….det är det mest avlägsna jag varit från mitt hem under ett helt år. Eller mer än så. 15 månader. 15 månader av närhet.
4,4 kilometer den näst längsta utfärden. Men dit har jag varit 2 gånger.
Det har inte blivit några långväga resor sedan mars 2020. 7,6 kilometer och 4,4 kilometer. Mer avlägset än så har det inte blivit.
Annat var det för 2 år sedan. 11727 kilometer till Siem Reap. 8963 kilometer till Antigua, Guatemala. 5533 kilometer till Dakar. 9786 kilometer till Kigali.
Det är historia. Avlägsen historia. Nuförtiden rör jag mig i närområdet. Saknar inte avstånden. Pandemin visar att det går att förflytta mig 3 meter mellan dator och espressomaskin och ändå möta folk från alla hörn. Men utan iskall luftkonditionering.
Det där med avståndsbehov från närområdet började egentligen i Juba. Att duscha i rent vatten – att äta färsk frukt – att gå på en gata utan att ramla ner i ett hål. Det behovet tog mig till Istanbul. Till Dubai. Och det fortsatte allteftersom jag flyttade till städer med brister. Åk till Paris, Barcelona, Madrid, Prag, Berlin och så vidare. Avbrott från dammet och det sega köttet (tips – lägg mogen papaya i skivor på steken några timmar så går det minsann att skära i det utan att använda slaktarredskap)
Jag har inget behov av avstånd längre. Det räcker utmärkt med 7,6 kilometer. På den vägen hittade jag det lilla konditoriet. På 4,4 kilometersvägen hittade jag Eggs Benedict som smakade perfekt.
I morgon är det avmaskning. Bara i butiker, offentliga lokaler och trånga shoppinggator gäller masktvång. Ett år utan att se om folk ler eller inte. Slut med det. Fram för ansiktsigenkänning.
Det finns mycket kvar att upptäcka utan gå för långt. Pommes-Frites museet står på listan. Bara en sån sak. Ett museum för friterad potatis. En värld fylld av upptäckter.
Det började på planet från Bangkok till Siem Reap (i och för sig hade jag 2 högljudda bakom mig på Amsterdam-Bangkok planet men de skrek på holländska så jag behövde inte tjuvlyssna för allt hördes men jag förstod inget. De var dock upphetsade av att åka till Thailand). Nej, det var på Siem Reap planet när 20-talet finländare i grupp åkandes med Lomalinja dök upp. Tågade in. Herrarna med ärmlösa t-shirtar och smutsiga shorts. Damerna med finknuten scarf och viktig min. (Jag vet vem som bokade resan)
–Hööö! Asiaaaaan? Tä?
(Och vem som undrade vad det var för fel på Gran Canaria.)
Det luktades mumlandes på tonfiskmackan på planet.
Jag låtsades vara intresserad av landskapet medan jag fortsatte tjuvlyssna.,
Efter landningen såg jag dem inte mer.
Men på hotellet – det träplankade hotellet där hala skor surfade. Där en man i frukostmatsalen gjorde en saltomortal med sitt kaffe – kaffet alltså – inte mannen. Hotellet där all personal hälsade. Ideligen. Hela tiden. Jag hälsade tillbaka och började göra det till en sport att hälsa först. Det blev en millimetertävling. De var också snabba. – Där var de. Busslastade.
En kväll när jag såg till att få min onda fot (trampdyneskada) ompysslad av en alltför svaghändad massör så hörde jag klatschar och stönanden bakom en gardin. Inte luststönanden utan smärtstönanden. I övrigt tyst.
Amerikanskor. Värdelösa att tjuvlyssna på. De bara stönade.
Men sen kom de. Svenskarna. Finländarna. En masse. Buss efter buss.
Skatteåterbäringen är här. Tjuvlyssningen kan börja. Men det handlade bara om vilken mat det andra bordet hade beställt. Vilken drink de andra drack. Och när jag för att förlänga tjuvlyssnandet beställde en Dry Martini (världens minsta drajja) så tog det 5 minuter så satt paret vid bordet bredvid med varsin miniatyr drajja. Härmapor.
Finländarna åt frukt till frukost. Mycket frukt. Det andra fick vara. En av dem – en stadig foppatoffla – bar sitt kaffe till hotellrummet. Mysterium. Det fanns ju vattenkokare och Nescafé på rummen.
Ruinerna. Ruinerna. Så fina. Så bra. Så fyllda. Av folk. Och en katt.
Civil olydnad
Och brudparet. Hon i telefon. Han med flugknytarproblem. Hon i vitaste fräschaste utstyrseln. Han i skrynklig begagnad kostym. Ett äktenskap i obalans.
Bruden gillade mig,. Barnet skrek.
(Och på hotellet i Bangkok ylar en KennyG kopia. Hjälp! )
Men ruinerna. Där Angelina Jolie härjade för 19 år sedan. Måste se om Tomb Raider. Se hur ruinerna såg ut då. Innan restaureringen började. Eller….. indierna som lovade restaurera Jolie -templet använde syra. Inte bra. Nu använder de inte syra längre. Men restaurationen går i makligt tempo.
Vila vid denna källa….
Armbågar. Trängsel. Se ruiner. Eller se sig själv i ruiner. Ruinselfies.
-”This is a good photospot. Stand in line for your photo!” Sade guiden. Var femte minut. -”This is a postcard place! Very famous postcard!” Insisterade han. Sponsrad av nåt selfiesticksförtetag. Tror jag.
Var var finländarna? Svenskarna? Nu var det spanjorskor. Och mexikaner. Jag gick bakom dem. De skulle dö. Hela tiden. Trodde de.För de gick uppför en brant trappa. Men bara om de föll. Då skulle de döda andra också. Med sina kameraväsketyngda kroppar.
–Hola! Sade spanjorskorna vid varje avsats uppe på templet. Det blev för mycket. En hälsning hade räckt. Nu blev det upprepning varannan minut. Men jag knuffade dem inte nerför trappan. Den branta trappan.
Och så sista kvällen. Då var de där. Hotellrestaurangen. Svenskarna. Kvinnor med GustavVasa frisyr. Män med igelkottsfrisyr och vågade glasögonbågar. Såna där – jag är förvisso inte kulturtant men min fru är det– bågar. Det-är-hon-som-valde-bågarna-fast-jag-själv-ville-välja-dem-men- lät-bli. Och de pratade. Och pratade. Om vilken mat de andra borden hade valt och vad de hade i sina glas.
itsallabouttransparency 