Dag 1. Punktmarkering. Tassar skrapar mot toalettdörren när jag stängt in mig. Tunga lapar skum från mina axlar när jag ligger i badkaret. En väckning då och då för att kolla att jag lever … antar jag. Och ett yl ner i hiss-schaktet när jag åker till jobbet.

Min syster är på plats. Arman tror att hon är hembiträde. Afrikanska vanor…

Bryssel blir bra. Både för hund och husse. Bättre mat. Arman äter allt utan att krångla. Butiken i närheten har extrapris på kött som ska bli “gammalt” om två dagar. inte att undra på att han äter.

Damerna i gathörnen har slutat säga “Bonjour cherie!” när jag går förbi. Nu tar de 3 steg bakåt.

Vid lunchvandringen idag flämtade en av dem och sade “Uyyy que perro mas grande!” och karln vid hennes sida – hallick? – skrattade “Cuidate para que no se coma tu chucha!”

Vulgariteter!

Men jag får vandra i fred. Inga skamliga förslag längre.

Men mina gatustudier visar att damerna kommer från Latinamerika och Östeuropa. De blandar sig inte med varandra. De som vill betala mer tar med sig damerna till ett hotell som jag inte rekommenderar. Och nej. De har inte heller en sida på Tripadvisor. Förstår det för där stannar nog kunderna maximalt en timme.

De som inte vill betala mycket går till parkeringsgaraget i hörnet. Har jag förstått.

Bilcirkulation i området har begränsats med hjälp av stora blomkrukor.

Är man nyfiket lagd så finns det mycket att studera om man bor i ett prostitutionsområde…. nej förlåt mig .. .i ett torskområde. Men samtidigt blir varje leende ett ….. och vad vill du då?! – fast alla på gatan är inte prostituerade.

Min syster fick ett leende av en karl på gatan men var noga med att berätta att det var i ett annat område än i de vanliga närmaste gatuhörnen.

Nåväl – 2 veckors separation från Arman var lite för mycket. Men han hade det bra på kenneln i Kenya. Transporten med flyg och bil till Bryssel gick bra. Fast hans första instinkt när jag öppnade buren var att fly. (Han hade väl hört rykten om trafficking till Europa..) Men när jag ropade efter honom, stelnade han i steget och frös till. Vände sig om och blev glädjeöversvämmad. Och sedan dess har det varit punktmarkering. Och promenader där han buffar till min hand då och då och bara storler.

Och om jag gnällde på byråkratin i Belgien med all rätt den första veckan;

1. Du har kryssat i fel ruta. Du får beställa ny tid!
2. Du måste lämna kund id-nummer om du vill bli kund här.
3. Internetbeställningen gick till den adress där jag bodde för 12 år sedan (men det gick att rätta till efter en ljudlig suck – från mig)

..så är jag desto nöjdare den andra veckan.

Banken! Banken! Personlig service! Det tog 65 minuter och det var många oh la la under tiden men allt gick att lösa och när jag skulle hämta bankomatkortet igår så var det den personlige bankmannen som kom rusandes med dosa och kort innan jag ens hunnit framföra mitt ärende.