”The old-town area of Namur is very charming provided that you are willing to delve deeper than its slightly tough looking exterior.”
Men det var ju en av de bäst skötta stadskärnorna jag har sett. Trots den bullriga festivalen som hade ockuperat varje gathörn med DJs och tillfälliga barer.
Det handlar alltså om staden Namur – Walloniens huvudstad. Och senare om staden som lever trots den blodiga massakern 1914- Dinant.
Och det är tågresan mellan städerna följandes floden Meuse som får mig att tänka på cykel och tält och sakta ta sig fram efter floden. Det är strålande vackra hus som bevakar floden.
Men Namur. Jag börjar med porr. Nej – det är snarare franska kort som konstnären Felicién Rops åstadkom för över 100 år sedan. Rops – en stilig herre som satt på bordeller och målade damer. Och han var kompis med Baudelaire. Pensionärsgruppen tågar mot den erotiska avdelningen.
Jag tittar på Pan -utställningen. Och hoppas att de suktande pensionärerna tågat vidare. Det har de inte. De är på långfingersavstånd från målningarna. Vilt kacklande. Barn däremot rekommenderas att inte besöka detta museum. Hmmm.. så ekivokt var det inte.. Eller så är jag härdad.
Därifrån vidare till det perfekta köket. Eller det var det perfekta köket när det existerade. Nu är det ett museirum. Men ändå det perfekta köket. Resten av museet är knarrande golv och inplastade möbler. Men trivsamt och fryntligt. Jag är enda besökaren – det är ju festival i stan.
Så jag beger mig mot festivalen – som är öronbedövande fast den ska börja först nästa dag. Det är Wallonie -festivalen. Wallonien som Flandern tycker är tärande. Ytliga jag tycker dock folk är betydligt vackrare än flamländarna som ser ut som bonddrängar hela bunten. Jag är ytlig.
Jag äter. Det är ju målet med resor. Brasserie PhilFa – som är lite svår att hitta för festivalen har med sina tält gömt alla restauranger. Men det fungerar . Äter den bästa räkkrocketen nånsin och en väldigt bra cordonbleu. Det tar tid. Men då vet man ju att maten inte kommer från en mikrovågsugn.
Dagen efter gryr. Upp tidigt för att åka kabelbana bort från jordklotet. Upp på Citadellen. Befästningen på berget som vid en attack – en av flera – klarade sig i 3 dagar.
Det är något med sluttningen som inte är tillräckligt brant. Kliver runt. Här kördes rally och MC lopp förr i världen. Under en massa år. Inte längre. Mons och Spa har tagit över gasandet.
Ramler nerför berget. Vill inte svindla med kabelbanan en gång till. Den var svettig. Och tur är det att jag ramlar ner för då hamnar jag på båten. Restaurangbåten. Cote Meuse. Och jag kommer rätt i tid, En halvtimme innan firmafesten – för det går inte fort med en kock och en servitör. Men cevichen är fantastisk. Smaken sitter kvar länge. Ungtuppen är perfekt. Jag rullar nerför landgången.
Nästa museum. Återigen den trevligaste personalen. Kyrkokonst. Tömda kyrkor har samlats här,
På kvällen blir det nästa kyrka. En matkyrka. L’Espiegliere. Matkyrka. Stärkta dukar och smalbenta servitörer. En fantastisk fyrarättersmeny. Med vinpaket. För mycket vin. Glasen fylls på hela tiden.
Dinant. En lördag i Dinant. Först möter jag Charles de Gaulle. Eller hans staty och bro.
Bron där han blev skadad i foten. Skadan som ledde till att hans haltade resten av livet. Jag vet inte om han återvände till Dinant nån gång. Efter skadan.
Tyskarna. Jag vet inte hur tyskar känner när de besöker Dinant. Dinant som var stället för ett av de värsta krigsbrotten under första världskriget. Över 600 civila avrättades för tyskarna fick för sig att det fanns skarpskyttar som sköt från dolda ställen. Inget pekar på att det var så. Staden brändes ner. Citadellet – här finns också ett citadell- var scen för bajonettslagsmål. 1000-tals döda på både franska och tyska sidan. Franska? Jo Belgien ville vara neutrala så de lät fransmännen slåss mot tyskarna. På belgisk mark.
Tanken svindlar. Jag svindlar uppe på citadellet. Går ner – 408 trappsteg. Möter en kvinna som springer upp. Men det är vid de första 25 trappstegen.
Mat. Jag träffar rätt. Les Amourettes. Ett leende när hovmästerskan i gyllene byxor möter mig . Ett lyckomoment när jag ser inredningen . Rött. Rosa. Hej 1973!
Men detta är perfekt. Jag blir kär. I räkorna som plaskar i en gräddsås. I ungtuppen. (Igen) Som plaskar i grädd- champinjonsås. Det är helt brilliant. Och när lille Tango vid bordet bredvid ser mig och vill bli kliad så är lyckan förstärkt. Konjaken hjälper till.
Men var är jag? Vid Leffes källa. Så en vandring till källan. Klostret som nu är ett hotell och museum för Leffe. Värdelöst museum. Inga kopparkar. Bara dataskärmar med fake munkar som pratar på 4 språk. Men man får en öl och ett ölglas för entrépriset. (12 euro).
Tillbaka till Namur. Floden Meuse är fortfarande vacker och husen vid floden är ståtliga.
Namur. Igen. Italienaren vid nästa gatuhörn. Fullträff. Men menyn? Priserna? Det är ju 50% av andra restaurangers priser. Men det stämmer. De har nog inte höjt sina priser sedan de tryckte den omfattande menyn. Och det är bra. Så bra. Och så familjärt. Och alla i personalen är nog släkt med varandra.
Så mat. Mat och museer. Det är mitt liv. Och mellan maten och museerna kommer de förklädda gudarna. Idag kom Henri på besök 3 timmar av energikick.
Och det var bra med Henri . Energi. För senare i eftermiddag så städade jag ur källarförrådet innan stanken kom. I förra veckan upptäckte jag råttbajs i förrådet. Ut med gift. Och där var de – den höggravida stora feta döda råttan. Och en babyråtta som gömt sig i en kartong med julprydnader. Och 4-5 andra babyråttor inne i fällorna. (Plastfyrkanter med gift som är som Hotel California – ”You can never leave”). Meddelade grannarna om att de borde kolla sina förråd också. Det fick fart på en (”jag har hål överallt i min bostad” och en cool inställning från en annan (men de bygger ju om avloppen på två gator i närheten – så självklart flyttar råttorna på sig)
Nu hoppas jag inga råttor kommer på begravningen .