..och så skällde han ut publiken. -”Ni har alla bevis för att lagstiftningen behövs. Ändå väntar ni! Vad väntar ni på?”

Då handlade det om medlemmarna i Europarådet som fick en åthutning för att de tvekade om att införa lagstiftning som skyddar barn från allt våld – d v s förbud mot kroppslig bestraffning.

Vid ett annat tillfälle kommenterade han i en panel när Venezuela och Colombia anklagade varandra för saker som de själva bägge var lika skyldiga till; – ”Det där var ungefär lika intelligent som när en fisk anklagar en annan fisk för att vara blöt!”

Frihet som pensionär. Den brasilianske professorn och diplomaten är äldre än jag – 13 år äldre. Men han har inte pensionerat sig än. Men han är för gammal för att vara diplomatisk. Säger han.

Jag tänker på honom när jag nu sammanfattar ett år som pensionär. Friheten. Bort med balansgång. Fast jag behövde egentligen aldrig gå balansgång – men när marknadsavdelningen fick e-mail om att jag borde få sparken eller när peruanska twittrare taggade deras UD med krav på att jag borde utvisas när jag hade åsikter om Fujimori – så krymper friheten. En stund. Nåja- jag fick aldrig sparken eller blev utvisad, men lite gå på tå ett tag behövdes.

Mina drömmar har förändrats. Under de hundratals år jag arbetade så återkom två sorter av drömmar;

• Jag letar efter rena kläder att packa ner i resväskan men flyget går om en timme och taxin har inte kommit och jag hittar inte passet
• Var jag än bor så går min dörr inte att låsa

De drömmarna är borta. Man behöver ju inte vara varken sig Freud eller Jung för att tolka drömmarna – 1. Stress – aldrig bli klar utan att det dimper ner nya arbetsuppgifter på mig respektive 2. Vara på vakt – rädsla för att göra fel eller bli avslöjad som inkompetent.

Drömmarna som pensionär har inte övergett arbetet – men det är nice drömmar om möten i arbetet – trivsamma möten, Spännande möten som jag vaknar upp från och blundar för att återvända till drömmen. Så trevliga är de.

Det finns ett sug att flytta tillbaka till Sverige. Ett visst sug. Att vara politisk på sociala medier är begränsat. Det är liksom att öppna fönstret och vråla ut åsikter ett tag. Enbart duvorna hör. Det som lockar med Sverige är att engagera mig på riktigt. Politiskt. Inte bara vara en åsiktsmaskin utan också ta ansvar för åsikterna på riktigt. Jag minns hur spännande det var att sitta i kommunstyrelsesammanträdena på 80-talet och höra om hur björkrötter angriper vatten och avloppsrören. Allvar! Jag fick lära mig väldigt mycket. Jag fick respektfulla möten med hedersknyfflar som kunde vara både moderater eller folkpartister. Det var på den tiden när det fanns hederligt folk i de partierna. Förra seklet alltså. Det var den tiden Sverigedemokrater – fast de hette Bevara Sverige Svenskt på den tiden – ägnade sig åt klisterlappar på lyktstolpar. Det var den tiden när rasister skämdes för att stå och glutta bakom köksgardinen för att misstänkliggöra någon som gick förbi som inte var klädd i svensk folkdräkt.

Men bli politiskt aktiv. I vilket himla parti?