En förberedelse för isoleringen

Tankarna kom när Robyn Wright bestämde sig för att isolera sig i en trasig stuga. Hon som hade iskalla ögon i House of Cards visar nu upp sorgsna ögon. Det är nog för att hon själv har regisserat filmen. En film som förutom isolering visar berg efter berg och en svartbjörn som förstör Robyn Wrights konservburkar medan hon gömmer sig på utedasset.

Sedan fortsatte tankarna om isolering när jag såg en tredelars dokumentär om längtan efter att bo med fler djur och färre människor. Precis som Robyn Wright har denna Rebecka noll koll på husen hon köper. Hästmyror och utedass. Dock ingen svartbjörn som förstör konservburkar men en Pelle som river ner en skorsten.

Culemborg – där jag är nu – är inte tömd på människor. Men av någon anledning hade de flesta villor flaggan på halvstång i söndags. Jag googlade för att se vem som hade dött. Det visade sig vara alla som dog i andra världskriget.

Dagen efter åkte flaggorna i topp. Då var det dags att fira befrielsedagen. 80 år efter avtyskningen.

Så även om det är folktätt i detta vattentäta samhälle – så finns den kulturella isoleringen. Den att inte veta varför flaggor används si eller så. För en dryg vecka sedan så kom det helt andra flaggor upp i kombination med fyrverkerier. Inte de nederländska – utan … ja jag fick fråga värdfamiljen över WhatsApp – varför fyrverkerier skjuts upp 2 dagar före kungens födelsedag och varför en icke-nederländsk flagga hissas på en del hus.

Det visade sig vara Malacker. som firade något. Knappast självständighet. För Malackahalvön tillhör 3 länder. Mysterium . Men en del av isolering. En kulturell isolering. Finnas i ett land utan att fatta vad som händer.

Allt detta är förberedelse. För det som komma ska. 23 dagar i en olivträdsdunge. Ett hus mitt ute i ingenting. Eller jo. Någonting finns det. Vildsvinsjägare på lördagsförmiddagar. Men inga grannar. Vatten via de gamla moriska vattenlederna från snön på Sierra Nevada. Jag har sett foto på vattentanken. Jag är inte orolig för att vattnet ska ta slut.

Det utlovas en 20-årig Volvo som sällskap – förutom de två katterna och en hund. Det utlovas 3 terrasser. För att se på olivträd. Och berg. Robyn Wright såg bara furor. Hon hade minsann inga olivträd i sikte.

Det ska finnas en matbutik med tvättmaskin i närmaste stad sådär 8-9 kilometer bort. Tvättmaskin finns inte i olivdungen. Men det finns ju ingen som ser om jag går runt med smutsiga kläder. Robinson Lind i en olivdunge.

********

Efter olivdungen blir nästa utfärd till västra Sverige. Halvisolerat. 8 km till närmaste mataffär. Men bastu och gym i huset. Och badsjö ett ankskrik bort.

Halvisolerat.

Resten av året är oisolerat.

4 brittiska Home and Hounds att passa. Ja och en skotsk. Och så jul och nyår i Basel. Där jag inte har varit sedan jag 1982 sov på ett vandrarhem där madrasserna var fyllda av halm. Det är därför jag inte har återvänt,

Jag har pratat med en främling ….

Assistenten och jag skuggar varandra

Det var länge sedan sist. Avhållsamhet är ett måste i Corona-tider. Vandringarna med assistenten sker i samspråk. Jag pratar. Assistenten sniffar vidare utan att svara. Jag nickar åt andra hundägare som är på behändigt avstånd. Assistenten rycker i kopplet och vill komma alltför nära de andra hundarna. Det får han inte. Corona-tider. Avhållsamhet är en dygd.

Men i morse kom en främling och ville prata. Det var minst 2 veckor sedan det hände sist. Då var det en som ville veta vad klockan var.

Detta är 3e veckan av isolering i Belgien. (Trots det är antalet avlidna 4x högre än i Sverige. Samma befolkning. Men mer tättboende; 376 invånare/km2 mot Sveriges 23).

Åter till främlingen. Han höll behörigt avstånd. Han hade ansiktsmask. Byggarbetarkläder. Cirka 45 år. 172 cm lång. Drygt 80 kilo. 43 i skostorlek.

Men pratade flamländska. Det hade kunnat bli ett kort samtal. Ett väldigt kort samtal.

-“Sorry I dont speak dutch..”

-“English? French?”

Och så kunde samtalet påbörjas. Han ville veta om jag hade sett vem som gjorde inbrott i bygget tvärs över gatan. Det hade jag inte. Inte heller assistenten. Däremot hade jag sett vem som bröt upp låset till byggets bajamaja.

-“Ahhh… that’s a regular thing. We have exchanged the lock more than 10 times..”

Min information var inte till någon nytta.

Men jag har pratat med en främling.

Märkliga tider. Märklig bubbla. 3 promenader med assistenten varje dag. I går gick vi på gator vi inte hade gått på tidigare. De var också tomma.

Mataffären varannan dag. Den är välfylld. Men den frysta laxen var slut. Så det fick bli ceviche på rökt lax. Det var inte gott. Det var fett.

Tanken – “Det här är snart över” har ersatts av “Detta kommer att pågå länge“. Väldigt länge för någon vändning syns inte till.

Jag ser mina grannar genom fönstren.

Hon på andra våningen joggar varje kväll. Barnfamiljen på 5e våningen spelar sällskapsspel. AirBnBarna på 4e våningen har inga gäster. Han på första våningen fortsätter se sur ut. Tredje våningens hund skäller när vi åker förbi i hissen.

Det är en annan värld. En annan tid. Som en inledning till en katastroffilm. Någon hostar. En droppe saliv zoomas in. En räv slickar på droppen och nyser på en höna som äts upp av en kines och så börjar det. Ansiktsmaskerna tar slut. Folk slutar prata med varandra. De går undan. Och helt plötsligt vill en främling prata med dig.