Nej – Olle Ljungström vann inte schlagerfestivalen med Kaffe och en cigarett …

Men det är en bra sång. Jakten på att bevisa att han inte vann skedde runt 4-tiden i morse.

Det finns två skäl till denna jakt;

1- Andrew Waldens sommarprat om drömmar

2. Den 3 1/2 timmar långa middagen i går kväll.

Restaurant Barge – krogen med en Michelin stjärna och som kör lokalproducerat och som ligger i det som var en ölbar när jag bodde i faggorna,

Vi är vid området där alla gator heter nåt som påminner en om första världskrigets fasor. Här bodde jag 2019-2022 uppe i ett loft på sådär 200 kvm med en 45 kvm takterass och hiss rakt in i lägenheten. Gatan utanför var inte lika fin – det var drugs and sex men ingen rock’n’roll. 3 hotell inom 200 meter som hyrde ut rum för 30 minuter i taget. Damer av obestämt kön som tuggade frön och spottade ut skalen på trottoaren. Herrar som bevakade damernas inkomster.

Men middagen handlar om lägenheten. Dagen innan hade ägaren sålt bostaden – så det ska vi fira. Med middag på det som var ölbar och nu lokalproducerad fingerfärdig mat.

Vi var kollegor för nästan 20 år sedan. I Bryssel. Barns rätt. Och när jag flyttade till Etiopien 2006 så skedde avskedsfesten i lägenheten. 12 år senare när jag skulle flytta till Bryssel igen – kom erbjudandet om att hyra bostaden. Gärna.

Vi är bägge pensionärer – vilket gör att det mesta av pratet till maten handlar om att minnas vad folk heter. Förnamnen var lättare att minnas än efternamnen.

Men maten som gav Olle Ljungström jakten.

Jo. En bra restaurang. Ett bra möte. Och duggregn mot hunden som blev hjärtansglad för att jag inte var försvunnen. Vi gick en midnattsvandring bland Laekens tomma gator. En av oss morrade åt en annan nattvandrare.

Och så sova. Och drömmen blev lång. En sån där mätt-i- magen sömn som gav en novell.

Jag var ljudtekniker (!) i den svenska schlagerfestivalfinalen. Det dundrade och applåderades och sedan sjön Olle Ljungström Kaffe och en cigarett – och publiken buade. Det var nog för det inte dundrade och rimmade och tonartshöjdades. Men han vann.

-”Men det där är ju inte en ny sång? Den skrev du ju för en massa år sedan?” – sade jag till Olle.

-”Stämmer inte – jag skrev den för 14 dagar sedan!”

Jag åkte hem och började leta bland alla CD-skivor för att bevisa att sången var betydligt äldre än 14 dagar. Han hade ju dessutom sagt att Iggy Pop och Loui Reed hade gillat sången och åtminstone Lou Reed är ju redan död.

Men jag hittade inte CD-skivan med sången. Så jag började leta efter ursprungsåret på nätet men hur jag än bar mig åt så blev Kaffe och en cigarett felstavat – så jag kom ingenstans. Inte ens när jag plötsligt befann mig i USA på nåt som förmodligen var en orgie där det erbjöds både erotiska gnidningar och förlustelser – men jag ville inte. Jag var fast besluten att söka bevis för att Kaffe och en cigarett inte var en ny sång.

Jag misstänker hummern. Den lämnade en alldeles för kraftig hummersmak i munnen. Det var nog det jag kämpade mot när jag jagade i sömnen.

Hundarna betalar maten. Så brukar det heta. Men så var det inte nu. Nu var det försäkringen som betalade maten. När jag flyttade från loft-lägenheten så bytte jag hemförsäkring till nya bostaden. Men det missade banken – så under två och ett halvt år betalade jag hemförsäkring för 2 bostäder …. Men när jag upptäckte det så tog det 2 veckor och så var pengarna återbetalda. Så försäkringen betalade maten.

Nästa gång hundar betalar maten är när jag om 2 veckor återvänder till Nathan i Antwerpen. Favoriten. De har en ny meny,

Ath åka eller inte åka

Ath. Har åkt förbi den staden några gånger och tänkt att det där var väl inget. Och så ser jag artikeln om restaurangen med 1 Michelinstjärna som har en lunchmeny för 45 Euro. Så det är bara att åka dit – över dagen. Det tar en knapp timme enkel resa.

Att jag valt att inte åka är 2004. En gasolycka med 24 döda och 120 skadade. Det är vad Ath är känt för. Och så jättarna – en parad med jättefigurer. Men de där jättarna finns ju överallt. Jag har sett dem i Tournai. I Charleroi. Och de finns säkert på andra ställen också.

Charleroi’s jättar.

Jag vet inte riktigt vad de fyller för funktion mer än att se ner på folk.

Men Ath – det är alltså restaurangen Quai No 4 det handlar om. Det är lite slarvigt där inne. Maten är bra. Servicen något hackig. Men det är lunchrusning. Kanske därför som det haltar. Men de har roligt i köket.

Och innan jag åker mätt hem så … ja – vad finns att se.

Tornet! Säger de.

Letar upp tornet. Som är mer en lada ställd på högkant. Men det är ju tornet.

Och det är gammalt. Gott så. Herr Burbant.

Men så här är Belgien. Det vankas god mat lite här och var. Det vankas resmål inom en knapp timmes tågresa. Med mat.

När Flax är mer än Flyt

8 kilometer från Frankrike. Här lär jag mig allt om Flax. Om lin. Flax är alltså namnet för lin. Om växten som gav Flandern all dess rikedom. Tills ryssarna producerade billigare flax (lin).

Jag är i Kortrijk. Eller Courtrai som de franskspråkiga säger. Jag checkar in på hotellet. Får ett rum med utsikt över Grand Place. Ett tomt Grand Place. Ett dött Grand Place. Det finns en död teater tvärs över torget. That’s it. Det ekar tomt.

Jag vandrar.

Floden Leie. Ja floden som gav Kortrijk (Courtrai) dess rikedom. Linet (flax) växte efter flodens stränder. Floden fraktade linet.

Dubbeltornen övervakar handeln.

Men det är nåt om sporrarna. Ett krig. Ett slag. Döda. Men sporrar. Jag går in i kyrkan och där förklaras allt om slaget som ledde till att kyrktaket nu är dekorerat med sporrar.

Det var uppenbarligen ett berömt slag på krigsfältet.

Nog. Mat.

Jag tar mig till Va Et Vient . Vid floden . Och det är 4 timmar av mat. Glädje.

Dagen efter är det persisk middag.

Men före det har jag varit på Flax (lin) museet och sett påvens underkläder.

Det gav många sömnlösa nätter.

Vulgärt eller bulgärt?

Detta är en av världens största kyrkor. Basilikan i Koekelberg. Den märkliga kyrkan som har en lokal för en kortspelarklubb. Och en restaurang men jag tror – hoppas – den är stängd nu. Och det lilla museet för de ”Svarta Systrarna” – ett museum som bara är öppet 2 timmar varje onsdag.

Nu har de släppt in Dian Kostov från Bulgarien – ikonmålare med en dröm att dekorera en kyrka även från utsidan. Det blev sådär ….

Men det är bättre på insidan. Men först upp 57 meter. Taket. Utsikt. Heimat

Sedan ner till utställningen. Och det är förmaningar och 10 budord och vem är du och vad vill du och bär din törnekrona och mer av dåligt samvete för att bre för mycket Philadelphia cheese cream på frukostbrödet och vara glad för att Turkiet och Tyskland är utslagna från fotbolls-EM.

Och så duvorna. Duvorna som översvämmat kyrkan.

Budorden hittar mig. Törnekransen likaså.

Detta är inte en kyrka där jag tänder ljus för döda. Det är en järnvägsstation med förmaningar

Tågresa med en björn

Ett rejält skutt in i tåget och plats på golvet med njutningsfylld min.

Det är ett test med mersmak. Tågresa i Belgien med grizzlybjörnen Kuma. Ja – hans namn betyder björn på japanska men något helt annat på swahili. Kuma är en regelbunden gäst. Han stannar oftast i minst två veckor eftersom ägarna reser långt bort. Japan på bröllopsresa. Kanada på släktträff.

Testet handlar om att resa med Kuma. Det går så bra så nu är det dags att planera nästa resa när han ska bo hos mig i slutet av augusti. Vart ägarna åker vet jag inte. Förmodligen långt bort.

Ternat. Vi åker till Ternat. Det är bara 20 minuter bort. Vi har ett sikte på ett slott. Kruikenburg.

Vi kliver av tåget. Tar ut riktning mot slottet. Ett äldre par på andra sidan gatan pekar. Ropar. De har också en Eurasian. Fast han är hemma.

Slottet visar sig vara använt som en grundskola. Vi går över vallgraven och ser en skolgård.

Det är fiskeförbud i vallgraven som mer liknar en sjö. Det är förbud mot det mesta.

Det sitter en man och fiskar. Vi går förbi brottslingen och känner oss naturnära.

Ternat Staden med massor av frisörsalonger. Kap-saloon på flamländska. Det låter inte som klippning – det låter som kapning av hår.

Vi letar mat och hittar en lovande italienare. Il Borgo.

Det är mer än lovande. Det är bra. Vi får ett bord med rejäl plats för grizzlybjörnen.

Han får 4 rejäla skivor carpaccio. Jag får en tallrik med carpaccio.

Servitörens flickvän har en Pomeranian. Jag ryser lite. Det är inte den vackraste av hundar. Mer ilsken hårboll. Vi går in på appen Pawshake för att leta hundvakt i närheten åt henne. Det finns 2 dogsitters i trakten. Servitören är evigt tacksam säger han och fyller på en vända till av Amaro di Capo.

Nästa tågresa med grizzlybjörnen ska bli mer än en 20-minuters resa.

Därför haltade De Gaulle resten av sitt liv…

Dinant. Här blev han skjuten i benet.

1914. Frankrike mot Tyskland. Tyskarna vann. Till en början.

Dinant är en lång smal stad. Naturen tvingar staden att växa på längden.

90 km söder om Bryssel. Ett tåg i timmen. Sista biten efter floden Meuse lockar en att köpa cykel och trampa fram efter vattnet.

Det som lockade mig att åka hit var Leffe’s källa. Klostret som grundade bryggeriet som nu är ett hotell och ett märkligt interaktivt öl-museum.

Men Dinant är så mycket mer än Leffe, De Gaulles skottskada. Bron över Meuse med stora saxofoner. Ja. Saxofonens uppfinnare kom härifrån.

Kyrkan som krossades av fallande stenblock och sedan sakteligen byggdes upp och på senare tid kom lök-kupolen på plats.

Och så citadellet uppe på krossarklippan.

Svindlande höjder. Minnen av krig. Spår av krig.

Första världskriget. En tysk hämnd. 674 civila mördades på en natt som straff för nåt som retade upp den tyske befälhavaren.

Här går den tyska turistgruppen runt. Undrar hur tankarna går för hela citadellet påminner om vidrigheter som de tyska soldaterna utförde.

Man åker linbana upp. Och dryga 500 trappsteg ner. Och så äter man mat. Där nere.

Den rödaste restaurang jag någonsin bevistat. Les Amourettes. Det är som att kliva in i en upplaga av Allt om Mat från 70-talet.

Det är rejält och rustikt och rött. Till och med lille Tango vid bordet bredvid blir röd i det röda skenet.

Ner i en skyttegrav

Vad visste jag? Vad har skolan lärt mig? Jo – det var arméer i skyttegravar och så användes flygplan för första gången i ett krig – Röde Baronen och så. Och så senapsgas. Det var allt.

Efter en vända till helvetet i Passchendaele – ja det är ju inte ett helvete idag men ett minnesmärke över det som var ett helvete – så vet jag så mycket mer. Tyvärr.

När jag kommer fram till Ypres så förstår jag att där jag bodde de första 3 åren i Bryssel – där var gatorna döpta efter första världskrigets fasor i Flandern.

Ypres är en bra start.

Lagom stad med stort krigsmuseum som förklarar allt som den svenska grundskolan inte klarar av att fördjupa.

Staden dit britterna vallfärdar för att klistra upp vallmo-blommor. Poppies. Poppies överallt. Till och med på ginflaskan.

Tour de Great War. Kriget som skulle ta slut på alla krig. Det gjorde det inte. Dag 2 går jag ner i skyttegravar. Jag går de tre kilometrarna från Passchendaele norrut. De tre kilometrarna där en halv miljon dog eftersom befälhavaren Haig ville att de brittiska styrkorna skulle bryta igenom den tyska linjen. En halv miljon.

Ner i åkrarna. Fast i gyttjan. Först 1917 fick de brittiska soldaterna regnrockar. Fram till det sög deras vadmal upp vatten och gyttja. En hel del soldater drunknade i gyttjan.

Men nu drygt 100 år senare är de tre kilometrarna täckta av instängda villor – här är det fördragna ståldraperiet – frisörsalonger och bönder. Under gyttjan ligger kroppar kvar. Andra kroppar – utan namn – har fått plats på den brittiska krigskyrkogården.

Jag tar bussen tillbaka. De Lijn. Genom byarna – förbi andra krigskyrkogårdar. Andra leriga åkrar. Ner i en skyttegrav.

På kvällen. Mat. Jag måste ju äta. Klei. Och det är ju bra.

Aldrig mera krig. Sade man 1918. Det borde man ha upprepat fler gånger. Tills det fastnade.

Ack Mechelen du sköna

Andra omgången. Dags att utöka Tour d’Belgien med att besöka städer för andra gången.

Mechelen är nära. Mechelen är fyllt av upptäckter. Denna gång mat. Mer matplanering än första gången. Michelin-guiden hjälper till.

Någon vecka efter besöket upptäcker jag att Aiko och Ollie bor där. Det var en överraskning.

Men maten.

Tinèlle. 1 stjärna. Men det märkligaste är att jag sitter med ryggen mot en mur 20 meter bort där 8 fångvaktare – sadistiska sådana – från Breendonk sköts ihjäl mot muren 1948.

-”Vi hade inget med det att göra!” Säger hovmästaren. Restaurangen är inhyst i en gammal byggnad som fingerade som sjukhus under århundraden. Bara 100 meter från kasernbyggnaden som under andra världskriget fungerade som ett transitläger för judar och romer som skickades vidare till koncentrationslägren.

Idag är en del av kasernen kvar som museum – medan resten är ombyggt till tjusiga lägenheter …. (!). Hoppas det spökar hos dem som valt att bosätta sig där,

Tvärs över gatan ligger minnena uppmonterade. Alla som passerade transitlägret har en plats här. Man kan följa alla individers historia. Man kan följa Belgien under andra världskriget. Den del av Belgien som kämpade mot tyskarna och den del som definitivt inte kämpade mot tyskarna.

Men tillbaka till maten på Tinèlle. Den är bra men överraskar inte. Stadigt. Välskött. Men lite tråkigt.

Bättre blir det nästa dag. Men först en lunch på Maillard.

Det är en varm dag. Det är en sval restaurang. Tack för det. Här är maten till för att delas förklaras det.

”Var ska du äta middag?” Frågar hovmästarinnan.

-” The Chick!”

Hovmästarinnan jublar och bartendern nickar.

-”Min pojkvän är chef där. Han kommer att överraska dig!”

Och det gör han. På The Chick får man menyn efter att man har ätit. Allt ska vara en överraskning. Och det är det. Restaurangen ligger i biskopens gamla stall. Men den den är rengjord nu.

Det är gott. Så gott så det borde regna stjärnor. Det gör det inte. Inte än. Men snart.

Det är lätt att hitta till herrtoaletten.

Men det är mer än mat och koncentrationsläger i Mechelen. Staden hade dåligt rykte med gängkriminalitet. Men sedan kom en klok borgmästare – utsedd till världens bästa borgmästare 2016 – som hade mer av lovikkavantar än av järnhandskar – men det blev ordning och reda i staden. Fattigområden gjordes attraktiva med subventionerade hyror för medelklassen mot att de var volontärer på fritidsgårdar. Små klasser i skolorna. Inget tjat om skärmar – utan handling med fler lärare. Han var inbjuden till Liberalernas partidagar. Undrar om de lyssnade på vad han sade?

Maneblussers. Så kallas stadens invånare. Och det lokala ölet. Månsläckare. Allt efter fyllot som en natt gick hem och trodde att katedralen brann. Längningskedja med vattenhinkar bildades. Och så gick månen i moln. Och ”branden” var släckt.

Katedralen ja. På eftermiddagarna kan kan stånka sig uppför alla trappor upp i tornet. 514 steg men du stånkar i gott sällskap för här har också Napoleon stånkat sig upp. Egentligen var tornet planerat att bli 167 meter högt – istället för de 97 meter som det är idag. Och tur är väl det att det inte blev högre för basen är bara 3 meter djup.

Så Mechelen. Det blir nog ett tredje besök där. När The Chick har en ny meny. Men det får man ju inte vetas hur den är. Innan man ätit den.