SvD’s sportchef tycker att det tyngsta ansvaret för att upptäcka om barn i idrottsföreningar är i riskzonen för sexuella övergrepp av sin/sina tränare. Så kan det tyckas, men det är ett för enkelt sätt att fördela ansvaret. Det är inte barnen med föräldrar som aktivt stöttar träningen, som skjutsar och hämtar, som ständigt pratar med tränaren – som är i riskzonen, Det är föräldrar som tycker det är så bra att barnet är på idrottsplatsen istället för driver ute på gatorna. Det är föräldrar som lämnar över vuxenstödsansvaret till tränaren. Det är sådana barn som den pedofile tränaren söker närhet till. Både Sjöberg och Tregaro har ju berättat om familjer som inte fungerade, medan Olsson hade en stabil familj. Det är bristen på den lyssnande föräldern som den utnyttjande tränaren använder sig av.
Så det räcker inte med att lasta över ansvar på föräldern, det är upp till idrottsföreningen att börja fundera – och agera – när en tränare ägnar mer tid åt att umgås med barn istället för vuxna – även utanför träningen. Det är upp till idrottsföreningarna att se till att vuxna inte arbetar ensamma med barn.