En överraskande fråga. En organisation som jag hört talas om. Som gör ett gott jobb. Som når ut till miljoner människor. Jorden runt. Men inom ett område som jag inte arbetat i. Vad skulle jag göra för nytta i den styrelsen? Jag ställer frågan. Jag får svaret. -“Du är svensk..”.
Som om det skulle vara en merit. Det är mer ett passinnehav. Så vad handlar detta om? Jo – follow the money. Det är populärt att vara svensk i biståndsvärlden. Sverige är ett av de få länder som håller den internationella solidariteten högt. Drar inte ner på biståndet. Det görs det däremot i den tillfrågande organisationens hemland. Biståndet dras ner från 0,7% till 0,5%. Biståndsmyndigheten absorberas av utrikesministeriet. Så var finns nya säkra pengar? Svar; Sverige. Tror man. Men då får argumenten för att locka till en styrelsepost vara andra än passinnehav.
Men faktiskt har både Turkiet och Luxemburg och Norge högre bistånd i % av BNP (än Sverige) Så varför frågar de inte en turk eller en luxemburgare? Jag tror det beror på flexibiliteten hos den svenska biståndsmyndigheten – att inte tänka att enbart Sverige svenska krusbär har. Öppenheten för kvaliteten hos organisationen som pengarna slussas genom – inte för hemvisten. Så nu när många länder skär ner på biståndet så verkar det finnas en marknad för styrelseposter för svenskar i utländska organisationer.
Och jag går vidare i livet lite solkad av att min nationalitet går före min personlighet.
Skulle behöva sätta mig på en höbal mitt bland kroppsvarma stora grisar. Jag fryser. Det regnar utan ett slut. Det ven stormvindar på taket i natt. Assistenten är varm- men han kramas bara när han vill. Vill jag så går han iväg.
Det är ett förrädiskt regn. Det droppar lite lätt. Ok- vi skippar paraply och regnrock. 57 meter in på vandring med assistenten så kommer störtskuren. För sent att vända om. Bara vandra vidare. Assistenten ruskar på sig. Jag blinkar förtvivlat med kontaktlinserna halkandes runt.
På torsdag upphör masktvånget. Utomhus. Trots ökande antal smittade. Det är barnen. Barnen som smittas. 10-20 åringar är den mest smittade gruppen just nu. Skolorna har öppnat.
På torsdag tänker jag börja arbeta från kontoret igen. Det ska regna på torsdag. Det ska regna hela veckan. Tänkte jag. Planerade jag. Men sedan kom procenten. Jädrar vad dom rusar iväg. Så jag får fundera om jag ska ge mig ut i tunnelbaneriet.
På torsdag återvänder jag till 0800-1700 livet. Uppdraget för Colombia tar slut. Det har varit ett bra uppdrag men livet har stått still. Knappt en ledig kväll, p g a tidsskillnaden. Vaknar varje morgon med inboxen full. Somnar varje kväll med obesvarade e-mail. Nog nu. Tillbaka till vardagslunken. Men oj vad mycket lärande det har varit de senaste 4 månaderna. Men nej – jag trivs bäst i slutna landskap. Min tid som chef är förbi. Att leda andra får vara historia. Det sliter. Särskilt när jag ska vara chef för människor som jag aldrig träffat. Det är som att jonglera bowlingklot.
Tar ett nytt kliv istället. Styrelseplats i ett nätverk där alla vill väl men där den enskildes väl har gått före allas väl. Det blev en spännande omröstning. Dagen före omröstningen ringdes det – ”du ska inte rösta på den eller den!” Jag som tänkte rösta på folk. Inte mot folk. Min rösttanke handlade om – vem skulle jag anlita som hundvakt åt assistenten. Och det blev nog rätt bra. Rösterna var hemliga men man kunde se hur rösterna hade lagts – men inte av vem. Gapade häpet när jag såg att – fast man fick rösta på två – så hade mina motkandidater röster som bara var på dem – inte på någon annan. Min röstoskuld försvann. Att bara rösta på sig själv för att se till att motkandidaterna blir motståndare och får minst en röst färre. Schlagerfestivalfasoner.
Övrigt;
Lyssnar på Söndagsintervjun. Johan Croneman nu. Mona Sahlin förra helgen. Natt och dag. Croneman som öppnar upp sig. Sahlin som stänger in sig. Croneman som gräver inåt. Sahlin som bygger murar. Croneman vinner. Känslan är att Sahlin ställer upp på intervjun för att boken ska ges ut veckan efter. Cronemans bok släpps också – men han älskar intervjun. Generös och öppen. Det är ett samtal jag hör. Intervjun med Sahlin var ett förhör.
Och slutligen. Casa de Papel. Inte visste jag att det var den näst mest tittade serien i Netflix historia. Men efter avslutade 4 årgångar så förstår jag det. Undrar hur mycket den serien har påverkat synen på spanska myndigheter och förtroendet gentemot dem? Och ser denna nyhet och funderar om det är en Papieren Huis på gång i Belgien?
itsallabouttransparency 