Liksom. Området i Ixelles runt Place d’Chatelain. Där bodde jag 2005-06. Fransyskan i våningen ovanför hade en eländig musiksmak. Min kvast dunkade mycket mot mitt tak och hennes golv. Hyresvärdinnan köpte min tvättmaskin och nästa hyresgäst ville köpa min röda soffa. Det fick han inte göra. Det var för många hångelminnen från den soffan.
Idag återvände jag till de forna kvarteren. Rue Americaine 64. Det var min adress då. Jag känner inte igen huset. Jag känner igen husnumret. Jag tror det var en cykelverkstad några portar bort. Där är det nu en Carrefour affär.
Det enda som är sig likt är den Deli-butik där jag handlade det mesta av min middagsmat. De hade en perfekt äppeljuice och bra soppor i plastbunkar.
Frisören är borta. Nagelsalong nu.
Restaurangen som var ett stamhak – man betalade vin för de centimeter som tömts från flaskan. Minns dejten med Ryssland där. Vi tömde flaskan.
Allt är annorlunda.
Nästan. Ölsjappet är kvar. Samma sunkiga hak som då. Samma – jag ska bara ut och röka folk – som då.
Tvärs över gatan har skobutiken ändrat form.
Cocktails.
Bra cocktails.
Onsdagsmarknaden är sig lik. Men mer ost. Och mer blommor. Och mer tunnsått med folk.
Resan dit är en klassresa. Spårvagn 93. Tar 50 minuter. Någonting händer efter 20 minuter. Hållplats Liedts. De tomma dramaten-kärrorna – inte de terränggående trippelhjuliga – utan de med blommotiv och lindblomsgröna eller oranga extrapris-etiketter – rullar av tomma och de purjolöksfyllda rullar in. Det måste finnas en billig matmarknad i faggorna av Liedts.
På vägen hem från Ixelles så kliver INNO (snobbig men personalgles variant av Åhléns ) – kassarna av. I höjd med Botanique ersätts de av Primark och Zeeman kassar. Och mer volym. Och barn med spillande juicemuggar.
Men jag har handlat italienskt.
Och inmundigat en rejäl Margarita.
itsallabouttransparency 