Snö

Längtan efter snö

/ Hans Lind / Leave a comment

Inte för att jag längtar efter att halka runt.

Det är de små – 1-åringen och 2-åringen som aldrig har sett snö.

Ett preludium bara.

Snö som vägrade nå marken.

Detta är Surrey, England.

Så man får skapa egen snö.

Genom mord på leksaker.

Tre veckor i Surrey. Vi vandrar åt olika håll.

Dag 1 runt kanalen.

Men dag 3 gick vi åt andra hållet efter kanalen. Det var mycket bättre. Finare husbåtar. Bredare torrare gångstig.

Och vi hamnade på puben Victoria där hundar får rumla runt. Grannen bjöd på korv och hundarna jublade. Själv åt jag en vitlökig kycklingschnitzel. Jag bestämmer mig från och med nu att vara allergisk mot vitlöksmassor.

Dag 2 gick vi ut i nejderna. En smal stig mellan privata landmassor. Det gick inte att välja väg. Det var bara att följa den inramade smala stigen. Och vi hamnade i RowTown

Efter den 26 november ska vi börja åka tåg. Inte före. För 1-åringen löper. Fram till 26e november. Woking är tråkigt. Dit ska vi inte åka. Sägs det. Guildford däremot är värt en dagsresa. Efter 26e november.

3 veckor är en lång tid. Det händer inte mycket i grannskapet. Sopbilen kommer på torsdagar. Den hysteriska grannen från förra besöket har jag inte sett till. Den tunnhåriga tanten däremot har vevat glatt med armarna när hon såg oss. Trädgårdsmästaren som normalt kommer på måndagar kommer inte för det finns inget att göra i trädgården.

Så lite snö skulle pigga upp tillvaron.

Men sen finns ju den stökiga Co-op butiken. Stökig för de håller alltid på att fylla på hyllorna så man får snubbla runt bland kartonger. I måndags var det extrapris på bananer – 25 pence styck. En dam köpte 10 bananer. Det var nog det mest spännande med besöket.

Och så puben Black Prince som ska ha 70-80s disco i morgon. Och en flaska cava till med rabatterat pris.

Och på lördag är det julbasar på lågstadieskolan. 1 pund i entré.

Det är vad som händer här. Inte mycket händer.

Kom snö! Jag vill se populationen halka runt. Jag vill se hundarna skutta.

Men jag har tillfälle att träna på mitt tålamod. Det behövs.

Där kom den ….

/ Hans Lind / Leave a comment

Den första snön. Inte för mig. Jag har pulsat fram i snö i halva mitt liv. Men assistenten har aldrig sett snö. Fram till idag.

Han stirrade. Luktade. Fnös. Som passageraren bredvid mig på Swissair planet från Dar es Salaam till Zürich när han öppnade burken med rysk kaviar. (Detta var 1994 innan Swissair gick i konkurs).

-”What is this?

-” Fishegg”

-”Fishegg? I don’t wan’t it. You can have it. But you are not eating your butter?”

-”You can have it.”

Smör mot kaviar. Bra byte.

Tillbaka till snön. Assistenten är skeptisk. Jag kramar ihop en snöboll. Kastar den. Han fångar. Släpper. Det är en vanlig reaktion. Släpper allt nytt i första fånget. Kastar snöbollen igen. Nu fångar han den. Smakar. Gott! Sedan går han över till att äta snö. En stund. Tills det är dags att bajsa. Det kan inte ske på snön. Den ska man ju äta upp. Så vi letar efter en snöfri fläck.

Det är tomt ute. Folk är rädda för snön. Inte vi. Inte nu när assistenten äntligen efter 9 år 2 månader 2 veckor och 1 dag fick uppleva sin första snö.

I morgon är den nog borta.

Borta för detta är ingen vinterkyla. Det pendlar mellan 0 och -1 C. Inget som bevarar snö.

Annat var det 1976 när jag jag gjorde lumpen. -42C i de ångermanländska skogarna. Tält. Men det var varmt i tältet. Bra isolering efter väggarna. Luftinsläpp till kaminen så ingen tjuvluft kom in under tältduken. Kallt ute. Bastu inne. Men ändå skulle han från Botkyrka tvätta håret. Det långa håret. Ute i kylan. Han hade rent hår efteråt i sin kraftiga förkylning.

Om snön är borta i morgon så vet jag en som kommer att leta efter den.

Håll i hatten!

/ Hans Lind / Leave a comment

Det råder besvikelse. Det lovades snö. Men den kanske kommer på tisdag. Kommer den idag så skulle den blåsa väck. Det regnar horisontellt. Vi behöver köpa ny regnrock till assistenten. Han skakade sönder sin rock idag.

Det är en blöt helg. Det är tre djupa andetag innan vi öppnar ytterdörren och sedan gäller det att bita ihop i kastvindarna.

Allt blåser bort. De enda som kämpar på i gatuhörnen är gatudamerna. Deras verksamhet är förbjuden under Covid-19 tiderna men de utövar motstånd och ställer sig på sina poster. Kikandes runt hörnen för att se när polisbilen kommer. Och de kommer. Varje assistent-vandring ser vi 2-3 polisbilar. Det vaktas.

Och det är väl den enda spänning vi har i vårt liv just nu. Hur många polisbilar ska vi se under vandringen? Kommer snön på tisdag?

Det har snöat i Ardennerna. -”Åk inte dit” säger polisen. Igår räknade de till 14 km av landsväg med bilar parkerade på bägge sidor. Snölängtan. Felparkeringslängtan.

Eller – jo – det finns mer spänning i form av restriktionsbrytarna. Bröllopet med för många gäster där brudgummen som arrangör fick böta 4000 Euro. Och familjen i Waterloo med 10 gäster som slogs med polisen. Eller som mamman i familjen tyckte att polisen borde inte brottat ner henne – ”för hon gav ju en polisman bara en örfil...” Hon fick en bruten näsa som påföljd.

Trots all trots så går Covid-19 siffrorna ner. Några få % varje dag. Men fortfarande över 2000 nysmittade varje dag. Fast det är tyst och stilla och folktomt. I vandringen i Botaniska trädgården igår såg vi 6 människor. Och en skata.

Vi skapade spänning genom att traska runt i labyrinten. Men vi gick inte vilse. Så ospännande var det.

Snart slut på år 2000. Det märkliga året. Det enda som liknar detta är de 2 veckorna av Eyafjallajökul-utbrottet. 2 veckor då. 10 månader nu. Hitintills. Det blir längre.

Det börjar närma sig 4e mars. Det var den dagen år 2020 som var den senaste gången som var en vanlig dag. Sedan dess har det restriktiverats. En märklig tid.

Jag tittar på assistenten. Hur hade detta år varit utan honom? Konstaterar ärligt att assistenten är räddaren i nöden. Utan räddaren hade jag varit rädd att bli lappsjuk. Zoomifierad. Videomötifierad. Tangenttyckare. Tangenttryckare.

Nu gör vi tre vandringar om dagen. Vi sniffar upphetsade redan i hissen. Det luktar Labdoodle på våning 3. Balettdansösen på 3an och jag har en överenskommelse att ta omvägar när vi ser varandra. Vi vinkar och ropar Godmorgon! Goddag! God kväll! Och tar omvägar. Labdoodle och assistent avskyr varandra. Öronen rakt upp. Svansen ännu rakare upp. Studsande gång. Anfallsläge. Men på behörigt avstånd. Aldrig nära. 2 okastrerade hannar går inte ihop.

Jomen lite spänning var det ju att följa historien om Hardy Alandh – Mörtfors-Tarzan. Dokumentär på SVTPlay. Sonens beskrivning av sin far som ständigt svek och som ville att prins Sigvard skulle designa parfymflaskor. Det gjorde han. Men det blev ingen parfym i flaskorna.

Men på tisdag kommer snön. Då blir det spännande. Assistenten har aldrig sett snö.

********

Uppföljning. Saknas spänning så skapar man den. Själv. Med enkla medel. Ut i regnet. Efter 2 kvarter – Fan! Ansiktsmasken är kvar hemma. 250 Euro i böter om jag påtappas avmaskad. Knyter halsduken tätt över ansiktet. Drar upp regnrockshuvan. Det funkar i 10 meter. Sedan kommer vindpusten och sliter bort arrangemanget. Under tiden har jag tappat en handske. Återvänder i spåren – hittar handsken. Bakgator hem för att hämta masken och så ut igen.

Så spännande kan en söndag bli.