Corona

Lättfotad i Leuven

/ Hans Lind / Leave a comment

Man kan inte vara tungfotad om man gör som jag. Går 17 kilometer på 2 dagar.

4 kyrkor. 1 kloster. 2 museer.

Denna gång klättrande jag inte upp i Bibliotekstornet _ det torn som tyskarna förstört 2 gånger. Jag minns svindeln från förra uppklättringen

Nog med det saliga. Efter klostret. Där finns det plats. Bara två munkar kvar. Men de syns inte till. Skyggmunkar.

2 restauranger. Hedonistisk njutning.

Eed. Ät. Bra restaurangnamn. Ät!

Lite mer finessrikt uppmaning än det som serverades vid ett julbord när Olkamangi IF hade fest – ”Ät nu era grisar så ni spricker!”

Aptitretarna serveras på terassen. Där kan jag skåda in de andra gästerna. Mumlande över champagnen. Nickande nöjt när de ser menyn.

Men sen kommer sällskapet från helvetet. Damerna är självlysande. En i glada blommor. Den andra i illrött och den tredje i det mest oranga som orange kan åstadkomma. Herrarna bullrar med djup bas. Damerna tävlar om vem som bäst kan hästgnäggsskratta.

Som tur är hamnar de vid ett bord så långt från mitt öra man kan komma. Ändå seglar oväsendet med jämna mellanrum över den avlånga lokalen.

Jag fördjupar mig i maten. Den goda maten.

Ett tag kände jag mig som Hannibal Lector
Bäst!
Nöjd. Nöjdare. Nöjdast.

Det är såserna. Såserna jag minns. Den perfekta servicen. Och gnäggandet från andra sidan lokalen.

Smakerna sitter kvar under kilometervandringen till hotellet.

Kväll 2 . Zappaz

Restaurangen ligger i öl-riket. Världens mest producerande bryggerikedja härjar här. Stalla Artois, Budweiser, Corona., Allt under denna belgisk-brasilianska jätte. Som självklart kräver fine-dining i öl-riket.

Det visar sig vara en av de trevligare och definitivt en av de bättre middagar jag ätit. Nöjdhetsfaktor hög.

Vaknade upp nöjd dagen efter. Fortfarande nöjd. Hedonism på högvarv.

Men Leuven har annat också – förutom en massa lediga studentlägenheter. Detta är staden där de franskspråkiga eleverna och lärarna motades ut ur staden 1968 av de flamländska. En ny stad byggdes av francofonerna, Nya Leuven.

Här i gamla Leuven släpar man en majstång genom staden den 9 augusti.

Det är nåt med tradition, Nåt som får folk att klä ut sig. Säkert nåt hedonistiskt.

De var mer tungfotade än jag.

Det tar 26 minuter med tåget att komma hem. Det sker strax. Under färden ska jag fundera över vart jag åker nästa helg.

Den tredje vågen

/ Hans Lind / Leave a comment
När man inte får röra mun ögon eller näsa med tassarna

Belgien. Nya restriktioner men egentligen bara en upprepning av de nuvarande. Trots att siffrorna går upp igen – efter flera veckors nergång. Under flera veckor var de flesta butiker stängda (förutom mat o apotek) men 1a december öppnades alla butiker igen. Den nedåtgående siffran av antalet döda/dag slutade gå ner och går nu något upp sedan några dagar.

Den tredje vågen är här – säger experterna. Vaknar upp på morgonen till en märklig twittertråd –

Märklig med tanke på hur ett regelverk sätts igång när folk sitter i luften och hamnar i ett ingenmansland i en passkontroll och informationen om vad härnäst uteblir.

Minnena kommer;

Sydafrika 2014 – fasthållen på flygplatsens polisstation i 2 timmar utan information om varför. Men jag misstänker att de trodde jag var knarksmugglare med tanke på mina ständiga resor ut och in från Peru under 5 år (de förstod inte – och frågade inte – om varför jag rest så mycket till ett land jag bodde i under 5 år). Nåväl. Jag släpptes ut ur landet och har inte återvänt till Sydafrika sedan dess.

Schiphol 2011 eller 12 . Eller var det 2009? Nåväl 5 centimeter snö och alla flyg ställdes in. Mitt plan från Lima fick landa på en annan flygplats. Var var det? Eindhoven? Möjligen. Och sedan till Schiphol. Och där var det stopp. Alla plan inställda. Inga ombokningar möjliga. Ingen information – utom ”gå till gaten och hoppas på det bästa” . Och det gick bra. Jag kom iväg med första planet – men med dåligt samvete förty det krävdes armbågar. Vassa armbågar.

Schiphol (igen) 2012. Knark på planet! Sades det. Alla passagerare bussades iväg till en tom terminal. Sitt! Där satt vi! I timmar! Ingen information. Sitt! Och sedan en i taget fick vi gå igenom en kontroll och vända ut och in på fickorna. Och sedan uppmaningen – spring så du inte missar din anslutning!

Den oförberedda ansvarige. Som inte har en plan B. Som inte vet hur agera. Som inte ens improviserar utan väntar och ser.

https://covid19.healthdata.org/belgium?view=daily-deaths&tab=trend

Den tredje vågen. Men min CoronAlert app säger att jag inte varit i närheten av smittrisk. Märkligt. Med fler än 2500 nysmittade/dag borde ju någon finnas i närheten.

Men spridningen i Sverige – lika stor befolkning som Belgien -är 4faldigt högre just nu. Men antalet döda/dag är ungefär lika högt.

Över till något annat; Julmat. Köttbullar. Janssons frestelse. Gubbröra. Sellerisallad. Fetafyllda paprikor.

Ledig i tre veckor. Det var länge sedan sist. Nästan så jag inte vet vad jag ska göra. Mer än laga julmat. Och vara isolerad.

Idag tog första världskriget slut….

/ Hans Lind / Leave a comment

… för 102 år sedan men det firar Belgien fortfarande så det vankades helgdag.

höstvisa

Är det ledig dag och lagom temperatur så vankas det långvandring med assistenten. Det var ett tag sedan vi var till botaniska trädgården så andra assistenter har varit där och kissat. Så vi går två steg. Stannar upp en minut. Sniffar. Smakar. Nej. Okända assistenter.

Annat var det i går kväll. Då fick vi vittring på fienden. Full rusning framåt tills vi hittade akita/schäfer blandningen. Assistenten som vi var i slagsmål med. För länge sedan. Under 10 sekunder. Men minnet sitter kvar. När vi får ögonkontakt så blir det två stinna assistenthannar som stirrar på varandra. Svansarna rakt upp. Två assistentägare som drar åt varsitt håll. Men det var igår kväll.

Idag är det ett långsamt strosande. Fast det är helg så är det folktomt. Coronavarningarna duggar tätt. Folk går omvägar om varandra. Eller det kanske inte är Corona utan min assistent som skapar omvägar. Vad vet jag.

Antalet smittade går ner. Men dödssiffrorna stiger stadigt. 190 avlidna/dag i snitt. Stiger stadigt.

Det dimper ner reklam om att det idag är singelshopping-dag. Inte shoppa singlar utan rea för singlar. (Hur nu butikerna kan kolla att man är singel?) Ett kinesiskt påfund som motvikt till Alla Hjärtans dag. Och nåt om att dagens datum 11 11 på nåt sätt liknar singlar. Säger de på P1 så det måste ju vara sant. Men skriver man siffror så på kinesiska? Det tror jag inte. I vilket fall så blir det en misslyckad reakampanj i Belgien. Helgdag och stängda butiker.

Tillbaka till botaniska trädgården. Assistenten ser två män som tränar thaiboxning. Mycket skydd på sig men det smackar och smäller vid slagen och sparkarna. Assistenten vill avbryta det hela. En antivåldsassistent. Vi ser en man som röker marihuana på en barkbänk. Assistenten skäller. En antidrogsassistent. Resten av botaniska trädgården avlöper utan klagomål.

**********

För övrigt häpnar jag över Centerns Ungdomsförbunds märkliga kampanjaffisch från igår om ”F—k facket!”. Märklig tidpunkt och ännu märkligare budskap. Att folk organiserar sig för att bli starkare tillsammans borde ju vara i intresse för ungdomar som organiserar sig.

Idag pudlade de. Affischen borta. En sorts förklaring om att man inte tycker om att människor kommer i kläm för en del regler i kollektivavtalen. Avtalen. Jag repeterar; avtalen! . Alltså inte påbuden. Avtal är mellan parter och är man irriterad för att människor kommer i kläm så ska man ”f___a bägge parterna”. Det gjorde man inte – så den pudeln föll platt.

**************

Bryssel calling. Såg de två första avsnitten och häpnade över Sara Skyttedals oförmåga att mingla. Jag som trodde hon utstrålade självförtroende Big men det visade hon inte upp. Däremot imponerade Jytte Guteland. Ständigt på väg. Ambitiös.

**************

Slutligen. Börjar nästa tycka synd om Trump. Det är något sorgligt över hans ”vakna upp och rasa iväg en massa tweets” om att han har vunnit. Vunnit! Vunnit!!! Det är något väldigt ensamt över honom. En del ja-sägare som ger stöd men jag tror det är ren rädsla. Rent Stockholmssyndrom,

Nästan författare…..

/ Hans Lind / Leave a comment

Idag kom boken – färsk från tryckeriet. Boken där jag skrivit ett kapitel. Om mina tankar om socialt arbete.

Nästan författare. 8 månader från inskickad text till färdighet. Boken är en sammanfattning av hur Luis Rodriguez Gabarrón har arbetat och tänkt under årtiondens arbete med utsatta barn och deras familjer. Mitt bidrag? Svar: hur jag påverkats i mitt arbete av mötet med Luis och hans fru Libertad.

********

Gårdagen gick i dimma. Natten hade varit svår. Ett kramdjur trycktes gnyendes mot mitt ansikte kl 0200. Väldigt gnyende.

-”Vad vill du?”

Assistenten rusade mot hissdörren. Klädde på mig. Gnyendet fortsatte. Ut på gatan och ….. det olämpligt uppätna sprutlackerade trottoaren. Man ska plocka upp hundbajs. Men för detta hade det behövts en industridammsugare. Tacksam för regnet som kom i morgontimmarna. Assistentens olämplighet sköljdes bort. Men 0430 kom nästa kramdjur uppgnytt i mitt ansikte. Dags för gatan igen.

Det råder utegångsförbud i Belgien mellan 0000-0500. Vi bröt mot den bestämmelsen 2 gånger den natten.

Sedan ut igen för den sedvanliga morgonvandringen. Aldrig förr har jag med spänning iakttagit konsistensen på assistentens avföring. Lite fastare nu. Vid lunchtid ännu lite mer fast. Kvällsvandringen fortsatte i samma utveckling. Idag också. Men ännu inte riktigt bra. Det är dags att sluta smaka på alla lövhögar. Det är nog därifrån mageländet kommit. Eländet som ledde till 6 promenader under 24 timmar.

I övrigt är assistenten väldigt pigg.

Det är jag med. Semestrat 4 av veckans 5 dagar. Storstädat. Läst Robert Fisk.

Under tiden fortsätter belgarna smitta varandra med corona-viruset. Över 10 000 smittade/dag. Dödssiffrorna som legat på 2-3/dag är nu uppe i 35. Smittan i Bryssel ligger i Europatopp.

Detta blir en långvarig historia. Det goda med det onda är att jag betar av kokbok efter kokbok. I kväll ska det bli Tottes fisk. Jag vet inte vem Totte är men det ska skivas potatis och ugnsgräddas och sedan på med torsk och vitlökssmör.

Mannen som skriker efter bilar

/ Hans Lind / Leave a comment

Idag testade vi Bryssels vattenförråd

Går ut till höger. Nästa korsning. Där står han. Mannen som skriker efter bilar. Inte alla bilar. Utan de bilar som kör för fort. Det är ett rödljus lite längre fram och en del gasar på för att hinna när det lyser grönt. (Varför heter det rödljus när det också lyser grönt eller gult?) Men se då kommer skrikaren. Han vrålar ut sin ilska antingen från sitt fönster eller som idag – ståendes i skrikställning på trottoaren. Han har en plastdinosaurie i sitt fönster. Vi hälsar på varandra de flesta dagar. Men inte på skrikardagarna. Då är han på dåligt humör.

Assistenten och jag går en nostalgivandring. Vi tittar in i restaurangfönstren. Sista dagen de har öppet på en månad. I morgon kommer stora stängningen. Corona-smittan bara ökar och ökar. Fler än 7000 nya smittade per dag. Över 2000 inlagda på sjukhus. Det var länge sedan siffrorna var så höga. Och nu får man bara hångla med en annan människa. Tidigare var det 3 och strax innan hela 5.

Vi har förberett oss för vintern. Plockat in de otåligaste blommorna. Apelsinträdet har slutat huttra.

Vinter. Fryser vid tanken.

4 semesterdagar nästa vecka. Hade tänkt besöka Antwerpen. Har slutat tänka besöka Antwerpen. Inga restauranger öppna. Vad gör man då i Antwerpen? Handlar diamanter?

Det får bli vila på golvet med alla kramdjur omkullslängda. Vi hade en bråkig promenad idag. Vi skrek inte efter bilar. Men vi skulle absolut lukta och smaka på varenda kissfläck vi såg. Tvära kast för det var bråttom så inte fläckarna försvann.

Men trots bråken. Oj vilken ömhet jag känner för den snart 9-årige assistenten. Googlar på hundars livslängd. Borde inte ha gjort det. Schäfrar blir i snitt 10,3 år gamla. Helvete.

*********

För övrigt önskar jag att Nyamko Sabuni hade svarat på Ebba Busch’s ”kom hem” uppmaning. -”Inte så länge du söker skapa misstro mot folk med mitt ursprung! ”

Det är ovanligt tyst idag ……

/ Hans Lind / Leave a comment

Det är den bilfria dagen. Från 0930 till 1900 är bilkörning förbjuden i Bryssel. Men trafiken är farligare än någonsin. Cyklar från alla håll. Rullskridskor. Skateboards. Sparkcyklar. Det brummar inte. Det viner.

På morgonvandringen med assistenten ser vi 3 bilister bli bötfällda. De ser förvånade ut. Så där skrikigt förvånade. Ingen har sagt nåt. Säger de. Med armar, axlar och ögonbryn.

På lunchvandringen ser vi en stor folkskara. Eller två stora folkskaror. Vi vet att den andra skaran får köa för påsar med kokt ägg, vattenflaska, bröd, yoghurt och en plastlåda med ris och kyckling. Vi har sett äggskalen, plastlådorna, yoghurtburkarna. Tömda. På kajkanten.

Nu är den första skaran där. Rena t-shirtar med ”Clean the Canal” på. Jag trodde kampanjen skulle handla om att rensa vattnet i den smutsiga kanalen. Men inte – det är kajkantsrensning. Den andra skaran – migranter är de som sitter stilla och väntar. Väntar. Det finns en annan grupp migranter – de som står vid Yser-korsningen och väntar på dagarbete. De står där och väntar på bilar som ska plocka upp dem. De står där även idag. Idag när det inte rullar några bilar. Inga alls. Ändå står de där. Väntandes på några euro för tillfälligt arbete.

Clean-the-Canalarna är ivriga. Fulla av liv. De går runt med pinnar försedda med tång – 1 meter från äggskalen och Yoghurtburkarna – och fyller sina sopsäckar. En man blir så ivrig så han till och med lägger sopor i en kvinnas sopsäck. Han gör det med sån iver att fylla hennes säck så det känns erotiskt. Förföriskt. Penetrativt.

********

I övrigt har jag sniffat på apelsiner, svartpeppar, tomater och citroner. I torsdags började det klia i halsen. I fredags hostade jag lungorna ur plats. I lördags kom febern. I dag är febern och hostan borta. Hela tiden har luktsinnet varit intakt. Det halsonda är borta. Jag skyller på onsdagskvällens takterassittande. Det var kallt. Men det var ju 30 grader på dagen så då borde kvällen också vara ljum. När jag huttrande kom ner i bostaden så såg jag temperaturen – 10 grader. Ingen corona här inte. Hoppas jag. Men vanvård av hals på kallt tak.

Maskpolis i Marolles

/ Hans Lind / Leave a comment

Årets hetaste dag.

Den börjar med ett ivennerligt tutande från stadens samlade fordon. Men det visar sig vara 300 långtradare. Köra runt i stan och täppa till trafiken. I 4 timmar. Det är nöjesfältisterna. Karusell- och gungfolket. De får inte öppna i år. De går under ekonomiskt. Det som de inte kan ta in via karusellerna går inte heller att ta in via gungorna.

Men man kan ju fundera över hur långt viruset sprids av vrålskrikande människor som slungas fram och tillbaka i en gunga? Eller hissas upp i luften och sen rasar ner under avgrundsvråleri?

Jag tar mig till Marolles. Stadsdelen med alla lumpbodar och antikvitetsaffärer. Och luktande tvålbutiker. Rue Haute är en påmaskningsgata. Var 50e meter påminner skyltar om hur man ska se ut.

Börjar räkna. Ger upp efter 10 möten. Bara 2 har mask.

Den belgiska statens underskott skulle kunna saneras av lite kontroll. Men ser bara 2 kontrollanter på hela eftermiddagen.

Gör ett lyckokast. Tar första bästa lunchrestaurang. Och det var fräscht. Ploegmanns. Medan jag väntar på Caesar -salladen läser jag recensioner. En sur manager tycker några sällskap. Sur? Han är rustik och rakt på sak. Inget vridande av händer där inte. Inget bakåtkrypande lismeri. Raka puckar. Vad ska du ha? Här är det du ska ha.

Precis som det ska vara.

Engångsmaskerna blir svettsamlingar alltför fort. Det blir en blöt gegga vid munnen. Så in till öl- och babyklädsbutiken där de har tvättbara tygmasker med musslor och pommes frites motiv. Fast jag påstod att det var kaffebönor men expediten vägrade gå med på det.

Det ska regna i morgon. Jag ser fram emot det.

100-åringen som stör mitt i semestern

/ Hans Lind / Leave a comment

Första mini-semesterdagen. Då vill International Labour Organisations kooperative chef intervjua. Hedrad så det är bara att stryka en skjorta. Ställa upp. Kooperativa avdelningen fyller 100 år och det vill de fira genom att intervjua kooperativister.

Assistenten ligger bredvid på sängen. Intresserad i en minut. Sedan börjar gäspandet. Tyst först. Tills det blir till ett tjut.

Assistenten är trött på allt prat framför datorn. Enda gången han sätter sig ner och stirrar är när han känner igen en röst. Språkkompisen från Kristianstad har han börjat hälsa på. Chefens röst får honom att rusa till datorn.

Vi var olagliga igår. Först idag såg jag att det råder masktvång i området runt St Catherine. Där plöjde vi genom folkmassorna utan mask. Full färd framåt mot den grekiska restaurangen. Bot och bättring utlovas. Annars vankas det 250 euro i böter.

Nu börjar oron stiga i Belgien. Igen. Från att 0,6 % av proven varit positiva så är det uppe i 6-8%. Men det är inte på långa vägar så illa som det var i mars -april med 300 avlidna/dag. Nu handlar det om 2/dag. Har behandlingarna blivit mer effektiva? Eller? Vet inte.

För övrigt var samtalet med Simel det första samtalet på flera månader som inte handlade om Corona. Eller nämnde Corona. Ovant.

Jag kom på mig själv igår i tunnelbanan stirrandes ilsket på mannen med den fallna masken. Jag kom på mig själv stirrandes häpet på de som har strutmasker så de ser ut som fåglar. Jag kom på mig själv stirrandes på en dam med hemmasydd mask som inte nådde upp till näsan. En tanga-mask.

Jag stirrar mer än jag gjorde förr.

Är det detta som kallas normalt liv?

/ Hans Lind / Leave a comment

Första ölen ute på stan sedan 12e mars. 3 månader sedan.

Borden är ute. Människorna är ute. Krogen Chez Bobonne har arbetat under stängningen. Byggt en öl -kaffe- choklad- vin- gin affär. För var det halvbra mat och helbra öl av egen tillverkning.

I rena glädjen i att kunna kliva in på en krog – fast deras kök öppnar först i september (men maten har aldrig varit deras styrka) – så blir det både kaffe från Myanmar – choklad från Ecuador – 6 öl av varierande typer (och när jag vill köpa 2 av deras ölglas så får jag dom på köpet).

Arman får vatten. Han smakar på det. Tittar på min öl. Dragkamp. Och somnar. Vi har tagit en lång promenad i värmen och sett den uppvaknande staden.

Det är en känsla. En känsla av att det ser normalt ut på ytan men att det bubblar av virus därunder. Antalet avlidna i Belgien minskar kraftigt. Ligger på 10-15/dag. Det är bara drygt 100 i intensivvård.

Det är en känsla. En känsla av att hålla andan. Det kanske blir bra nu. Kanske.

Det är allt färre masker ute på stan. Övermod. Vi går förbi en fest. Man får umgås i grupper om 10. Det är fler än 10 i lägenheten. Ni dumdristiga. Ni unga. Ni slarviga.

Arman och jag håller 7 våningars avstånd.

Taket.

Vindruvor. Jordgubbar. Vinbär. Tomater. Salvia. Snart ett olivträd. Murgrönor. Rosor. Apelsinträd.

Vi – eller jag – har skurat och tvättat och sprutat högtryck och spolat. Och det är bara en liten bit kvar och så blir det Playa Arman av det hela. Efter inoljning. 7 våningar upp från gatan är ett bra avstånd. Från de masklösa.

Och så öppnade butikerna och vad handlar jag?

/ Hans Lind / Leave a comment

Men först en klagan. Fotbollsspel i parken i går. Full rulle med tacklingar och allt.

Nu har jag klagat klart. (Jag är inte ensam om det – 85% av belgarna litar inte på att andra lyder restriktionsreglerna)

Butikerna öppnade i måndags. Timslånga köer på IKEA rapporterar media. Jag undvek butikerna – utom mataffären – så länge jag kunde. Men så igår:

Pioner. Underbara pioner.

Och ranunklar.

Och grekiskt vin. Apocalypsis. Kunde inte motstå namnet så här nu i dessa pandemitider.

Men så idag. Spenderbyxorna på efter 9 veckor utan shopping. Men det är då jag stirrar häpet på mig själv. Vad handlade jag? Mer blommor (italienskt clementinträd) – 3 flaskor champagne – 1 flaska Botanist gin och en 35 årig Armagnac.

Blommor och sprit.

Blommor och sprit.

Det är vad jag har saknat.

På tisdag ska blomsterhandlerskan leverera tomatplantor och jordgubbsplantor. Så det fortsätter med blommor. Det enda jag saknat.

Och rejäl sprit. Inte matbutiksblask.

Och pandemin har gjort att innehavaren av snobbiga vinbutiken faktiskt log. Han log. Han har alltid haft den överlägsna sommelierminen. Den avmätta minen där leendet går inåt. Tidigare. Men nu efter 9 veckors stängning av butiken och så kommer det in en kund så smalt snorkigheten och han blev en fin människa. Tack Corona!