It’s a man’s world

Framför mig en sovande man. Bredvid honom en uppstudsig man. Upp och ner i flygplansstolen. In på toaletten. Ut från toaletten. I repris. Amerikaner. Fler amerikaner. Upplevelsefyllda av Ääfricää.

Han med rock t-shirten. Han somnar så fort han har satt sig. Men först drar han av sig bältet. Mannen bredvid somnar ännu fortare. Han sover hela flygresan. Framför honom sitter en man i kortbyxor. Amerikan förståss. Han har berättelser. Viktiga för honom. Oviktiga för flygvärdinnan. Men hon ler. Påskyndande. FN-mannen (igenkänd för han reser i kostym- det är få som gör det) ruvar sitt skägg. Drar i skäggsstråna men de växer inte fortare för det. En snabbhipstring 5 år efter alla andra hipsters.

Landar. Lounge. Där kommer en man vandrande fram och tillbaka. Viktig i sin telefon. Noterar en kvinna som viskar i sin telefon. Stillasittande. Män sitter inte i telefonsamtal. Män vandrar effektivt medan de pratar. Understryker varje ord med ett bastant fotsteg.

Nästa flyg. Flygbuss. Männen kliver in och blockerar bussdörren. Hur ska de annars komma ur bussen om de inte ställer sig precis vid dörren.

Den oljeslickade frisyren smyger diskret förbi alla köer. Hans inoljade hår gör honom smidig. Och viktig. Han kliver in på planet. Tar av sig rocken. Kön växer. Viker rocken. Lägger den på bagagehyllan. Tar av sig kavajen. Viker den. Upp på hyllan. Ryggen mot den stampande kön. En köbildare. En köbildare sen barnsben. En viktig köbildare.

Amerikan till höger. Laddat upp med viktiga tidningar. Om framtid. Om effektivitet. Noterar att amerikanskan till vänster lägger patiens. Kvinnor kan. Slappna av.

Det är män överallt. Män som flyger. Män som färdas. Viktighetsprofeter.
Mänsklighet. Det borde finnas mer kvinnslighet.

-”Hur känns det?”

Det är jag ju inte. Eller det är inte så mycket blod omkring mig.

Men det är en svår fråga. Det där om hur det känns. Frågan som ställs ideligen. Som gör mig svarslös. Som sätter mig i ett tankeläge. Var fan är känslorna?

Att flytta. Nairobi till Bryssel. En del andas ut. Terror liksom. Men det är mer terror i Bryssel än i Nairobi. (Nu är terror väldigt sällsynt överallt utom i krigssituationer) Men det är andra som andas ut. Jag andas in och försöker tänka mindre på om den där stora träsoffan som jag har haft på terrassen kan bäras uppför trappan i huset där jag ska bo.

Men känsla. Bättre mat förvisso. Kallare väder. Spännande arbetsuppgifter (som om jag inte hade haft det redan)  

Tankarna igår i den långsamma trafiktäta taxiresan på väg till Jomo Kenyatta International Airport….. Tittade på människor i bussar, i lastbilar, i personbilar… Trötta ansikten. Nickandes halvsovandes. Lastbilar som krängde och pressade undan andra bilar. De nya SUVarna med viktiga människor. Kenya.

Jag kommer inte att sakna att sitta i ett passagerarsäte och panikbromsa. (Som om det skulle hjälpa) Men det skulle kunna vara var som helst. Människor kör vårdslöst överallt. Men mest vårdslöst körs det i Kenya. Definitivt.

-”Jag ska köra om! Den mötande får väl väja undan för jag blinkar ju för fullt med lyset!”

Jag kan räkna mina trafik-jävlar-vad-nära incidenter innan Kenya på min vänstra hand. Jag kan räkna mina dagliga trafik-jävlar-vad-nära-incidenter i Kenya på samma hand. Eller kunde. Jag har flyttat.

Så känsla av att byta land? Det är fan inga känslor. Utom att jag inte kommer att sakna trafiken i Kenya. Innan Kenya kände jag ingen som har dött i en trafikolycka. Ingen. På mina 56 år. Under 5 år i Kenya har det förändrats. Rejält.

När jag lämnade Kenya 2009 suckade jag av lättnad. När jag lämnade Kenya igår suckade jag inte av lättnad. Denna gång har varit mycket bättre. Bra arbetskamrater. Understatement. Jävligt bra arbetskamrater. Mycket skratt. Mycket värme.

Jo. Där kom känslan. Goda människor med goda tankar. Saknad.

Men så är det det där med sponsring. Sista dagarna kom de. Ehhhhhhh.. i was thinking if you could pay my childs schoolfee…  

Inte en. Inte två. Flera. Och jag ska inte klaga. Det är en ekvation som inte går ihop i en 5 barnsfamilj. Skolavgifter på 2000 kronor för en termin. Plus uniform. Plus böcker. Plus allt. Fråga muzungon! Fråga den som verkar ha pengar. Omgivningen pressar på. Du jobbar ju hos en utlänning!

Och det där svåra med att säga nej. Jag har lånat ut. De har betalt tillbaka. Allt bra. Men så kommer det där i sista stund. Inte ett lån. Utan en gåva.

Där kom känslan igen. Det där svåra att säga nej. Skönt att slippa vara nej-snål. Skönt att slippa vara en vandrande bankomat. Snabba uttag. Knacka på dörren och säga I was wondering ……

Så. Mer terror. Bättre trafik. Inga I was wondering… vid dörren. Bättre mat. Mindre trädgård. Bättre öl.

Det är känslan