Oslo

Varför letar Bea Uusma inte efter Roald Amundsens kropp?

/ Hans Lind / Leave a comment

12 km söder om Oslo över helgen. Vad finns i trakten? Värdinnan väljer Svartskog för där finns huset där Roald Amundsen bodde i 20 år från 1908 till juni 1928 där han bara försvann på en flygtur på väg att leta efter några som kraschat på väg mot Nordpolen.

Trots letande har vare sig hans flygplan eller kropp eller kollegor hittats. Mysterium.

Hans hem – Uranienborg – som ingen bott i sedan han smällde igen dörren i juni 1928.

Uppenbarligen hade han en hund. En hund som inte följde med på flygturen men det är okänt – varför?? – vad som hände med hunden. Det borde intressera historikerna.

Roald Amundsen var en van posör.

Som jag.

Han måste har förfrusit fingrar och tår. Var det därför han aldrig gifte sig? Varför forskar inte historikerna om det?

Och så det där med Bea Uusma och hennes fascination för André. Hans kropp hittades ju men hon letar efter dödsorsaken.

Men Roald Amundsens kropp har aldrig hittats. Trots flera försök. Det vore ju en utmaning… liksom.

Men det finns ett café i närheten. Svartskogen kolonial AS. Där blir det kaffe med succé-kaka.

Detta som tröst efter att ha stått i 10 minuter vid en brygga och vänta på att en säl (sjöhund kallas de i Belgien) ska dyka upp ur vattnet efter att ha visat sin nos. Vi ger upp när vi förstår att en säl (sjöhund) kan vara under vattenytan i 30 – 60 minuter. Så länge kan vi inte vänta.

Men fjorden ligger blank och krusas bara av en sälskalle då och då. Men för sällan.

Det är inte en säl utan en man som visar skallen på fotona

Och sedan vill jag hylla Norge. Det är dags för norsk revansch efter alla plumpa norge-skämt som Sverige har inflation av. 20 dagar i Norge var ju 20 trevliga dagar. Trots dimma och småregn. Trots envisa får.

Men tack vare en katt som adopterade mig.

Tack vare en hund som uppfostrade mig .

Och ett möte .. som är en helt annan historia värt ett eget kapitel. Eller flera kapitel. En dag.

Och så tåget.

Vy. Heter tågbolaget.

Från Skarnes en timme till Oslo. Var meningen. Och så 20 minuter till Kolbotn. Var tanken. Var planen.

Men handskakaren kom i vägen. Han klev på tåget. Satte sig tvärs över gången. Frågade mannen tvärs över vad han lyssnade på i sina hörlurar.

-”Musik.”’

-”Får jag lyssna?”

-”Nej!”

-”Får jag skaka din hand?”

(Tvekan)

De skakar händer men handskakaren tar ett fast grepp om musiklyssnarens hand och trycker ner den mot golvet. Musiklyssnaren drar loss sin hand.

Handskakaren vänder sig mot mig.

-”Vart ska du rejse?”

-”Sorry – I don’t speak or understand Norwegian”

(Jag ljuger – jag har lärt mig många nya norska ord som har förvånat mig )

-”Where are you from?”

-”Luxemburg”

(Jag ljuger igen med tanke på att de flesta tystnar för de vet inte var Luxemburg ligger)

-”Aha.”

Han överger mig.

(Tack)

Han ser näste man att skaka hand med- Han har redan hunnit pressa min hand och trycka ner den mot golvet. Så hälsar man inte i Luxemburg. Så pass mycket vet jag.

Näste offer är en rustik bred man. Den handskakningen misslyckas för den rustike låter inte sin hand pressas ner mot golvet.

Handskakaren reser sig upp och går inåt vagnen för att leta efter fler händer att förtrycka.

Det blir kaos. En man vägrar och ger sig på handskakaren. Vilt slagsmål i vagnen. Flera flyr ut ur vagnen för slagskämparna far runt i jakten på varandra som om de vore kulor i ett flipperspel.

Ingen av dem vinner för ordningsmakten i form av en späd konduktör med barsk röst infinner sig på scenen.

-”Vad försiggår her??”

Polisen möter upp vid nästa station.

Tåget rullar vidare.

Försenat.

Men utan slagsmål.

Norge är fantastiskt.

En ensam dåre i en trupp av påhejare

/ Hans Lind / 10 Comments

När högerextrema gör sig skyldiga till terror – så tenderar de att beskrivas som störda individer. Skytten i Malmö. Lasermannen. Una-bombaren. När enskilda islamister gör sig skyldiga till terrordåd, så kallas de “organiserade”. Den organiseringen består av samma sorts organisering som de högerextrema finns i. Ett nätverk av stödjande utropare, varnande på olika nätsajter för de faror de ser och som skrämmer dem och de människor de hatar.
Så långt finns likheten. En bit på väg. Men sedan tar det stopp. Malandet om den islamistiska organiserade terrorn fortsätter medan den högerextreme sakta glider in i rollen “den ensamme tyste dåren”.
Men omgivningen? Stödtrupperna? Medhatarna? Ska de ta in något av detta vansinniga mördande i sina reflektioner? Eller är det hata as usual som gäller? När ska hatarkommentatörerna börja inse att de kan elda på en enskild dåre med sitt stöd till myter om “frågor som inte får diskuteras” (när invandring i verkligheten är en av de mest diskuterade frågorna….)
För när alla muslimer görs skyldiga till en individs enskilda handlingar – är det inte läge för de som använder sig av denna tanke, att då faktiskt ta på sig ansvar för skotten på Utöya?
Dagen efter skriver Anna Lena Lodenius om hur man ska hitta de ensamma farliga männen i skaran av de som tycker sig ha sanningen om vad Sverige eller Norge behöver. Skaran som ser en våldtäkt som begås av en svensk som en fyllegrej – och en som begås av en invandrare som en kulturellt betingad livsstil. Skaran som säger att antalet våldtäkter i Sverige är näst högst i världen efter Lesotho- utan att på nåt sätt bry sig om hur statistiken är formad. Skaran som säger att man inre får diskutera invandring i Sverige – när de befinner sig mitt i debatten om densamma.
Jo, skaran har ett ansvar. Det borde i skaran finnas varningssignaler som ljuder när en knäppgök börjar planera. Eller så märks det helt enkelt inte. I mörkret är alla skugggor grå.

Det finns de som påstår att ABB inte kan ha blivit påverkad av sin omgivning. Deras argument bemöts skickligt här.

Spekulationshysteri

/ Hans Lind / 59 Comments

Det smäller en rejäl bomb – eller två i Oslo. Vips börjar spekulationerna – vem vill skada Norge?
– Muhammedteckningarna! Gastar man i Sky News.
Eehh.. Men det var ju i Danmark.
– Men Verdens Gang har ju publicerat teckningarna och deras kontor ligger ju nära regeringsbyggnaden! Gastar en pa Twitter.
Eeeehh… Det var Magazinet som publicerade teckningarna i Norge.
– Al Quaida! De har hotat Norge 2007! utropar nästa.
Eeehhhhhh.. Varför vänta till 2011 då?

Det verkar finnas en drivkraft att se Al Quaida i allt. Sa mycket al Quaida träd så man inte ser skogen. Norge befinner sig i krig i Afghanistan och i Libyen. Där finns ett mycket starkare motiv än enskilda islamister som inte gillar karikatyrer. Libyen har ju tidigare arrangerat attacker i andra stater. Men stater som anfaller stater är inte lika snabbt att tänka på som om den muslimske grannen sitter och snickrar på en bomb i köket. Sverigedemokratiskt och Framskrittsparti-tänkande om invandrare som ett hot mot tryggheten får snabbare genomslag än tanken om Norge som ett krigförande land och vilka konsekvenser detta kan ha. För inte är det väl så att krig bara förs på bortaplan?

Strax efteråt kliver en lång, ljus man i polisuniform ut mot ett sommarläger som socialdemokratisk ungdom driver. Det finns ett samband, säger polisens talesman.
Ja- ett muslimskt samband, muttrar reptilhjärnorna, missandes gärningsmannabeskrivningen. Varför rusar inte tankarna mot en UNA-bombare? En rättshaverist som vill hämnas på det system han lever i? varför ska det tänkas “muslimer” direkt?
Samma fälla klev jag in i. Libyen. Ångrar min egen hysteri.

En sista fundering innan sömnen. De som rusar runt “politiskt korrekt” och andra SD sajter- och som var så snabba att rusa in på muslimspåret- och så visar det dig vara en av dem själva, en Internet- kommentator som avskyr muslimer – leder det då till nån sorts eftertanke?