiden tackar jag regnet för då slipper jag gå runt och blänga.

Och medans det regnar så ser jag denna lugnande intervju. https://www.youtube.com/watch?v=bfN2JWifLCY#action=share

Brittisk intervjuare nästan kommer av sig av de raka svara han får från Giesecke.

Jamendåsåatt….

Här pratas det franska eller flamländska. Så är det i ett trespråkigt land (det finns en tysk del också. En liten del). Men på parkbänkarna på Avenue Dixmude har samtliga bänkar prytts med en engelsk skylt. Samtliga bänkar. Bänkar som brukar vara fyllda vid lunchtid är idag helt tomma.

Vilka brukar sitta och halvligga och helligga där? Jo – daglönearbetarna – och de som hoppas få ett tillfälligt arbete över dagen. Migranter. Asylsökande.

Afrika till höger. Balkan till vänster. Syrien i mitten.

Nästa park. Där barnfamiljerna hänger. Ingen skyltning.

Riktat budskap.

Idag avgörs om restriktionerna ska fortsätta från nästa måndag. Mycket pekar mot det. Siffran avlidna idag är 4440 = 387/miljon invånare. Men – och här kommer ett viktigt men. Bara 2,8 % av de som avlidit på vårdhem för gamla har ett av laboratorium bekräftat Covid-19. Men de bokförs som avlidna p g a Covid-19. Och de allra allra flesta som dör – dör på vårdhem. Inte på sjukhus. Inte i hemmen.

Detta kan förklara varför Belgien ligger så högt i statistiken. Det man kan lära sig av detta är att man ska låta bli att jämföra länder. Olika mängder tester. I flera fall hinner inte gamla in till intensivvård – så man ska inte heller jämföra antalet intensivårdade.

Det är ett naturligt sug att jämföra, att lista värst och bäst. Det har jag själv gjort. Skäms. För. Det.

Vad jag själv är sugen på att titta närmare på är hur länder organiserar sin äldreomsorg – och om det kan förklara varför gamla inom vården i Belgien och Sverige drabbas så hårt – men inte så mycket i Finland och Norge. Är äldreomsorgen annorlunda organiserad? Finns vinstintressen som gör att man skär ner på material, personal? Personalomsättning? Storlek på hemmen?

Att jämföra statistik när statistik baseras på olika sätt att räkna är ju en omöjlighet. Ändå jämförs det. Tänker på de 22 akademikerna som skrev insändare i DN och deras sätt att använda statistik. -“Få se nu… när var statistiken värre för Sverige än Italien. Jo, 8-10 april – vi tar dom dagarna och lämnar bort de andra dagarna och skiter i att man mäter på olika sätt – dagen folk avled contra dagen när dödsfallet registrerades….” Och med den prestationen så rusar nästan all media i deras fotspår och ställer “knepiga” frågor. Analysera tack. I. Stället.

I kväll ska jag ut med assistenten och se om någon sitter på parkbänkarna.

*****

Uppdatering 1 timme senare.

Belgien förlänger lock-down till 3e maj. Men öppnar upp DIY-butiker och handelsträdgårdar. Bra. Då kan jag fixa min död terrass.

Det belgiska mysteriet

Jag försöker förstå detta land. Det är ett välfungerande land. Eller nåja – trottoarstenarna ligger lösa – precis som i London. Är man ute en regnig dag och trampar på fel ställe på en trottoarsten så skvalpar det till och du får en blöt fot. London. Bryssel. Samma snedsteg.

Byråkratin fungerar som byråkrati ska. -”Du har kryssat i fel ruta. Gå hem och kryssa i rätt ruta!” Det är ett invecklat land. Men med sin charm. Damen på ölsjappet som dänger ner din öl på bordet så det stänker öl. Men hon gör det med ett leende. I alla fall inåt sig själv.

Så vad i all friden handlar denna olydnad om? Olydnaden som leder till att Belgien är en av världsledarna på antalet avlidna/miljon invånare p g a Covid-19. Karantänreglerna följs i det stora hela men så fort solen skiner så finns ingen regeringsmakt som kan bestämma över dig. När makten ger dig böter så protesteras det för fulla muggar. -”Jag hade ju bara yogat i parken!”

Facebookdebatterna om böter är väldigt mycket > oskuld möter makten. Men oskulden borde faktiskt lyda karantänreglerna. Tänk om alla skulle dra sina yogamattor ut i parken?

Men det går inte att leta efter det brysselianska kynnet. Det finns inte. 1 av 3 i Bryssel är inte belgare. Det bor 179 nationaliteter i Bryssel. Alla med sitt sinne. Med sitt sätt att lyda. Europas huvudstad. Inte min huvudstad. Alla andras huvudstad. Jag gör som jag vill för jag är på besök.

Det tror jag är ett av skälen till det ser ut som det gör i parkerna. 1 av 3 poliser i Belgien är sysselsatta med att få folk att lyda. Men med 179 nationaliteter – där alla har sitt sätt att se på makten – en batong eller ett regelverk – hur ska man hitta förståelse för vad som behöver göras?Vad som behöver lydas?

I mitt hus har vi en hiss och 6 lägenheter. De senaste 5 veckorna har jag inte åkt hiss med någon granne. Det är en tyst överenskommelse- är det någon i hissen så väntar man ut den. Vi är 1 svensk (och 1 peruansk hund) och resten är belgare.

Aj. Nu börjar detta likna en litania mot mångkulturalitet. Så är det inte. Det mångkulturella är en del av Bryssel. Av Belgien. En gammal kolonialiseringsmakt får räkna med att befolkning från kolonin flyttar hit. En EU huvudstad får räkna med att EU medborgare flyttar hit. Staden lockar. Staden pockar.

Det är lätt för mig att karantäna mig i mina 220 kvadratmeter. Det är 2 kvarter till matbutiken. Men för dagarbetaren som trängs i hörnet med 30 andra väntande på en dagslön. För den hemlöse som får duscha nån gång i veckan mellan 0900-1000 i ett kommunalt badhus. För den hungrige som står i kö på söndagar för att få en matpåse. Karantära er! Ord som väger lätt när det inte finns något val.

Men de som kan välja? De som har ytor. De som arbetar hemifrån. Varför är det viktigt att släpa ut sin yogamatta ut i en park? Varför skulle de tre ynglingarna släpa ut gitarren i parken i kväll? De allra flesta lyder. De går omvägar. (Utom kvinnan i morse som tyckte våra hundar borde lapa på varandra. Eller kanske inte bara hundarna…. Eller mannen med två afghanhundar som assistenten stirrade på och som tyckte att hundarna borde leka – och jag sade att det går inte för min hund är för dominant. – Kanske ägaren måhända vill vara lika dominant? Frågade han ödmjukt. )

______Jag är medveten om att jag verkar framställa mig som ett sexobjekt – men det kan jag inte göra nåt åt. Gå själva ut med min assistent så får ni se ekipagets slurp-effekt. ___

Till frågan – Vad handlar denna olydnad om?

  1. Att tro sig vara odödlig . Jag är inte 90 år. Jag är mitt i min karriär. Jag har ett praktikantjobb i EU!
  2. Att tro sig veta mest och bäst. Jag har ett tygstycke framför munnen. Jag klarar mig.
  3. Att vara okunnig. Jag åkte inte skidor i Italien
  4. Att tro att detta handlar om andra. Jag är aldrig förkyld.

Men så finns paniken. I en Facebooktråd för utlänningar i Bryssel så ojade sig en dam för att grannen i lägenheten ovanför hade hostat ut genom ett öppet fönster och hon hade ju precis fällt upp parasollen så nu hade all virus fastnat på parasollstyget. Panik. Hon fick inget medhåll i diskussionen. Rädslan för allt som rör sig. Det är också Bryssel.

Och så mysteriet. Svaret. De allra flesta dör på vårdhem för äldre. De allra flesta vårdhem är privata. Som i Italien. Som i Sverige. Lönsamhet. Lönsamhet. Låga löner. Rörlig personal. Som inte kan stanna hemma när de är sjuka. Som kör Uber. Som åker kollektivt. Som stressar runt. Som kör ut en pizza till dem som absolut vill ha en picnic i parken.

Sens moral – ska detta bekämpas så behöver de som kämpar för att överleva ha en garanti för att överleva utan att stressa för att överleva. De är inte vårdarbetarna som är olydiga. Inte här. Inte där. Det är vi som tycker att en yogamatta ut i parken inte är en fara som är de olydiga. Det är vi som tycker att en pizza på en parkbänk inte är en fara som är de olydiga.

Vi vände på klacken när vi såg denna pizzaskara på en bänk. De satt kvar en timme senare.

Nu börjar den 5e veckan i karantän

Och på onsdag vet man om det blir 2 veckor till.

Spårvagnarna skramlar förbi tomma. En passagerare i en vagn. En i en annan. Morgnarna är tomma.

Går ut på gatan. En polisbil glider förbi. Ut mot allén. Två poliser spankulerar fram och tillbaka.

Det är morgnarna som är bäst. Solen går upp 0655 och människorna går upp 1055. Sociala distansen är som bäst på morgnarna.

Ser en joggare som viftar bort luften framför ansiktet när han springer. Som om det skulle hjälpa. Annat är det vid lunchtid. Då har duvorna ersatts av människor. Trångt. De sitter här och där. De vandrar i klungor. De står i en lång kö vid glassbaren.

Det är 3600 döda i Belgien. Hitintills. 314 döda/miljon invånare. 3,5 gånger fler än i Sverige.

I Italien är motsvarande siffra 322/miljon. Spaltkilometrar om Italien. Inte så mycket skrivet om Belgien. Spanien 353/miljon.

Och Belgien är nerstängd. Vad är förklaringen? Jo . Sportlov sista veckan i februari. Skidsemester. Jag minns hur man varnade folk att åka hemifrån mot Alperna direkt efter jobbet och skolan på fredagen innan sportlovet – eller Carnaval som det heter här Inte för Corona – men för att motorvägarna skulle vara fyllda. Och de fylldes. Kö till Italien. Och veckan efter började viruset spridas på 150 olika ställen – samtidigt. 150 smitthärdar.

Jag minns den första veckan i mars. Det var lite skratt om att armbåga istället för att kramas. Lite oroligt när favoritrestaurangen var mer fylld än normalt. Men folk satt glest på seminariet som svenska representationen anordnade. Väldigt glest. Men fotografen tryckte ihop oss.

-”Stand closer so you fit in the photo!

Det var då. Tiden när de 150 smitthärdarna puttrade runt i Belgien. En tid som var som nu. 4 veckors karantän och präktigt sommarväder har gjort att folk börjat tappa koncentrationen. Det är fler som vandrar med mask – dom undviker jag, för masker är ju till för dem som är smittade så de inte sprider smittan. Men än har jag inte börjat vifta bort luften framför ansiktet som joggaren när jag är ute med assistenten. Men jag håller andan när jag möter folk. Jag undviker glassköerna. I matbutiken råder en sällskapsdans. Oj – det är någon vid den hyllan – då glider jag undan. Piruetter bland baguetter.

Och allt är osäkert. Väldigt osäkert.

““““““

Uppdatering.

Måndag 13e> 3903 avlidna nu. 341/miljon invånare.

Tisdag 14e > 4157 döda = 363/miljon invånare

Torsdag 16e 4857 döda = 424/miljon invånare

Arman Tegnell

Det är de små som gläfser mest. En ser ut som luddet i torktumlaren efter torkning av 10 frottéhandddukar. Liten. Luddig. Men alert. Gläfser först. Skäller sen. Precis som han som ser ut som en hoprullad aldrig torkad dörrmatta. Samma frenesi i ilskan.

De är aldrig högre än 30 centimeter men låter som 300 decibel.

Och det är där jag ser parallellerna.

Arman Tegnell.

Arman står still och tittar på de gläfsande anfallsbollarna. Förvånad. Tittar ut dem tills skallet blivit en torrhosta. Sedan återgår han till det han gör bäst. Som Tegnell. Studerar. Analyserar. I detta fall handlar analysen om vad hunden som kissat där har ätit för mat dagen innan. Eller om de har urinvägsinfektioner. Annan analys än Tegnell men samma nyfikenhet på att lära sig mer.

Allt medan de små gläfser.

Kollar på #Tegnell på Twitter. Där är de små och gläfser. De har egna kurvor där de jämför sådant som passar dem bäst och skäller ”Stäng ner Sverige”! Tegnell har resonerande svar som måste reta vansinne på gläfsarna. De vill ha skäll tillbaks. De vill slita och dra i ett tuggben för att vinna det. De har ju en examen i matematik! Och Tegnell bara ”vi vet inte än men vi följer utvecklingen och resonerar med de andra länderna”. Gläfsarna söker strid. Precis som de små arga hundarna. Men får ett ”du får vänta och se” till svar.

Twitter. Hundlekparken. Samma scenario. Samma ilska. Samma höjda förvånade ögonbryn. -”Värst vad du väsnas….

För vad är skillnaden mellan restriktion och uppmaning? Jag var ute med Arman i 30 minuter. Sällan har vi sett så mycket folk ute. Ändå råder restriktionen ”Gå bara ut för det allra nödvändigaste!” Folk tolkar det som rullskridskoträning (nej – fjärde kvällen i rad kan hon fortfarande inte rulla själv utan pojkvännens omfamning … eller kanske har de ingenstans att kramas så de tar på henne rullskridskor och så får de giltigt skäl att slingra sig om varandra?), måla med krita på trottoaren, dricka blaskig öl (Jupiler), röka hasch eller sitta och stirra på förbipasserande och vissla om de som går förbi har bara ben. Allt väldigt nödvändligt? Precis som i stora delar av Stockholm där restriktioner inte råder….

Så varför skälla – varför gläfsa? Sådan herre – sådan hund. Jag tror det handlar om att hantera egen ångest. Om jag är rädd – så skäller jag på andra. Om jag är rädd för Arman – eller för COVID-19 så öppnar jag käften- munnen och väsnas för fulla muggar.

Twitter är som hundarnas lekpark i kvarteret. Samma beteende. Samma oväsen.

Under tiden fortsätter Arman Tegnell vara nyfiken.

Överlägset farligaste landet?

Belgien. Över 2000 döda i Covid-19. Kurvan ovan talar sitt självklara språk. Om nu världen bara bestod av corona och covid-19.

Det gör den inte. Även om det verkar så. Just nu.

4 döda i Kenya. Av Covid-19. Det är ungefär det antal som dör i trafiken på en timme där. Ändå stängs inga vägar av – inga undermåliga bilar förbjuds – ingen förbättrad förarutbildning. Men nu med corona så är Nairobi avstängt från omvärlden. Utegångsförbud på nätterna.

I Peru har 92 människor avlidit av Covid-19.

Men samtidigt. I Peru mördas 7 personer/100 000 = 2247 personer år 2015.( I Sverige är samma siffra 1,14 mördade/100 000). Coronapandemin har lett till utegångsförbud – där män för gå ut 3 dagar i veckan på dagtid och kvinnor 3 dagar. Morden leder inte till samma extraordinära åtgärder.

Visst fick jag frågor i andra länder där jag har bott om faran med boendet där – men det var typ en fråga/kvartal. De senaste 10 minuterna har jag fått 2 frågor om jag är ok i Belgien – 1 fråga från Mexico och en från Luleå. Och de är inte ensamma om att fråga.

Och då är ju frågan. Är jag rädd?

Och svaret är; Jo. Ibland. Aldrig förr har jag varit med om så mycket restriktioner. Eller jo – ett kortare tag i maj 1993 när Guatemalas president Jorge Serrano Elias gjorde ett försök till statskupp. Rejält med restriktioner. Men jag kände mig trygg. Och jo – det där lokala flygen i Angola som landade meddelst korkskruvsspiral för att inte bli en lätt måltavla för guerillan UNITA. Eller landningarna på leriga landningsbanor med kor på i södra Sudan. Biltrafiken i Kairo. Och Mumbai.

Men det är sitiuationer som går att välja bort. Chaufförer som går att betala om de kör långsammare. Situationer som går över. Men när går corona-pandemin över? En del länder – hör mig Norge – ser ut att gå åt rätt håll. Smittspridningen minskar. Men våg 2 med en massa icke-immuna? Hur kommer den att bli?

Jag håller andan när jag möter människor på trottoaren. Och när de passerat så fortsätter jag hålla andan och så blåser jag ut all luft så länge jag orkar. Som om det skulle fungera. Jag blänger på de som inte håller avstånd i lokalbutiken. Men jag förundras över hur mycket pengar som går att spara nu när butikerna är stängda.

Jag är lyckligt lottad som bara har mig och assistenten att hålla reda på. Han däremot slickar på allt han kommer åt. Det gör inte jag.

Idag kommer Corona i andra hand….

Han håller upp tassen. Vi har kastat och jagat pinnar i lekparken. Men plötsligt. En grop i marken. En ond grop.

-“Fixa tassen!

Han håller upp den och lägger den i mitt knä.

-“Fixa den! Nu!”

Vi sitter på en parkbänk en stund. Haltar sedan hemåt. Det går långsamt. Tills vi ser en duva. Då blir det full fart. En stund. Sedan påminner tassen honom om att det ska vandras långsamt.

På kvällen går vi bara ett halvt kvarter. Längre än så kan vi inte gå. Han sätter sig och tittar på mig med samma blick som Barnen från Frostmofjället när de upptäcker att Märta-Greta har ramlat av släden och försvunnit.

Vi haltar hem. Jag stödhaltar. Långsam vandring.

Jag flyttar in hans madrass i sovrummet – bäddar med svalt lakan och kuddar och sedan ligger han där bredvid min säng. Hans tass i min hand. Vi gnyr tillsammans.

Det blir oroliga drömmar. Jag vaknar upp till bägge två. Var och en för sig.

I den första är jag tillfångatagen av Sverigedemokrater. Jag blir placerad på ett hotell som de säger att jag måste betala själv. 2400 dollar för en natt. Jag vägrar. Då tar de mig till ett hotell som kostar 60 dollar i stället. Jag väcks 20 i 7 på morgonen för att köras till flygplatsen för att bli utvisad. Men det finns ingen som kör mig. Sverigedemokraterna verkar ha glömt bort mig. De sitter runt en lägereld och super och skrävlar. Jag känner mig lite besviken för att inte ha blivit utvisad från landet som de styr.

I den andra drömmen är jag en kvinna med startnummer 55 i en skidtävling i världscupen. Jag har kommit försent till starten så de andra har åkt iväg. Utom en polska med startnummer 56. Hon påstår att hon kom 5a i en sprinttävling något år tidigare. Men hon vänder ner blicken när hon säger det så jag är övertygad om att hon ljuger. Vi försöker skida ikapp de andra. Det går lagom bra. Helt plötsligt står vi med skidorna på på en metallställning – 50 meter upp i luften. Till nästa ställning går 2 metall-linor. Meningen verkar vara att man ska balansera på linorna till nästa ställning. Men det kan var och en med minsta svindel se att det är en omöjlighet. Det är väldigt bra att drömmen stannar i den scenen för jag blir handsvettig bara genom att skriva om det.

På morgonen ligger assistenten och tittar på mig. Vi går ut. Försiktigt. På asfalten haltas det men när vi kommer ut i gröngräset så ökar hastigheten. Rejält. Det haltas inte mer. Men det ödslas massor med “duktig!!” över honom. Det går riktigt bra och jag kan andas ut. Inget brutet. Adjö lekpark. Aldrig mer.

Nu kan vi återgå till Corona.

Jag har pratat med en främling ….

Assistenten och jag skuggar varandra

Det var länge sedan sist. Avhållsamhet är ett måste i Corona-tider. Vandringarna med assistenten sker i samspråk. Jag pratar. Assistenten sniffar vidare utan att svara. Jag nickar åt andra hundägare som är på behändigt avstånd. Assistenten rycker i kopplet och vill komma alltför nära de andra hundarna. Det får han inte. Corona-tider. Avhållsamhet är en dygd.

Men i morse kom en främling och ville prata. Det var minst 2 veckor sedan det hände sist. Då var det en som ville veta vad klockan var.

Detta är 3e veckan av isolering i Belgien. (Trots det är antalet avlidna 4x högre än i Sverige. Samma befolkning. Men mer tättboende; 376 invånare/km2 mot Sveriges 23).

Åter till främlingen. Han höll behörigt avstånd. Han hade ansiktsmask. Byggarbetarkläder. Cirka 45 år. 172 cm lång. Drygt 80 kilo. 43 i skostorlek.

Men pratade flamländska. Det hade kunnat bli ett kort samtal. Ett väldigt kort samtal.

-“Sorry I dont speak dutch..”

-“English? French?”

Och så kunde samtalet påbörjas. Han ville veta om jag hade sett vem som gjorde inbrott i bygget tvärs över gatan. Det hade jag inte. Inte heller assistenten. Däremot hade jag sett vem som bröt upp låset till byggets bajamaja.

-“Ahhh… that’s a regular thing. We have exchanged the lock more than 10 times..”

Min information var inte till någon nytta.

Men jag har pratat med en främling.

Märkliga tider. Märklig bubbla. 3 promenader med assistenten varje dag. I går gick vi på gator vi inte hade gått på tidigare. De var också tomma.

Mataffären varannan dag. Den är välfylld. Men den frysta laxen var slut. Så det fick bli ceviche på rökt lax. Det var inte gott. Det var fett.

Tanken – “Det här är snart över” har ersatts av “Detta kommer att pågå länge“. Väldigt länge för någon vändning syns inte till.

Jag ser mina grannar genom fönstren.

Hon på andra våningen joggar varje kväll. Barnfamiljen på 5e våningen spelar sällskapsspel. AirBnBarna på 4e våningen har inga gäster. Han på första våningen fortsätter se sur ut. Tredje våningens hund skäller när vi åker förbi i hissen.

Det är en annan värld. En annan tid. Som en inledning till en katastroffilm. Någon hostar. En droppe saliv zoomas in. En räv slickar på droppen och nyser på en höna som äts upp av en kines och så börjar det. Ansiktsmaskerna tar slut. Folk slutar prata med varandra. De går undan. Och helt plötsligt vill en främling prata med dig.