Om nyttan med Paris

FAEC9FD4-CE25-48B5-95F1-39DFBC794135

Staden att återvända till. Gång på gång. Staden som aldrig tar slut. Den ouppfostrade staden. Staden är som hundarna som flanerar efter gatorna. Utan koppel. Vägrar lyda sin ägare. Det finns ju alltid nån urinfläck att sniffa på. Så är också  servitörerna på alla stadens var-25e-meter krogar. Jag kommer när jag har tid. Jag ska bara sniffa lite på min kollega först.  Vad kockarna sniffar på vet jag inte – men de skapar underverk. Och är inte rädda för grädde och smör och konjak.

170B3C25-5DA0-438A-AF27-9A6358EE952COch det är här det är dags att rekommendera denna restaurang undanstoppad på en bakgata i Montmartre. Efter 2 kvällars ätande där  i en halvtom restaurang ser jag att de erbjuder 20% rabatt om man bokar bord via The Fork. Besviken för att de behöver ta till lockknep. Matoset borde få folk att vallfärda dit.

Och så var det vinet.

86340652-3EF8-4C9C-80E2-34C1C4F2426E

På Les Tantes Jeanne första kvällen när servitrisen häller upp champagne (det fylldes ju år) så säger hon;- ”Drink up so i can poor more in your glass!” – Andra kvällen får jag ett erbjudande om ett vinpaket för 59 euro till 5 rätters middagen. Vad innebär det? Frågade jag.

-”Better wines and generous amounts.

Det var det.

EB73FB32-893B-49E5-A16C-2922276FD0A3Och så är det avsaknaden av gå-runt-och-stirra-i-en-mobilskärm. Detta gör bara japanska turister. De tar seden dit de kommer och har förmodligen varit i Stockholm först och lärt sig stirra.

I Paris stirrar man på varandra. Man känner sig vacker i Paris. Tills man ser en spegel och ser svetten rinna nerför halsen. Men man är vacker i andras ögon. Bekräftelsegivare av stora mått.

Expediten på Galeries Lafayette när jag ska pröva ett par byxor;

-”I am size 33 and I guess you are aswell.”

-”But I´m fatter than you!”

-”Sir. You are perfect!”

Men byxorna krävde kemtvätt så det blev inget köp. Trots bekräftelsefjäsket.

Och så är det ögonen. Alltid något att se. Hus. Fasader. Skorstenar. Staden har sina breda boulevarder men också sina hur-fick-den-här-gatan-plats-här?

Jag bor i olika områden varje gång. Och det är en ny stad men ändå inte. Hundarna. Kyparna. Kaoset. Lika överallt. Men alltid något nytt. De senaste dagarna i Montmartre.

Kullen med alla revolutionärer som fick sig en stor kyrka påprackad över sina huvuden. Konstnärerna som söp och målade. Utom Suzanne Valandon som var modell och målade och söp och födde konstnären Utrillo. Som söp alldeles för mycket.

Senast vid Triumfbågen. Före det Place Republique.  Före det Opera. Men det är mer än 15 år sedan som jag sovit söder om Seine. Nästa gång? För det blir en nästa gång. Alltid en nästa gång när jag är i Paris.

(När jag bodde i Mexico sades det; -”Senast när jag var i Paris...”. Det betydde att man hade varit där en gång.)

Jag kommer aldrig att sluta åka till Paris. Så för mig är det Nästa gång när jag åker till Paris. 

Tanzania 5 dagar

Taxichauffören kör förbi flygplatsen. Det är inte från den stora flygplatsen vi ska upp I luften. Det är från den gamla flygplatsen som nu heter Terminal 1. Det ekar tomt i gamla korridorer. Till slut hittar vi incheckningsdisken.
-”You are to early. We open check in at 13.00.”
-”That’s in 2 ½ hours… can’t we check in now?”
-”No! Have a good life.”
Det finns ett kafé. Bra kaffe. Dyra tandborstar (min batteridrivna har surrat hela flyget från Nairobi till Dar es Salaam och ekar lika tom som terminalkorridorerna).

Dar es Salaam är svettvarm. Flipfloppande kineser med utåtvridna fötter smattrar fram. Det byggs. Långsamt.

Upp I luften. Dar Es Salaam växer på bredden och höjden. Det är motvind. Vi ska till Iringa men ändå inte. Först är det en landning mitt emellan cirkulära risfält. Det är inte mycket till landningsbana men det fungerar. En tjattrande neurotisk sydafrikan ska av där. Vi resterande 14 passagerare suckar av lättnad. Ja eller dom som är vakna. Det är så med alla transporter I östra Afrika. Folk sätter sig. Och somnar.
I Iringa väntar en taxi vars fönster inte går att stänga helt. Det regnar. Ena halvan av ansiktet blir rent.

Framme vid en farm. Tre stugor. Te dukas fram. Hundar och höns. Hönsen avviker. Hundarna lämnar oss inte. Det klias och det klappas. Vänskap uppstår.
Här sovs det bra.
Middagen serveras I en ruin med tak över. Det är levande ljus middag.
Lägger stället på minnet. Kisolanza Old Farm House. Ett stycke paradis på vägen mellan Dar es Salaam och Zambia.BDFE54BD-124D-408D-B14F-792C3F1BDBB0

Under en benjaminfikus

Nej, jag ligger inte på ett golv. Benjaminfikusen är 20 meter. Minst.
Barranco – Lima – Peru. Julhelg.
Gatan är fylld av nya presenter.
Barn fick rosa cyklar (flickorna) och hundvalpar (flickorna). Pojkarna fick oranga och illgula gympaskor. Pojkarna sitter på strandkanten och tittar på sina skor. Flickorna springer illskrikandes efter valparna. Valparna springer förskräckta iväg. Flickorna cyklar omkull. Illskriker.
De övergödda papporna har fått träningskläder. De springer försiktigt. Det ligger ju omkullcyklade flickor på gatan.
Det är ett spektakel.
50 meter längre ner finns havet. Bilköer för att komma dit.
Bilköer för att komma därifrån.
Under benjaminfikusträdet är det lugnt.
Julfrid.

20121226-153324.jpg