Tror jag. Jag vet inte. Men jag minns henne.

Väldigt väl. Fast det är 28 år sedan.
Långt innan Sverigedemokraterna fanns.

Hon ringde.
-“Jag har bekymmer med min granne. Det är en invandrare. Det kommer oväsen från hans lägenhet in i min lägenhet.

Jag undersökte. Hon hade ingen invandrargranne.
-“Men det bor en tvärs över gatan! intygade hon.
Men oväsen från 40 meters håll?
-“Kom och hör själv! svarade hon.

Kaffebrödet var framdukat. Perkulatorn puttrade. Hon visade runt. Foton på barnbarn. En resväska vid lägenhetsdörren.

-“Ska du ut och resa?
-“Nähäpp! Den står där. Packad. Utifall jag skulle hamna på sjukhuset!
Hon var inte sjuk.
Men hon trivdes på sjukhuset.
Där var hon inte ensam.
Det var hon hemma.
Lyssnandes på oväsen som måste komma från en invandrare.
Som inte fanns.