Juholt ljuger, skriver Roland Poirer Martinsson. Han bevisar det med beslutsgången vid socialdemokraternas skuggbudgetpresentation. Och jovisst, nog verkar det ha narrats en del från Juholt – av typen “don’t touch me – I’m the Leader!”
Men från att anklaga Juholt från att narras – till att analysera makten och dess förhållning till fakta- det mäktar inte Poirer Martinsson. Eller vill inte. Bildt – Lundin oil – Etiopien. Ohly – Nacka Skoglund.
Jag tror att när mikrofoner ideligen stoppas under ens mun så flödar orden. En historia blir tjockare och bredare men inte djupare. Ord läggs på ord och till slut så tror man sig själv. Och skulle det bli lite fel så finns det väl medarbetare man kan skylla på. Eller så är man sådär Bildtsk till sättet så man utgår från att folk ändå är idioter och inte fattar nåt i alla fall….
Under tiden går Mats Johansson till försvar för Juholt och vill att man inte kritiserar Juholt utan koncentrerar sig på att formulera en attraktiv politik. Det mer än något annat visar på socialdemokraternas kris. Att ett parti med så långa år bakom sig inte har kunnat formulera en politik som lockar tyder på att partiet faktiskt inte har en politik som lockar. Det är inte formuleringen som är problemet. Det är politiken.
Det är friskt och sunt med debatt om ledare. Att “sluta samman” lockar inte nya sympatisörer. Att debattera friskt och sunt gör det. För 25 år sedan satt jag på ett möte med nya fullmäktigeledamöter från Västmanlands län. Socialdemokrater från andra kommuner ojade sig.. “hur står ni ut där i Fagersta med det styre ni har i partiet?”. -men jag är inte sosse…. Svarade jag. (då var jag inte det..). Det blev tyst och kaffesörpling. Tystnad i leden. Lid. Tig. Vi håller samman. Utåt. Det lockar inte nya väljare.