Avmaskar hunden och påmaskar mig själv

Kommunen har maskutdelning. E-maila. Få en tid. Ta med id-kort och få din tvättbara mask. Den ska tvättas varje dag i 60C säger kommunen.

Handlingskraft. Handlingsmask. Det har blivit fler och fler masker ute på stan. Jag har gått omvägar om maskbärarna för de är ju de som har symptom som ska bära mask. Säger uppmaningrna. Men så helt plötsligt hade mataffären engångsmasker. Mask som är ett måste om man ska åka kollektivtrafik. Ingen mask = 250 Euro fattigare. Då var väl maskerna i matbutiken en ren investering. 50 masker för 31 euro. En ren besparing på 12500 Euro. Eller 12469 euro egentligen. Den kommunala masken är gratis. Och undra på det med den färgen. Enda vinsten är att om man hostar blod så syns det inte. Mimi borde ha burit masken i Boheme. Bara som ett sent tips till Puccini.

Idag öppnar butikerna. Man ska inte ta på varorna. Bara om man ska köpa varan får man klämma på den. Och man får vara maximalt 30 minuter inne i butiken. Vem tillbringar 30 minuter i en affär?? Det har jag nog aldrig gjort. Jo – en gång men då hade butiken en restaurang bredvid där jag satt och åt medan skräddaren sydde in kavajen jag precis hade impulsköpt. Handlingen gick på 5 minuter. Väntan med mat och vin tog 2 timmar.

På Chausse de Wawre -gatan måste man bära mask bara man går förbi raden med butiker. Köandet börjar. Men hos kommunen var det ingen kö. Även om de hade förberett för köande med markeringar på trottoaren.

Nu börjar vecka 9 av isolering, Vecka 9 av stängda butiker. Vecka 9 av – oj vad många hundar det skaffats i grannskapet. Det gläfsas i varenda park. Mycket nytt att sniffa på i gräset. Möjligen möjligen börjar det lugna ner sig den 25e – för då planerar Europeiska kommissionen att öppna sina kontor igen. Kanske. Det lutar mot det – för för varje dag är det 5% färre döda i Belgien. Landet med 150 superspridare.

Jag gläds dock åt att blomsteraffärerna öppnar igen. Matbutikens tulpaner dör fort.

Framtidstankar snurrar runt. Det går bara att tänka en dag framåt. Och kolla nyheterna varje dag kl 11.00 då Belgiens Tegnell berättar vad som händer. Men så kom den första Belgiska Netflix-serien – Into the Night – och efter de 6 avsnitten så är det lätt att konstatera att det kunde vara mycket mycket värre. Men jag går dagen efter och funderar om hur det kom sig att den råttliknande varelsen på sjukhuset i Bryssel kunde ha överlevt när alla människor hade dött. (Utom de som åkte in i natten hela tiden i sin Airbus 320)

Att se undergångsfilmer blir ett sätt att inse att ingenting kan nånsin bli så dåligt så det inte kan bli värre.

Och där minns jag helt plötsligt min f d kollega i socialtjänsten en gång på 80-talet. Vera Värre kallade jag henne för. Hade du varit med om nåt hemskt så hade Vera varit med om något mycket värre. Som den gången vid ett hembesök där hon hade fått gömma sig under klientens säng. Sade hon. Det är nog hon som har skrivit manuset till Into The Night.

Men hon fyllde sin funktion. Hon lugnade ner mig för jag var ju aldrig med om så mycket värre händelser. Det är där undergångsskildringen fyller sin funktion. Det kan bli värre – så njut av eländet som du befinner dig i.