När senast fick jag lösenordet till hotel Wifi medelst en liten lapp med kod? Det måste vara mer än 20 år sedan. Ungefär då jag senast var i Schweiz. Här har tiden stått stilla sedan dess.

Det mest spännande var dock att landa i Frankrike och välja mellan att kliva ut med bagaget via den franska eller schweiziska utgången. Jag valde Schweiz för här ska jag ju vara i nästan 4 veckor. Weihnacht och så ..

Medan jag åt Kalv Zurichstyle så hade Basels nattliv nått gatorna. Det var ett stort skrikande. Även konferensdeltagarna skrek. Fast inne i hotellbaren som var en sorts schweizisk Fawlty towers. Manuel – som inte hette Manuel – hade ingen ordning på vem som beställt vad så han chansade.

Jag fick maten men inte den öl han påstod sig ha serverat.

Men vid det laget inväntade jag trubbel. Incheckningen på hotellet gick förvisso bra – men jag öppnade rumsdörren och stängde den för att inte släppa ut kloaklukten. Vedervärdets storebror verkade bo i avloppet. Det gick bra att få ett nytt rum som var en skrubb.

Ett rum att gå sidledes i.

Bättre då hemma hos värdfamiljen.

Här kan jag kullerbytta mig fram utan att stöta ihop med möblemanget. Utan blåmärken.

Tillbaka till Basel. Många Märsta-nackar. Det är en tidsmaskin.

Men Basel ger gratis lokaltrafik om man bor på hotell. Alltid något uppfinningsrikt mitt i tidsmaskineriet.

Här blir jag med Humphrey 13 år. Döv. Vi kör teckenspråk. Artritis. Vi går långsamt. Utom i nerförsbacke. Då studsar Humphrey. Men det handlar om 30 minuter för 300 meter. Inga hastighetsrekord men stilla mak.

Det finns en kemtvätt, en Coop affär och en stor mängd stavgångande pensionärer. Humphrey och jag passar in i deras sakta mak.

Ett långsamt strosande i en tidsmaskin.